11 sekunder

Två bilder efter ett sprunget maraton. 11 sekunder skiljde det i totaltid mellan loppen, men kontinenter dem emellan i fråga om hur jag kände mig och tänkte om loppet.

I Helsingborg, där bara sprutade endorfinerna ur mig, målgången var en sån triumf och seger och jag var så oerhört nöjd med min prestation. Jag kände mig stark och oövervinnelig och längtade efter nästa lopp.

I London, där fötterna knappt lyfte från marken, leendet är stelt och exakt allt gjorde ont. Jag sprang nästan en kilometer extra och tittar man bara på uppmätt distans sprang jag mitt snabbaste maraton, men ändå har jag inte riktigt lyckats vara nöjd över min prestation. Det gjorde ont och det mentala var så svårt. Jag vek ner mig och njöt inte.

Varför är det så, är förståss den stora frågan. Varför är skillnaden i känsla så milsvid-det beror ju knappast på de där 11 sekunderna! Såklart ligger väldigt mycket i målsättninge; innan Hgbm hade jag inga förväntningar alls, jag hade knappt orkat träna i den tropiska sommaren och hade stukat foten tre veckor innan.  Varenda steg var en seger och jag njöt så av människor och bana och loppet. Nu hade jag ett ganska tufft men ändå nästan realistiskt mål och blundade nog lite för att kroppen faktiskt inte var i fas de där sista dagarna. Mördarpollenattacken i London, det onda vänsterbenet, en seg känsla i kroppen. Tittar man lite mer på mina värden från loppet (tack Pelle för att du faktiskt satt och visade mig!) så ligger jag konstant en zon högre i puls än vad jag gjort i samma farter under våren. Nåt var lite off, onekligen. Den insikten tänker jag ta med mig.

Jag tänker också ta med mig vetskapen om att med detta ”off”, ett pajat ben och rejält missat vätskeintag sprang jag ett för mig ganska snabbt maraton och jag är med råge på den övre halvan av resultatlistan i både min åldersklass och totalt. Min kropp och ännu mer mitt pannben ställde upp, bet ihop och gjorde det jag bad den om. Nu tittar vi framåt, kroppen och jag!

Ska jag nånsin vänja mig?

Det börjar närma sig nu, London. 34 dagar är inte så många dagar och med inte så många dagar kvar börjar maratonnerverna krypa inpå.

Det började med maratondröm, jag drömmer alltid superkonstiga saker innan lopp, men nu började det tidigare än nånsin förut. Jag sprang precis hela natten i torsdags och banan var jättekonstig. På ett ställe sprang man genom ett gigantiskt sjukhus där det var jätteotydligt skyltat, sedan genom en massa byggplast upp på en provisorisk gångbro där man bara kunde springa en åt gången. Till sist uppför en jättelång och brant trapp för att sedan åka ner igen på en brandmansstång i en stor nättunnel. Jag la väldigt mycket energi på att fundera över ifall även elitlöparna sprang den konstiga banan eller om det bara var för oss vanliga dödliga.

 

 

Känslan strax innan start. Varendaste gång. Går det nånsin över?

Långpass och kortpass

Veckan har varit full av livet, möten, födelsedagar, och en släng av nåt sorts virus som gjorde mig sliten och huvudvärk. Kroppen var lite sargad efter lördagens långpass också, i slask och snö, så det fick vara en lugn vecka. LIte gym, några återhämtningspass och nu börjar äntligen benen kännas som om de inte är döda i alla fall

Jag tog en återhämtningsjogg idag, kom iväg lite senare än jag tänkt, men ändå så vad faktiskt dagslljuset där. Ljusblå skymningshimmel när klockan närmade sig 17. Våra grusvägar var blankis och vatten, men ute på den lite större tittade faktiskt lite asfalt fram. Några hjulspår, i kanske hundra meter. Det var alldeles, alldeles magiskt. En glimt av ljumma rundor med torr asfalt och lätta skor, utan att hela tiden se var jag sätter fötterna. Det är länge dit, till våren, men jag älskar närheten till årstiderna som löpningen ger. Jag är där och ser de första gröna knopparna, de piskade sommarregnen och känner den första frosten bita i kinderna. Allt det där som jag inte skulle uppleva i soffan.

