Semesterhjärna

Jag trodde att jag skulle ha oceaner av tid att äga åt bloggen när jag gick på semster. Och ännu mer när min dumma höft krånglade och uteslöt all form av distansträning. Ack så fel jag hade.

Istället har min hjärna gått in i lågaktivitet, jag har lallat runt i paradiset och gjort typ ingenting, och här hemma ganska lite. Texter har poppat upp men glömts bort igen. Och imorrn är det jobbdags. Men det blir fint, jag har världens bästa jobb, jag hoppas bara att ni inte glömt bort mig alldeles.

För jag har sprungit långpass!! Ett kort, 15 km långpass, men ändå, höften gick med på det!

kLlllGPbTOmUwDrKZrYMBQ
Här har jag också hängt väldigt mycket. Mitt utekök, kanske den finaste överraskning jag fått nån gång!

Ställen vi sprungit på

Jag tog en minisemester i semestern och åkte till Luleå, för att hänga lite med lillasyster, men allra mest för att springa en liten kort runda med Kattis, för äntligen lyckades vi vara i Luleå samtidigt!

Med rötterna djupt i den norrbottniska sandjorden som vi båda är travade vi lyckligt runt Höträsket och runt elljusspåret på Bergnäset längs mjuka, barrtäckta stigar. En och annan sandig backe kanske lockade fram lite gnäll från asfaltsprinsessorna, men så underbart det var!

PÅ bussen norrut mot paradiset igen kom alla våra rundor tillsammans fram i huvudet. Alla våra platser-det börjar bli ett gäng, vi har spritt ut dem över inte helt oansenliga delar av världen. Ganska coolt faktiskt! Ännu bättre är att snart blir det ett land till! 85 dagar till BerlinSkärmavbild 2019-07-06 kl. 14.54.00

Hur ser en löpare ut?

Då, för länge sen, innan löpningen var en del av mitt liv, hade jag en massa idéer om hur löpare såg ut. Långa ben, smala, lite seniga, sammanbitna. Lätta i kroppen. Jag började jogga omkring lite och tänkte att aldrig skulle jag dra på mig tights! Jag gömde mig i skogen och på ensliga vägar och tänkte att de där riktiga löparna inte skulle upptäcka mig där.

Sen anmälde jag mig till ett lopp, i fjällen, och insåg på startlinjen att det var ju jag och Sverigeeliten som skulle springa. Jag kom näst sist, slog av ett spinalutskott på korsbenet men har nog aldrig varit så stolt över en prestation. Alla utom jag såg ut som löpare, men jag hade kul ändå. Sen fortsatte jag springa lopp (lång historia, som förtjänar ett eget inlägg) och så sakteliga insåg jag att löpare, de ser ju ut som mig. Och som dig. Och som min gaselliknande vän och den lyckliga 75åringen jag korsade mållinjen med ett lopp. Mina Rytterne Runners kommer i alla former, åldrar och farter och vi är löpare varendaste en av oss.

Jag önskar så att fler kunde förstå det. Att de kunde få uppleva njutningen i ansträngningen, meditationen i steget och känslan av att se ut som en löpare.