Jag la upp denhär bilden på Insta häromdagen-jag hade hängt på gymmet en tidig morgon innan jobbet och var lite mallig och försökte ta en bild där jag hängde lite snyggt eller nåt på en stång. (Heter det så? Jag är inte så hemma i gym-tugget)
Jag fick en del likes, och sen kom ett dm, från en internetbekant. ”Tur du hade rakat dig i armhålan” följt av en sånär Skriet-emoi.
ehh…jaha? Och vad svarar man på en sån kommentar? Och vad i hela friden MENAR människan, som jag förvrigt sett som en klok och balanserad kille. Nåja, han är triatlet, så någorlunda balanserad i alla fall.
För vem var det tur att jag rakat mig? Och varför i hela friden var det viktigt att kommentera det? Inte att jag var stark eller bra som tagit mig till gymmet, utan att jag hade rakat armhålorna??
Såklart handlar det om normer. Om normen att inte ha kroppshår, men också om normen som tränande kvinna. Jag är tämligen säker på att väldigt få av mina manliga löparvänner fått väldigt få liknande kommentarer. Jag går liksom och inbillar mig att jag hittat en arena där prestationen eller aktiviteten var i fokus även för oss kvinnor-men när jag tänker lite till så nej, så är det ju inte. Visst, du sprang 200 mil, men vad hade du på dig?
Jag hade kunnat sura ihop och bli riktigt desillusionerad och lite sur på mannen ifråga. Men nej, jag säger istället TACK! Tack för att du påminde mig om att kampen för inte. Vi fortsätter det som Katharina Switzer började; många löpsteg fram till den dag vi deltar på samma villkor , oavsett kön. Tack för att jag nu tänker låta bli att lägga tid på att raka armhålorna ett tag.
Löparlisa 