Ska jag nånsin vänja mig?

Det börjar närma sig nu, London. 34 dagar är inte så många dagar och med inte så många dagar kvar börjar maratonnerverna krypa inpå.

Det började med maratondröm, jag drömmer alltid superkonstiga saker innan lopp, men nu började det tidigare än nånsin förut. Jag sprang precis hela natten i torsdags och banan var jättekonstig. På ett ställe sprang man genom ett gigantiskt sjukhus där det var jätteotydligt skyltat, sedan genom en massa byggplast upp på en provisorisk gångbro där man bara kunde springa en åt gången. Till sist uppför en jättelång och brant trapp för att sedan åka ner igen på en brandmansstång i en stor nättunnel. Jag la väldigt mycket energi på att fundera över ifall även elitlöparna sprang den konstiga banan eller om det bara var för oss vanliga dödliga.

 

 

Känslan strax innan start. Varendaste gång. Går det nånsin över?

Men varför ska du springa så långt, faster?

Brorsdottern, sex år är hos oss på sportlov. (Jo, hennes pappa, min lillebror är också här) Precis som det ska vara med en sexåring så bubblar en strid ström av frågor om allt mellan himmel och jord ur henne och igår, efter kvällssagan, låg hon och tittade på alla mina nummerlappar som är upptejpade på gästrumsväggen. Jag förklarade vad de var och hur långt ett maraton var och hur lång tid det tog.
Stor förundran sken i hennes lilla ansikte.
”Men alltså faster, varför ska du springa så långt?”
”ja, för att jag tycker det är så kul att springa”
”Men det är ju lika kul att springa runt huset?”
Här tog mina svar slut, för hur skulle jag för en sexåring beskriva känslan av total trötthet och lycka och glädje och stolthet och smärta, all den den blandningen som ör maratonlöpning?
Vi pratade vidare, jag berättade om mina springkompisar och löparresor och hur det kändes att komma i mål. Hon blev inte helt övertygad, men nånstans kanske en gnista tändes. Nånstans kanske jag genom mitt föredöme kan visa hur underbart det är att vara en sån som springer

iBihH%I1RZSomuC5fe0Pkg
Om hon får leka kull på studsmattan kan även hon springa i timmar

Oxveckorna

Det heter visst så, har jag hört, de här veckorna mellan julhelgerna och påsk. Många vardagar, lite kallt, lite mörkt, lite enahanda, lång till nästa högtid och ledighet.

Det är också nu all den där grundträningen inför vårens bravader ska in, distanser ska tuggas, backar ska besegras. Det är kanske inte så himla spännande att skriva om, även om det faktiskt känns som en seger varenda gång jag inte slår ihjäl mig när jag springer, för det är kass underlag. Ännu större seger är det varje gång jagtar mig upp på löpbandet för intervaller, idag INNAN jobbet. Jag som aldrig kunnat springa kvalitet på morgonen. Knäppt nöjd.

8kqwynqasmakbffhq6xpqa.jpg
Jag har en bild av mig själv att jag inte gillar rosa. Inte säker på att jag riktigt lever som jag lär

Det är inte spännande, det är lite långtråkigt ibland och lite slitigt, men kroppen håller. Den gör det jag säger åt den och klagar inte, lite ömmande vänsterfot, men ändå. Det känns tryggt och bra. London kommer närmare.

Väldigt mycket vardag och ganska mycket kontraster

Vardagen slog en liksom med väldig kraft, helt plötsligt var man igång med hela jobb-handling-skjutsning-tvätt-karusellen. På ett sätt tungt, men ändå lite skönt på nåt vis, lite ordning i tillvaron.

Jag kämpar på med mina pass, London börjar snart kännas nära. Vädret ger en onekligen lite utmaningar just nu, men blankis på varenda vägsnutt i hela Mälardalen, men jag tog mig ut på ett långpass i helgen, det första sedan jag var sjuk. Motivationen var verkligen inte med mig och det var extremt tufft att ta sig ut, men vilken lön för mödan jag fick! Strålande sol, gnistrande snö och is och den där underbara långpasskänslan i kroppen efteråt. Viruset har släppt taget om mig och det känns som om jag kan träna fullt nu. Äntligen!

