Vi var två som började. Eller, en som började om och jag som började på riktigt.

Jag och fina vännen, efter varsin andra barnafödsel. Vi lufsade och lunkade, två gånger i veckan, samma rundor, men det började så sakteliga kännas bra. Målet var Blodomloppet 5 km och vi gjorde det! Tillsammans och på upploppet sprang vi om en av de manliga arbetskamraterna. Stolta och lyckliga. Ett par veckor senare satt min vän i rullstol. MS som slog till från ingenstans. Vi satt på balkongen på sjukhusets tak och grät. Skovet gick över, i mitt liv fanns löpningen kvar. I hennes liv var det en seger att gå uppför trappan. Vi har sprungit ihop igen, flera gånger. Sjukdomen fick ett annat namn och skräcken för kommande handikapp har minskats.

Redan från allra första början var löpningen för mig förknippad med så många känslor, så många segrar och framförallt, med vänner. Det skulle fortsätta så.