Vägen tillbaka

Nu var vilan över. Jag startade veckan med ett evighetslångt styrkepass på gymmet igår, som starten på vägen mot att ha två fungerande ben i Berlin. Styrketräning alltså, så oerhört endorfinfattig träning. Visst, jag blev både trött och svettig, men aldrig kom den där sköna njutarkänslan som löpningen ger, inget fantastiskt välbefinnande efteråt utan bara tung kropp och ett lätt illamående. Ingen vind i håret eller sol som skiner eller hällregn i nacken. Hur står folk ut med att bara träna såhär? Och innan nån protesterar; nog var det ett rejält pass alltid. Jag sa kaxigt imorse att nä, jag har inte så mycket träningsvärk, men sen…på programmet stod 6 km lugn jogg och den triggade nån sorts explosion av träningsvärk i rumpa och lår och nu vill jag helst ligga helt still. Det blir inte så kul imorrn tror jag.

Dagens pass då? Det var inte utan nervositet jag trippade iväg, vad skulle vänsterbenet säga? Det var ganska tyst faktiskt, efter några kilometer kom det där välbekanta trycket i låret, men annars kändes det fint. Pulsen däremot stack iväg lite som den ville ibland, kan det möjligen vara så att jag har nåt påslag av allergin som spökar? Oavsett, så skönt att vara tillbaka!