Ska jag nånsin vänja mig?

Den mars 24, 2019mars 24, 2019 Av Lisai Allmänt, Maratonträning, PlaneringLämna en kommentar

Det börjar närma sig nu, London. 34 dagar är inte så många dagar och med inte så många dagar kvar börjar maratonnerverna krypa inpå.

Det började med maratondröm, jag drömmer alltid superkonstiga saker innan lopp, men nu började det tidigare än nånsin förut. Jag sprang precis hela natten i torsdags och banan var jättekonstig. På ett ställe sprang man genom ett gigantiskt sjukhus där det var jätteotydligt skyltat, sedan genom en massa byggplast upp på en provisorisk gångbro där man bara kunde springa en åt gången. Till sist uppför en jättelång och brant trapp för att sedan åka ner igen på en brandmansstång i en stor nättunnel. Jag la väldigt mycket energi på att fundera över ifall även elitlöparna sprang den konstiga banan eller om det bara var för oss vanliga dödliga.

Känslan strax innan start. Varendaste gång. Går det nånsin över?

Men varför ska du springa så långt, faster?

Den februari 27, 2019 Av Lisai Allmänt, Inspiration, MaratonträningLämna en kommentar

Brorsdottern, sex år är hos oss på sportlov. (Jo, hennes pappa, min lillebror är också här) Precis som det ska vara med en sexåring så bubblar en strid ström av frågor om allt mellan himmel och jord ur henne och igår, efter kvällssagan, låg hon och tittade på alla mina nummerlappar som är upptejpade på gästrumsväggen. Jag förklarade vad de var och hur långt ett maraton var och hur lång tid det tog.
Stor förundran sken i hennes lilla ansikte.
”Men alltså faster, varför ska du springa så långt?”
”ja, för att jag tycker det är så kul att springa”
”Men det är ju lika kul att springa runt huset?”
Här tog mina svar slut, för hur skulle jag för en sexåring beskriva känslan av total trötthet och lycka och glädje och stolthet och smärta, all den den blandningen som ör maratonlöpning?
Vi pratade vidare, jag berättade om mina springkompisar och löparresor och hur det kändes att komma i mål. Hon blev inte helt övertygad, men nånstans kanske en gnista tändes. Nånstans kanske jag genom mitt föredöme kan visa hur underbart det är att vara en sån som springer

iBihH%I1RZSomuC5fe0Pkg — Om hon får leka kull på studsmattan kan även hon springa i timmar

Oxveckorna

Den januari 30, 2019 Av Lisai Allmänt, MaratonträningLämna en kommentar

Det heter visst så, har jag hört, de här veckorna mellan julhelgerna och påsk. Många vardagar, lite kallt, lite mörkt, lite enahanda, lång till nästa högtid och ledighet.

Det är också nu all den där grundträningen inför vårens bravader ska in, distanser ska tuggas, backar ska besegras. Det är kanske inte så himla spännande att skriva om, även om det faktiskt känns som en seger varenda gång jag inte slår ihjäl mig när jag springer, för det är kass underlag. Ännu större seger är det varje gång jagtar mig upp på löpbandet för intervaller, idag INNAN jobbet. Jag som aldrig kunnat springa kvalitet på morgonen. Knäppt nöjd.

Jag har en bild av mig själv att jag inte gillar rosa. Inte säker på att jag riktigt lever som jag lär

Det är inte spännande, det är lite långtråkigt ibland och lite slitigt, men kroppen håller. Den gör det jag säger åt den och klagar inte, lite ömmande vänsterfot, men ändå. Det känns tryggt och bra. London kommer närmare.

Väldigt mycket vardag och ganska mycket kontraster

Den januari 16, 2019januari 16, 2019 Av Lisai Allmänt, MaratonträningLämna en kommentar

Vardagen slog en liksom med väldig kraft, helt plötsligt var man igång med hela jobb-handling-skjutsning-tvätt-karusellen. På ett sätt tungt, men ändå lite skönt på nåt vis, lite ordning i tillvaron.

Jag kämpar på med mina pass, London börjar snart kännas nära. Vädret ger en onekligen lite utmaningar just nu, men blankis på varenda vägsnutt i hela Mälardalen, men jag tog mig ut på ett långpass i helgen, det första sedan jag var sjuk. Motivationen var verkligen inte med mig och det var extremt tufft att ta sig ut, men vilken lön för mödan jag fick! Strålande sol, gnistrande snö och is och den där underbara långpasskänslan i kroppen efteråt. Viruset har släppt taget om mig och det känns som om jag kan träna fullt nu. Äntligen!

