Hipp, hipp, hurra!

För mig! Jag fyller 42 år idag och förmånen att få lägga ytterligare ett år till de man haft är en förmån som man ska glädjas över-den är inte alla förunnad!

Det var ett par år när jag faktiskt inte firade min födelsedag. Det hade ingenting att göra med åldersnoja eller så, utan det var bara det att på min 34e födelsedag somnade min älskade mamma in i mina armar för allra sista gången. Jag fyllde 34 men helt plötsligt var jag ett moderlöst litet barn. Födelsedagar blev konstiga efter det. Det gick nåt år eller tre och trots att saknade aldrig försvann (det har den fortfarande inte gjort) började tanken i mig spira att det här var ju bara att trampa på hennes minne. Hon tog mig in i den här världen, hon ville inget annat än att jag skulle omfamna världen och njuta av den till fullo. Så nu gör jag det, jag firar varendaste nytt år precis som den gåva det är hon gett mig-jag finns!

IMG_1601
Lite som livet; jättestor ryggsäck, men massor med kraft att bära den och fantastiska vyer som väntar bakom krönet

Hallon

Snön börjar försvinna nu, den lilla som fanns, och tjälen tinar så sakteliga. Det låter förståss hoppfullt och naturromatiskt, men ärligt talat så är den här delen av året rätt ful. Lera och en hel del skräp som legat gömt tinar fram. Så även en massa halvruttet gräs, diverse djurspillning och saker som inte luktar hallon alls-så löprundorna är inte så himla väldoftande direkt ibland. Men vissa saker är lite av det bästa som finns, som igår, när rad efter rad av nysågat timmer låg länds vägen. Kåda, trä och liv, på nåt sätt. PSd6D29JSLOUHwBS9pGnOg

Färg??

Jag kollade mitt eget instaflöde idag, det var verkligen påfallande färglöst och ganska mörkt om man bara tittade på bilderna lite snabbt. Min bild av min löparvinter är inte alls färlös, det minsta lilla, jag ser skrattfyllda måndagskvällar, sköna rundor och starka intervallpass. Reflexer och snö. Men visst, det har varit lite mörkt och grått på marken. Och visst längtar jag efter att  få hitta bilder fulla av spirande grönska och vårsol också. Men vem lurar jag, det man kommer se mest är väl mina likbleka ben 😉

Oh, the glamour!

Jag stämplade ut från jobbet och in på en tio dagar lång ledighet. Jag såg framför mig en eftermiddag med lite barmark och vår i luften, men vädret ville annorlunda. Jätteannorlunda.
Jag trippade iväg och till en början var det mest lite grått och ett skönt duggregn. Benen var lite trötta men traskade på. Sen kom vinden. och mer regn och min jacka klistrade sig mot armarna. Jag pausade i lä ibland för att få lite respit men det blev jag ju bara kallare av. Med 10 km kvar blev regnet rejält snöblandat också. Mina ötter var dyngsura och kalla och började domna.

Tja, ni fattar. Idag var inte en glamorös löpardag, det var inga vackra steg eller snygga skor eller fin utsikt. Det var bara pannben. Det kommer jag ha nytta av i LondonEjcew8iuQ36gjZU+SUv22A

Det är nu det börjar

Mars har kommit, ljuset har återvänt och allt det där jag längtat efter börjar komma närmare!

Det första är faktiskt redan här, jag sitter på tåget mot Göteborg. Där väntar en helg med Kattis och Malin, vi ska skratta, springa och peppa inför London. Jag är som ett barn 23e december, det pirrar i hela kroppen och det ska bli så himla kul!!

Sen radar roligheterna upp sig som ett pärlband; löpgruppen startar upp, ljusa rundor o vårsolen, London, Ragnar, springbadande. Det är nu belöningen för slitet i snöslask och mörker kommer.

”Åhh, nu får jag ett såntdär endorfinrus!!”

Det var dags för vår lilla löpargrupp idag. Luften var ljum och vägarna var torra. Vi trippade iväg med ganska förväntansfulla steg, barmarken känns fortfarande ny och lite lyxig, nästan. En sorts intervalltrappa väntade, med 3-2-2-2-1-1-1-1-1-2minuters löpning. Som vanligt gav deltagarna allt och lite till och det var just den där kämpaglöden som drev mig runt de riktigt elaka 600ingarna jag gjorde igår. Tanken på hur detta gänget ger alt gav mig kraften att trycka på lite, lite till.
Lagom till de sista tre intervallerna ikväll bröt fullmånen fram och vägen badade i månljus, man behövde inte ens pannlampa.  Väl färdiga lallade vi tillbaka, nöjda och skrattande; E utbrast helt spontant ”Åh, nu får jag ett såntdär endorfinrus, jag blir bara så lycklig!” Exakt så var det. Man blev bara så lycklig. Jag är så oerhört tacksam att den hör uppgiften kom in i mitt liv.

IMG_4884
Och faktiskt så fångade bilden exakt allt det där vackra. Så grymma vi var, så fint det var!

Det blev ju bra till sist

Tva jobbdagar på raken, som av olika anledningar bara genererade frustration. Jag skällde av mig hos en kollega men på programmet stod sedan en himla massa backintervaller. Proppfull av ilska och frustration gav jag mig iväg mot min backe, som inte riktigt var isfri än, men nästan.

Första vändan var som vanligt tung, men sen släppte det. Benen trummade på och på ungefär intervall fem hände det, det där som händer så sällan, känslan av att kunna trycka på hur mycket som helst. Steget som träffar exakt rätt, frånskjutet som gör att man flyger iväg. De tunna sommarskorna som fick asfalt under sulan. Endorfinerna bara exploderade i mig och allt blev plötsligt begripligt. Alla passen i mörkret, tidiga morgnar på gymmet. Löpning är fanken svaret på allt.

Framåt intervall 25 ifrågasatte jag den där euforin rätt starkt och konstaterade att jag nog varit tillfälligt förvirrad. Efter 10 korta, 10 långa, 10 korta backar satt jag utmattad och lätt illamående i bilen och jobbproblemen var som bortblåsta. Löpning ÄR lösningen på allt.