Att börja

Vi var två som började. Eller, en som började om och jag som började på riktigt.

Jag och fina vännen, efter varsin andra barnafödsel. Vi lufsade och lunkade, två gånger i veckan, samma rundor, men det började så sakteliga kännas bra. Målet var Blodomloppet 5 km och vi gjorde det! Tillsammans och på upploppet sprang vi om en av de manliga arbetskamraterna. Stolta och lyckliga. Ett par veckor senare satt min vän i rullstol. MS som slog till från ingenstans. Vi satt på balkongen på sjukhusets tak och grät. Skovet gick över, i mitt liv fanns löpningen kvar. I hennes liv var det en seger att gå uppför trappan. Vi har sprungit ihop igen, flera gånger. Sjukdomen fick ett annat namn och skräcken för kommande handikapp har minskats.

Mitt allra första lopp, Åre Trail. Jag kom näst sist

Redan från allra första början var löpningen för mig förknippad med så många känslor, så många segrar och framförallt, med vänner. Det skulle fortsätta så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s