Som kontrast så är resten av mina pass just nu kolmörka, det finns bara tid kvällstid och jag och min pannlampa tassar på i mörkret, emellanåt kanske nån liten gatubelysning. Visst längtar jag efter ljumma vårkvällar och sol, men ändå, det är nåt speciellt det där, att vara omsluten av mörkret och bara ha sin egen löpning att tänka på.

Ett av de där passen som ger så mycket extra; Mysjogg i storm, snöslask och kolmörker. Brasa och te efteråt

Saker jag hade förträngt sedan förra vintern

Den december 20, 2018 Av Lisai Allmänt, InspirationLämna en kommentar

Jag älskar vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet. Trots detta så har senaste veckan visat mig att mitt minne uppenbarligen är rätt selektivt och jag bara kommer ihåg det som är bra med vinterlöpning. Det förträngda upptäckte jag idag

Lura dig aldrig att tänka att jamen bara nollgradigt, det är ju inte så kallt. Felfelfel!! Nollan är den värsta, fukten och kylan kryper rakt in i själen. Så var det idag
Jag får skavsår av mina icebugs. supersköna, men med en kant som skaver
Vinterväglag kan göra att det går knäppt långsamt, även om benen känns som om de kämpar stenhårt.

LV9Jd31aTYKZfQ0smf1FRw — Men ändå. Vinterlöpning är da shit. Här en -17runda på isvägen i Luleå förra nyår.

Springa för livet

Den november 27, 2018 Av Lisai AllmäntLämna en kommentar

Mitt jobb är det roligaste som finns. Det är också det jobbigaste som finns rent känslomässigt, ibland. Igår var ett sånt pass.

Nån som vi inte kunde rädda kom in med ambulans och på sig hade hen en precis likadan Marathonfinishertröja som jag har. Ung, vältränad, och vi kunde inte hindra det som skedde. Saker kom väldigt nära då, just av den där tröjan, den var med mig hela natten i tankarna. Jag kramade barnen lite extra, sådär så att de tillslut började tycka att jag var konstig.

Men det var måndag och måndag innebär löpargrupp. Jag drog på mig min finishertröja och vi sprang Björgenintervaller under en orange måne och tusen stjärnor. Skrattade, slet, peppade varann. Kände hur frosten bet i kinderna och livet pulserade i oss.

Sådana dagar blir löpningen så himla mycket mer än träning; den blir terapi, livsglädje, den rensar huvudet och tacksamhet för varenda steg. En hyllning till den som inte springer mer.

Minusgrader. Vad ska jag ha på mig?

Den november 25, 2018november 24, 2018 Av Lisai AllmäntLämna en kommentar

Häromdagen när jag gav mig ut på årets första minusgradersrunda fick jag byta kläder några gånger under passet, men så är det ju ofta innan man vant sig. Jag älskar verkligen vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet, så här kommer några av mina bästa klädtips, för minusgrader är inte en anledning till att inte springa, sådetså!

Satsa på flera tunna lager istället för få och tjocka. Tunt underställ, ev en tröja till utanpå och ytterst vindtätt lager. Om man har flera lager kan man variera utefter man blir varm, exvis knyta en av tröjorna runt midjan.
Merinoull, både för strumpor och underställ! Värmer superskönt, men blir inte för varmt. Dessutom värmer det även när man blivit svettig och blöt. Jag har testat typ alla märken som finns på marknaden, och de jag gillat bäst är Icebreaker. Bäst funktion, och rejält slitstarka.
Buffar. Flera stycken, helst, en på huvudet, en runt halsen. Är det superkallt funkar de som ansiktsmask också.
Ha ett lager under sportBHn. Jag blir rätt svettig och blöt och kall där, men med ett merinounderställ under går det finfint
Fodrade shorts. Jag frös jämt om rumpan förr, tills jag hittade ett par fodrade, vindtäta shorts från Craft, som jag har utanpå tightsen. Ser skitknäppt ut, men så himla skötn
Stanna inte. Man blir kall på nolltid, håll dig i rörelse hela tiden. Om du har vila insprängt i ditt träningspass, ta med ngt att ha på dig under tiden.

KCDRi83hTfa5t6GRQW8mwg — Funktion före stil. Inte snyggt, men man slipper frysa. Och tur man har kläder över också…

”Vad springer du milen på?”

Den november 20, 2018november 20, 2018 Av Lisai Allmänt, Lopp3 kommentarer

Ni vet, den där frågan man får av nästan alla som antagligen tränat en del som yngre, hör att du är en löpare och momentant måste jämföra sig. Dem som ”sprang på 38 minuter i lumpen”. Den är så infernaliskt irrelevant så jag vill kräkas, ibland.