0KHrFiHZTIWeyLaNYX3uZA
Det ljusnar, även i skymningstimman.

När de underbara asfaltsmetrarna var över återgick jag till att tänka på hur stark slasksnölöpningen skulle göra mig.

Framrutan

Så var det dags då, att se fram emot löparåret 2019. Och som jag ser fram emot det, jag har så många roliga saker framför mig.

Loppen

Jag fortsätter odla vänskaperna från New York och sista helgen i april drar, jag, Malin och Kattis till London för nummer två i Marathon Majorserien (nr 3 för Malin). Jag ser fram emot många skratt, massor av mat och kanske en ganska snabb maratontid

l5tt4IrDRoakEm9hbFDGnw.jpg
Jag testar målrakan i London på min tripp dit i våras

I juni väntar nästa galenskap, Ragnar Relay Lake Mälaren, också den med en massa NYvänner. Tio personer, ett dygns löpning uppdelat på tre sträckor var. Det här blir en helt ny grej för mig, och det ska bli så kul att dela de vedermödor som jag tror det innebär-för att inte tala om alla knäppa situationer och minnen vi kommer få!

I september blir det en Marathon major till, Berlin, jag och Kattis denna gången. Målgångsölen i Berlin borde rimligen vara episk!

Träningen

Ska 2019 bli året då jag till sist gillar styrketräning? (Hahahahha) Men jag ska försöka. Jag har redan ganska långa distanser i kroppen men ska hålla i dem och snart är det dags för fartträning. Jag har några träningshelger planerade också och några kompisar har äntligen närmat sig maratondistansen och jag får sällis på långpassen!

Inspirationen

Det viktigaste av allt. Här intar nog Rytterne Runners en klar förstaplats. Jag ser fram emot skratt och kämpaglöd, gemenskap och den obändiga envisheten som vi tillsammans plockar fram.

Sammanfattningsvis borde allt detta bädda för ett grymt 2019

Man kanske skulle planera lite?

Loppsäsongen 2018 verkar vara över för min del, eftersom ett italienskt val råkade komma i vägen. Det känns tomt och tråkigt, jag var så himla på G efter Helsingborg och hade världens driv att bli snabb till Gardaloppet. Vad bättre än att då försöka göra en plan till 2019? (fast det är ju himla långt dit)

fullsizeoutput_136f
Nåt annat att längta till, långpass i snötäckta skogar, här från när jag och Alexandra sprang ett picnicpass på Björnön i januari

Vårens stora mål blir London marathon, 28/4. Jag ser verkligen fram emot att göra min nästa Major och att få åka dit med Malin, Kattis och några till gör verkligen inte saken sämre.

Nästa blir Ragnar Relay Lake Mälaren 15-16/6 en dygnslång stafett tillsammans med tio andra och det ska bli så himla kul-inget lopp att prestera på kanske, men bara grejen att göra det ihop, jag ser så himla mkt fram emot det.

Och sen är det tomt i kalendern….vad i hela friden ska jag hitta på, så kan vi ju inte ha det! Nu har jag ju kommit på att två maror på ett år är en rätt bra mängd. Det kittlar lite att planera för Berlin, lotteri eller resebyrå, men jag har ju liksom tänkt att ta en Major vartannat år-men nu är det ju en viss Kattis som tjatar lite, och det vore ju rätt magiskt att göra alla sex tillsammans. Valencia lockar också, det verkar vara en så himla fin bana. Hösten kommer ju också att bjuda på en Bubbelklubbsresa förståss, vi brukar ju åka nån gång i oktober, så en septembermara hade varit fint.

Så, hit me! Vad ska jag springa? (Och helst inte varvbanor eller tidslopp, där är jag inte just nu).