Semesterhjärna

Jag trodde att jag skulle ha oceaner av tid att äga åt bloggen när jag gick på semster. Och ännu mer när min dumma höft krånglade och uteslöt all form av distansträning. Ack så fel jag hade.

Istället har min hjärna gått in i lågaktivitet, jag har lallat runt i paradiset och gjort typ ingenting, och här hemma ganska lite. Texter har poppat upp men glömts bort igen. Och imorrn är det jobbdags. Men det blir fint, jag har världens bästa jobb, jag hoppas bara att ni inte glömt bort mig alldeles.

För jag har sprungit långpass!! Ett kort, 15 km långpass, men ändå, höften gick med på det!

kLlllGPbTOmUwDrKZrYMBQ
Här har jag också hängt väldigt mycket. Mitt utekök, kanske den finaste överraskning jag fått nån gång!

Hur ser en löpare ut?

Då, för länge sen, innan löpningen var en del av mitt liv, hade jag en massa idéer om hur löpare såg ut. Långa ben, smala, lite seniga, sammanbitna. Lätta i kroppen. Jag började jogga omkring lite och tänkte att aldrig skulle jag dra på mig tights! Jag gömde mig i skogen och på ensliga vägar och tänkte att de där riktiga löparna inte skulle upptäcka mig där.

Sen anmälde jag mig till ett lopp, i fjällen, och insåg på startlinjen att det var ju jag och Sverigeeliten som skulle springa. Jag kom näst sist, slog av ett spinalutskott på korsbenet men har nog aldrig varit så stolt över en prestation. Alla utom jag såg ut som löpare, men jag hade kul ändå. Sen fortsatte jag springa lopp (lång historia, som förtjänar ett eget inlägg) och så sakteliga insåg jag att löpare, de ser ju ut som mig. Och som dig. Och som min gaselliknande vän och den lyckliga 75åringen jag korsade mållinjen med ett lopp. Mina Rytterne Runners kommer i alla former, åldrar och farter och vi är löpare varendaste en av oss.

Jag önskar så att fler kunde förstå det. Att de kunde få uppleva njutningen i ansträngningen, meditationen i steget och känslan av att se ut som en löpare.

Saker att fundera på under morgonjoggen

Jag drog på jobbkonferens och reste söderut med tåg-det innebar en natt i Malmö på vägen och jag har hört att Ribban är the place to be för morgonjogg.
Sagt och gjort, jag drog iväg och Malmö välkomnade mig med underbart väder och hav. Och en extremt spikrak gångväg, så jag hann fundera en del

  • Inlinesåkaren med handleds- och knäskydd, men inte hjälm, hur tänkte hon? Om jag kraschar måste jag kunna använda handen, men det är okej om jag får hjärnskador?
  • Jag sprang i klänning och tights. Varför dog inte hon som sprang i dunjacka värmedöden?
  • Så himla många som var ute och myspromenerade (härligt!) men varför är de klädda i träningskläder? Om man inte ens blir svettig

Men ändå. Morgonjogg med havsutsikt. Bra grejIMG_5587

Jo, jag lever

Mitt vänsterben, inte lika mycket. Jag har landat hemma igen efter en fantastisk helg i London med Kattis och Malin, med Mamma Mia och shopping och mängder av mat och skratt. Och ett maraton som först var underbart, sen blev en kamp jag inte riktigt har processat än. Mitt skadade ben gav upp, jag hade fruktansvärt ont och jag njöt faktiskt inte så mycket alls-och det är inte så jag springer maraton. Jag är ju den gladaste maratonlöparen! Men jag fick min medalj och jag tror verkligen att det finns saker att lära av det här med. Snart kommer en racereport. pw16mjA5Q1CwCAPzL7CVeQ

Race week, 4 dagar, 6 timmar kvar

Vaknar med ett ryck. Jag har glömt salttabletterna! Tittar på klockan. Ojdå, 04, borde sova. Somnar om

4 dagar 2 timmar kvar.

Letar fram en massa kläder, människokläder. Vad han man på sig i London? Plommonstop och paraply?

Strax utvecklingssamtal för 11åringen. Nu?? Hur ska jag kunna koncentrera mig på det? Matte? och SO? Fast det är klart, man måste ju kunna räkna kilometrarna. Och det är ju smart att veta var London är.

3 dagar, 22 timmar kvar

På jobbmöte men tänker mest på maraton. Lyckas få in ungefär femton referenser till löpning.

”Men hur långt är ett maraton?” Säger nån

Jag tappar fokus helt och undrar var mänskligheten är på väg

Nedräkning. T -6dagar

Långhelgen är över och vi sitter i bilen söderut. Nu känns det som att maratonresa börjar på riktigt!

Jag tittar på minst tre olika väderappar, minst en gång i timmen och gör olika klädval för olika scenariot. Äter. Längtar.

Benet då? Jag testsprang igår, 5km (det skulle vara 8, men jag var tvungen hinna till middagen) och det gick fint! Höll till och med lite maratempo en bit och kroppen kändes lite tung som alltid efter vila, men på gång. 6 dagar kvar

Projekt ”11 dagar är ganska många rehabdagar” del 2

Det blev påsk. Jag kröp ner i en överslag på nattåget och på långfredagsmorgonen landade jag i vårt paradis Sandsjärv, en liten by strax söder om polcirkeln där mina gener kommer ifrån.

Själen fylls med ro och och det går ganska lätt att koppla bort det där höftonda. Promenad på isen, skoter, pimpling och en sol som strålar från klarblå himmel. En värld så extremt långt bort från storstadsmyllret i London.

Foamrollern är med och idag så känns det nästan inte alls i höften. 7 dagar.