Den inre monologen del 2897, eller nåt.

Jag fick åka hem från jobbet innan lunch då juniorjunior ringde från skolan och var sjuk. Han somnade tvärt när vi kom hem och jag landade framför vedspisen som sprakade, en god kopp kaffe som sällskap. Sen gick det igång.

”Åh, underbart. Vila är bra grejor”
”Men det står backe på programmet”
”Gott kaffe. Stackars sonen är ju sjuk. Kanske jag skulle skippa backen”
”London, London, London”
”Hittar inte klockan. Jag kan ju inte springa utan klocka”
”Fan. Där var den. Vad ska jag skylla på nu?”

Jag kom iväg. Till backen, som leder upp till en populär förskola. klockan 16

”Vad gör alla bilar här? Och var hittar de alla barnen när de kör ner igen?”
”Ah…förskolan. Alla slutar nog kl 16”
”Jävla skitfäste. Man kan inte springa på det här”
”Nej, just det. Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens!”
”24 jäkla gånger uppför backen? Jag är ju dum i huvudet!”
”Har de inte hämtat alla barnen snart, hur många kan det finnas liksom? Jag vill inte hoppa i diket fler gånger nu”
”Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Nerför kryper jag. Jag vill ju inte slå ihjäl mig”
”VEM springer upp och nerför en ishalkig snömoddbacke i över en timme? På riktigt?”
”London, London, London”

”Sista backen. Fyfan vad bra jag är. Det var ju inte så farligt. Fast jag hatar kommunens snöröjningskompetens. De måste ha valt fel jobb”euo4nltjsc2b2bmfal4sh50w

 

Oxveckorna

Det heter visst så, har jag hört, de här veckorna mellan julhelgerna och påsk. Många vardagar, lite kallt, lite mörkt, lite enahanda, lång till nästa högtid och ledighet.

Det är också nu all den där grundträningen inför vårens bravader ska in, distanser ska tuggas, backar ska besegras. Det är kanske inte så himla spännande att skriva om, även om det faktiskt känns som en seger varenda gång jag inte slår ihjäl mig när jag springer, för det är kass underlag. Ännu större seger är det varje gång jagtar mig upp på löpbandet för intervaller, idag INNAN jobbet. Jag som aldrig kunnat springa kvalitet på morgonen. Knäppt nöjd.

8kqwynqasmakbffhq6xpqa.jpg
Jag har en bild av mig själv att jag inte gillar rosa. Inte säker på att jag riktigt lever som jag lär

Det är inte spännande, det är lite långtråkigt ibland och lite slitigt, men kroppen håller. Den gör det jag säger åt den och klagar inte, lite ömmande vänsterfot, men ändå. Det känns tryggt och bra. London kommer närmare.

Nyttan av att ha ett träningsprogram

Jag och finaste vännen drog till Stockholm ett dygn. Shoppade lite, fikade, pratade och gick på en fantastisk konsert med First Aid Kit som fyllde Globen med sång från himlen. Hon ska begå maratonpremiär i år, så vi passade såklart på att springa en sväng till Västerbron.

Efter långfrukost, mer fika och en resa på ett överfullt tåg tog verkligheten vid och det var barn som skulle skjutsas, mat som skulle handlas och lagas, och sen landade jag i sofförnet, med filten. Det var varmt och skönt och extremt avslappnande. qgitigtlr2gtyuyhuodbqw

Men det stod 45 min lugn jogg på programmet. Filten höll mig i stadigt grepp, men jag slet mig upp. Gav mig ut i ganska vass snö och vind och det var ganska fint ändå. Hade jag inte haft det där målet, hade jag inte haft programmet, hade jag suttit kvar under filten.

Njutomhus

Jag har inte tränat alls i helgen, inte i löparbemärkelse i alla fall-men jag har maxat varenda liten sekund jag kunnat av det underbara vintervädret vi haft!

tlbq3lf5sauenwudagkpuq
Jag och juniorjunior. Inte Darth Wader, som en hade kunnat tro

På fredag tog jag ju en härlig runda på isen, sen packade jag och grabbarna in oss i bilen och drog till Falun och backarna i Bjursås. Fantastiskt välpistade nedfarter, korta liftköer och vackra vyer. Frisk luft, det där bleka solskenet som bara finns i januari och en himmel som färgades rosa mot slutet av dagen. Vi tog första korgen upp och sista ner bägge dagarna, slöade på hotellet på kvällarna, surfade, tittade på varsin film och mös. Så himla bra sätt att samla familjen, som alla är nöjda med-jag skulle välja denna semesterformen över varenda solsemester i världen och det absolut bästa sättet att ladda batterierna.