Anna skrev ett inlägg om sin debut som långlöpare, hur hon alltid litat på att det löser sig och att hon spontant sprang in på 3:47 sin första mara. Det är en tid som är alldeles utopisk för mig. Jag tränar ganska strukturerat och målmedvetet men för att hamna där skulle det krävas en makalös satsning, för vi har helt olika förutsättningar från start. Jag hade så många hjärnspöken inför mitt första Stockholm maraton att jag inte ens berättade att jag skulle springa mer än för några få. Numera känner jag igen mig i Annas inlägg, den där tryggheten i att det löser sig, att långloppen ger den där extra glädjen och att den största skillnaden då och nu är att man inte är alldeles förstörd efteråt. Vi njuter av lopp och de vänner man hittar där, trots att vi skiljer oss med nästan en halv resultatlista i tid. Det är väl precis just därför som den där tidsfrågan stör. Vad spelar tiden för roll, annat än för mig själv? Jag har som alla andra, mål med varje lopp (men inte alltid tidsmål), men för hen som sprang milen på 38, exakt vad är det hen ska värdera med min tid? Känna att hen är liiite bättre? Dela med sig med sina fantastiska träningstips? (Typ forsätt vara 18 år).

Efter målgång, min första mara, Stockholm 2015. Lycka, regn och onda ben

Vad springer jag milen på då? Jag brukar svara att jag oftast springer på grusväg och att tiden beror förståss rätt mycket på om jag ska springa en, två, tre eller fyra mil den dagen.

Långpass

Den november 18, 2018 Av Lisai Allmänt, MaratonträningLämna en kommentar

En massa liv och logistik gjorde att långpasset komigång senare än jag tänkt och kroppen var verkligen inte på minsta sätt upplagd. Det sägs ju att det svåraste är att ta första steget, men idag var startsträckan enormt lång, typ en mil, minst. På programmet stod också naturliga intervaller, dvs fartökning i backe och jag tryckte på, men inte fick jag minsta lilla svar inte.

Efter dryga milen blev det faktiskt lite bättre. Det gick inte snabbare, men det kändes inte konstant som ett straff att behöva springa, det var till och med lite mysigt. Eftersom starten blev sen hann mörkret ifatt mig och sista biten blev i en usel pannlampas sken. Jag kom på att jag nog gillar mörkret, det är liksom som att det runtom försvinner, och farten slutar spela roll. (Fast visst, farten blir ju förstås också omöjlig eftersom man inte ser var man sätter fötterna…)

KLockade in på 20 långsamma kilometrar, och man ångrar ju faktiskt aldrig ett pass.

En utmanande helginledning

Den november 17, 2018november 17, 2018 Av Lisai Allmänt1 kommentar

Igår, ledig eftermiddag och jag såg framför mig soffhäng och lite hemmapyssel innan vi skulle åka till kompisar i stan. Nä. När jag svängde in på gården ser jag ett helt platt bakdäck.

På med jobbarhandskarna; Det här går snabbt, sen byter vi till nytt däck i stan
Öppnar bakluckan; Nähä. Ingen vev till domkraften och ingen bultnyckel, för den har sonen använt. I skogen
Letar verktyg. Jättelänge. Gör en egen lösning till domkraftsvev med en enmeters gängstång. Funkar sådär faktiskt.
Bultarna lossade: Däcket stenhårt fast. Går loss med gummiklubba, länge. Svetten rinner. Får till sist in däck och son i bilen och byter däcket. Tro det eller ej, men det går snabbt och lätt.

0wKuyT81Qz+S%kN4m5GIRQ — Tänk om man hade så snygga fälgar…fast de kanske inte gillar min gummiklubba?

Har en trevlig kväll hos vännerna och kommer på den genialiska iden att han sover kvar där och tar med den extra bilen hem imorrn när han jobbat, så slipper jag skjutsa in honom. Skitsmart.

Tänker nu att det blir en lång mysfrukost på lördag morgon med kaffe och Vinterstudion. Det ska visa sig att livet tänker skratta mig i ansiktet.

Lördag morgon

Vaknar av ett sms från maken; ”När kommer du in med bilnyckeln? ” Fan, den ligger i jackfickan.
Tycker att det är lite blött i sängen. HELVETE. En katt har protestkissat på mitt täcke….
Kliver upp, tänker att nu startar jag om, packar blendern full med bär till en smoothie. När jag startar den ser jag att det rinner lite på sidan så jag lyfter upp behållaren. Bara för att inse att botten lossnat och mitt kök får en vacker patina av svartvinbärssmoothie.

GMSKHjrxRZiNlGDk2Ft1%Q Nu har jag landat vid Vinterstudion, till sist, och undrar lite diskret vad nästa olycka ska bli….men snart väntar en myslöptur med Maria, det borde kunna vända den värsta av dagar. Eller hur?

EDIT; Jag hällde upp ett glas smoothie. Nu har jag tappat bort det, det ligger antagligen under nån kudde eller nåt.

Löparlisa

Kategori: Allmänt