Som kontrast så är resten av mina pass just nu kolmörka, det finns bara tid kvällstid och jag och min pannlampa tassar på i mörkret, emellanåt kanske nån liten gatubelysning. Visst längtar jag efter ljumma vårkvällar och sol, men ändå, det är nåt speciellt det där, att vara omsluten av mörkret och bara ha sin egen löpning att tänka på.

Ett av de där passen som ger så mycket extra; Mysjogg i storm, snöslask och kolmörker. Brasa och te efteråt

Saker jag hade förträngt sedan förra vintern

Jag älskar vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet. Trots detta så har senaste veckan visat mig att mitt minne uppenbarligen är rätt selektivt och jag bara kommer ihåg det som är bra med vinterlöpning. Det förträngda upptäckte jag idag

  • Lura dig aldrig att tänka att jamen bara nollgradigt, det är ju inte så kallt. Felfelfel!! Nollan är den värsta, fukten och kylan kryper rakt in i själen. Så var det idag
  • Jag får skavsår av mina icebugs. supersköna, men med en kant som skaverE15D6306-FD7B-4B9F-A0A9-46F36FCA19A1
  • Vinterväglag kan göra att det går knäppt långsamt, även om benen känns som om de kämpar stenhårt.
LV9Jd31aTYKZfQ0smf1FRw
Men ändå. Vinterlöpning är da shit. Här en -17runda på isvägen i Luleå förra nyår.

Springa för livet

Mitt jobb är det roligaste som finns. Det är också det jobbigaste som finns rent känslomässigt, ibland. Igår var ett sånt pass.

Nån som vi inte kunde rädda kom in med ambulans och på sig hade hen en precis likadan Marathonfinishertröja som jag har. Ung, vältränad, och vi kunde inte hindra det som skedde. Saker kom väldigt nära då, just av den där tröjan, den var med mig hela natten i tankarna. Jag kramade barnen lite extra, sådär så att de tillslut började tycka att jag var konstig. IMG_4419.jpeg

Men det var måndag och måndag innebär löpargrupp. Jag drog på mig min finishertröja och vi sprang Björgenintervaller under en orange måne och tusen stjärnor. Skrattade, slet, peppade varann. Kände hur frosten bet i kinderna och livet pulserade i oss.

Sådana dagar blir löpningen så himla mycket mer än träning; den blir terapi, livsglädje, den rensar huvudet och tacksamhet för varenda steg. En hyllning till den som inte springer mer.

Minusgrader. Vad ska jag ha på mig?

Häromdagen när jag gav mig ut på årets första minusgradersrunda fick jag byta kläder några gånger under passet, men så är det ju ofta innan man vant sig. Jag älskar verkligen vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet, så här kommer några av mina bästa klädtips, för minusgrader är inte en anledning till att inte springa, sådetså!

IMG_4391
Lite som en färgglad michelingubbe.
  • Satsa på flera tunna lager istället för få och tjocka. Tunt underställ, ev en tröja till utanpå och ytterst vindtätt lager. Om man har flera lager kan man variera utefter man blir varm, exvis knyta en av tröjorna runt midjan.
  • Merinoull, både för strumpor och underställ! Värmer superskönt, men blir inte för varmt. Dessutom värmer det även när man blivit svettig och blöt. Jag har testat typ alla märken som finns på marknaden, och de jag gillat bäst är Icebreaker. Bäst funktion, och rejält slitstarka.
  • Buffar. Flera stycken, helst, en på huvudet, en runt halsen. Är det superkallt funkar de som ansiktsmask också.
  • Ha ett lager under sportBHn. Jag blir rätt svettig och blöt och kall där, men med ett merinounderställ under går det finfint
  • Fodrade shorts. Jag frös jämt om rumpan förr, tills jag hittade ett par fodrade, vindtäta shorts från Craft, som jag har utanpå tightsen. Ser skitknäppt ut, men så himla skötn
  • Stanna inte. Man blir kall på nolltid, håll dig i rörelse hela tiden. Om du har vila insprängt i ditt träningspass, ta med ngt att ha på dig under tiden.
KCDRi83hTfa5t6GRQW8mwg
Funktion före stil. Inte snyggt, men man slipper frysa. Och tur man har kläder över också…