Dimma

Vilken helg vi hade i Göteborg, Malin, Kattis och jag. Vi sprang, pratade, skrattade. Åt. Drömde om London. IMG_4985.JPG

Väl hemma drabbades jag av nån sorts totaltrötthet, det har varit enormt segt att komma upp på morgonen och tröskeln för träningen har varit flera mil hög. Lite oklart varför egentligen, jag känner mig ganska stark och pepp inför våren, men förlamande trött-kanske har hjärnan kommit på att jag ju är ledig hela nästa vecka och redan checkat ut? Idag hängde dimman tung när jag skulle ut efter jobbet och lika mycket dimma var det i mitt huvud. Världens bästa coach Pelle läste mellan raderna i mina mess och ringde och överöste mig med pepp och beröm och jag kom iväg till sist. Och det var grått och det var lite tungt. Men sen, som alltid, det vänder ju. Fötterna trampar på, huvudet klarnar. Sista kilometern så kom jag på att det där med dimma, det är ju rätt vackert det med. ixQnPGfpTUmB37JkVt5hUQ

Men varför ska du springa så långt, faster?

Brorsdottern, sex år är hos oss på sportlov. (Jo, hennes pappa, min lillebror är också här) Precis som det ska vara med en sexåring så bubblar en strid ström av frågor om allt mellan himmel och jord ur henne och igår, efter kvällssagan, låg hon och tittade på alla mina nummerlappar som är upptejpade på gästrumsväggen. Jag förklarade vad de var och hur långt ett maraton var och hur lång tid det tog.
Stor förundran sken i hennes lilla ansikte.
”Men alltså faster, varför ska du springa så långt?”
”ja, för att jag tycker det är så kul att springa”
”Men det är ju lika kul att springa runt huset?”
Här tog mina svar slut, för hur skulle jag för en sexåring beskriva känslan av total trötthet och lycka och glädje och stolthet och smärta, all den den blandningen som ör maratonlöpning?
Vi pratade vidare, jag berättade om mina springkompisar och löparresor och hur det kändes att komma i mål. Hon blev inte helt övertygad, men nånstans kanske en gnista tändes. Nånstans kanske jag genom mitt föredöme kan visa hur underbart det är att vara en sån som springer

iBihH%I1RZSomuC5fe0Pkg
Om hon får leka kull på studsmattan kan även hon springa i timmar

Sol i sinne

Jag är inne i en rätt bra träningsperiod just nu. Många kilometrar som ska tryckas in i kroppen och kroppen bara svarar. Ganska ovan känsla faktiskt och lite undrar en ju när det ska säga pang och en skada ska smälla till. Men jag njuter så länge det varar. Idag var det långpass, i fint sällskap största delen, sen sista 5 km i ganska snabb fart. Att höja farten med ben som redan sprungit en halvmara är en aning utmanande. Det var lite som att känseln i benen försvann och det blev stolpar av dem istället. Men jag sprang och helt enligt plan, gick det. Den känslan alltså…

Drivkraft och köttfärs

Den här träningsveckan visste jag redan från början skulle förvandla benen till köttfärs. Onsdagens backar visste var de tog, på riktigt, och mina vader har lajvat en tennisboll sedan dess och krampat så fort jag gått i trappor.

Jobbveckan full av frustration fortsatte i samma tecken och gårdagen blev ännu värre. Min hjärna behövde löpning, mina ben not so much. Men de ställde upp. Benen som knappt kunde gå trampade snällt iväg på nästan en halvmara. Det gick inte fort, vaderna krampade i backarna men vartefter klarnade tankarna och jag kunde gå in i helgen som en ny människa. Uppenbarligen är frustration en väldigt bra drivkraft.

Det blev ju bra till sist

Tva jobbdagar på raken, som av olika anledningar bara genererade frustration. Jag skällde av mig hos en kollega men på programmet stod sedan en himla massa backintervaller. Proppfull av ilska och frustration gav jag mig iväg mot min backe, som inte riktigt var isfri än, men nästan.

Första vändan var som vanligt tung, men sen släppte det. Benen trummade på och på ungefär intervall fem hände det, det där som händer så sällan, känslan av att kunna trycka på hur mycket som helst. Steget som träffar exakt rätt, frånskjutet som gör att man flyger iväg. De tunna sommarskorna som fick asfalt under sulan. Endorfinerna bara exploderade i mig och allt blev plötsligt begripligt. Alla passen i mörkret, tidiga morgnar på gymmet. Löpning är fanken svaret på allt.

Framåt intervall 25 ifrågasatte jag den där euforin rätt starkt och konstaterade att jag nog varit tillfälligt förvirrad. Efter 10 korta, 10 långa, 10 korta backar satt jag utmattad och lätt illamående i bilen och jobbproblemen var som bortblåsta. Löpning ÄR lösningen på allt.

Den inre monologen del 2897, eller nåt.

Jag fick åka hem från jobbet innan lunch då juniorjunior ringde från skolan och var sjuk. Han somnade tvärt när vi kom hem och jag landade framför vedspisen som sprakade, en god kopp kaffe som sällskap. Sen gick det igång.

”Åh, underbart. Vila är bra grejor”
”Men det står backe på programmet”
”Gott kaffe. Stackars sonen är ju sjuk. Kanske jag skulle skippa backen”
”London, London, London”
”Hittar inte klockan. Jag kan ju inte springa utan klocka”
”Fan. Där var den. Vad ska jag skylla på nu?”

Jag kom iväg. Till backen, som leder upp till en populär förskola. klockan 16

”Vad gör alla bilar här? Och var hittar de alla barnen när de kör ner igen?”
”Ah…förskolan. Alla slutar nog kl 16”
”Jävla skitfäste. Man kan inte springa på det här”
”Nej, just det. Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens!”
”24 jäkla gånger uppför backen? Jag är ju dum i huvudet!”
”Har de inte hämtat alla barnen snart, hur många kan det finnas liksom? Jag vill inte hoppa i diket fler gånger nu”
”Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Nerför kryper jag. Jag vill ju inte slå ihjäl mig”
”VEM springer upp och nerför en ishalkig snömoddbacke i över en timme? På riktigt?”
”London, London, London”

”Sista backen. Fyfan vad bra jag är. Det var ju inte så farligt. Fast jag hatar kommunens snöröjningskompetens. De måste ha valt fel jobb”euo4nltjsc2b2bmfal4sh50w

 

Oxveckorna

Det heter visst så, har jag hört, de här veckorna mellan julhelgerna och påsk. Många vardagar, lite kallt, lite mörkt, lite enahanda, lång till nästa högtid och ledighet.

Det är också nu all den där grundträningen inför vårens bravader ska in, distanser ska tuggas, backar ska besegras. Det är kanske inte så himla spännande att skriva om, även om det faktiskt känns som en seger varenda gång jag inte slår ihjäl mig när jag springer, för det är kass underlag. Ännu större seger är det varje gång jagtar mig upp på löpbandet för intervaller, idag INNAN jobbet. Jag som aldrig kunnat springa kvalitet på morgonen. Knäppt nöjd.

8kqwynqasmakbffhq6xpqa.jpg
Jag har en bild av mig själv att jag inte gillar rosa. Inte säker på att jag riktigt lever som jag lär

Det är inte spännande, det är lite långtråkigt ibland och lite slitigt, men kroppen håller. Den gör det jag säger åt den och klagar inte, lite ömmande vänsterfot, men ändå. Det känns tryggt och bra. London kommer närmare.