dx83pkm3sg+m7ybh+896eg
Allra sista åket, månen höll oss sällskap. Bjursås är en väldigt vacker sak

 

Dessutom, slalom är rätt jäkla effektiv benträning 😉

Is

Vädret har haft lite svårt att bestämma sig i veckan och mest betett sig som vår lokala tonåring; nya humör varje timme. I förrgår hade vi inom tio timmar först 15 cm kallsnö, sen regn , sen -8. Det har resulterat i att alla ytor som man möjligen kan springa på är täckta av knaggligt, genomfruset ex-snöslask. Fullständigt livsfarligt att springa på och man får rätt ont i fötterna. Det här hade ju kunnat få den mest inbitna vinterälskaren att börja vackla i sin kärlek, men idag hittade fötterna rätt och jag testade isvägen på Västeråsfjärden! Här hittade jag nästan slätt underlag, förvisso ren is, men mina icebugs fick fint bett och vips så hittade jag ännu ett skäl att älska vintern. kriihobbtrkpkp4gzy+0yq

Sen måste man ju, som norrbottning, raljera lite över snöröjarnas kompetens i Västerås, som tvingar ut löparna på sjöisen för att inte slå ihjäl sig

Väldigt mycket vardag och ganska mycket kontraster

Vardagen slog en liksom med väldig kraft, helt plötsligt var man igång med hela jobb-handling-skjutsning-tvätt-karusellen. På ett sätt tungt, men ändå lite skönt på nåt vis, lite ordning i tillvaron.

Jag kämpar på med mina pass, London börjar snart kännas nära. Vädret ger en onekligen lite utmaningar just nu, men blankis på varenda vägsnutt i hela Mälardalen, men jag tog mig ut på ett långpass i helgen, det första sedan jag var sjuk. Motivationen var verkligen inte med mig och det var extremt tufft att ta sig ut, men vilken lön för mödan jag fick! Strålande sol, gnistrande snö och is och den där underbara långpasskänslan i kroppen efteråt. Viruset har släppt taget om mig och det känns som om jag kan träna fullt nu. Äntligen!

Som kontrast så är resten av mina pass just nu kolmörka, det finns bara tid kvällstid och jag och min pannlampa tassar på i mörkret, emellanåt kanske nån liten gatubelysning. Visst längtar jag efter ljumma vårkvällar och sol, men ändå, det är nåt speciellt det där, att vara omsluten av mörkret och bara ha sin egen löpning att tänka på.

Ett av de där passen som ger så mycket extra; Mysjogg i storm, snöslask och kolmörker. Brasa och te efteråt

Framrutan

Så var det dags då, att se fram emot löparåret 2019. Och som jag ser fram emot det, jag har så många roliga saker framför mig.

Loppen

Jag fortsätter odla vänskaperna från New York och sista helgen i april drar, jag, Malin och Kattis till London för nummer två i Marathon Majorserien (nr 3 för Malin). Jag ser fram emot många skratt, massor av mat och kanske en ganska snabb maratontid

l5tt4IrDRoakEm9hbFDGnw.jpg
Jag testar målrakan i London på min tripp dit i våras

I juni väntar nästa galenskap, Ragnar Relay Lake Mälaren, också den med en massa NYvänner. Tio personer, ett dygns löpning uppdelat på tre sträckor var. Det här blir en helt ny grej för mig, och det ska bli så kul att dela de vedermödor som jag tror det innebär-för att inte tala om alla knäppa situationer och minnen vi kommer få!

I september blir det en Marathon major till, Berlin, jag och Kattis denna gången. Målgångsölen i Berlin borde rimligen vara episk!

Träningen

Ska 2019 bli året då jag till sist gillar styrketräning? (Hahahahha) Men jag ska försöka. Jag har redan ganska långa distanser i kroppen men ska hålla i dem och snart är det dags för fartträning. Jag har några träningshelger planerade också och några kompisar har äntligen närmat sig maratondistansen och jag får sällis på långpassen!

Inspirationen

Det viktigaste av allt. Här intar nog Rytterne Runners en klar förstaplats. Jag ser fram emot skratt och kämpaglöd, gemenskap och den obändiga envisheten som vi tillsammans plockar fram.

Sammanfattningsvis borde allt detta bädda för ett grymt 2019