”Åhh, nu får jag ett såntdär endorfinrus!!”

Det var dags för vår lilla löpargrupp idag. Luften var ljum och vägarna var torra. Vi trippade iväg med ganska förväntansfulla steg, barmarken känns fortfarande ny och lite lyxig, nästan. En sorts intervalltrappa väntade, med 3-2-2-2-1-1-1-1-1-2minuters löpning. Som vanligt gav deltagarna allt och lite till och det var just den där kämpaglöden som drev mig runt de riktigt elaka 600ingarna jag gjorde igår. Tanken på hur detta gänget ger alt gav mig kraften att trycka på lite, lite till.
Lagom till de sista tre intervallerna ikväll bröt fullmånen fram och vägen badade i månljus, man behövde inte ens pannlampa.  Väl färdiga lallade vi tillbaka, nöjda och skrattande; E utbrast helt spontant ”Åh, nu får jag ett såntdär endorfinrus, jag blir bara så lycklig!” Exakt så var det. Man blev bara så lycklig. Jag är så oerhört tacksam att den hör uppgiften kom in i mitt liv.

IMG_4884
Och faktiskt så fångade bilden exakt allt det där vackra. Så grymma vi var, så fint det var!

Drivkraft och köttfärs

Den här träningsveckan visste jag redan från början skulle förvandla benen till köttfärs. Onsdagens backar visste var de tog, på riktigt, och mina vader har lajvat en tennisboll sedan dess och krampat så fort jag gått i trappor.

Jobbveckan full av frustration fortsatte i samma tecken och gårdagen blev ännu värre. Min hjärna behövde löpning, mina ben not so much. Men de ställde upp. Benen som knappt kunde gå trampade snällt iväg på nästan en halvmara. Det gick inte fort, vaderna krampade i backarna men vartefter klarnade tankarna och jag kunde gå in i helgen som en ny människa. Uppenbarligen är frustration en väldigt bra drivkraft.

Det blev ju bra till sist

Tva jobbdagar på raken, som av olika anledningar bara genererade frustration. Jag skällde av mig hos en kollega men på programmet stod sedan en himla massa backintervaller. Proppfull av ilska och frustration gav jag mig iväg mot min backe, som inte riktigt var isfri än, men nästan.

Första vändan var som vanligt tung, men sen släppte det. Benen trummade på och på ungefär intervall fem hände det, det där som händer så sällan, känslan av att kunna trycka på hur mycket som helst. Steget som träffar exakt rätt, frånskjutet som gör att man flyger iväg. De tunna sommarskorna som fick asfalt under sulan. Endorfinerna bara exploderade i mig och allt blev plötsligt begripligt. Alla passen i mörkret, tidiga morgnar på gymmet. Löpning är fanken svaret på allt.

Framåt intervall 25 ifrågasatte jag den där euforin rätt starkt och konstaterade att jag nog varit tillfälligt förvirrad. Efter 10 korta, 10 långa, 10 korta backar satt jag utmattad och lätt illamående i bilen och jobbproblemen var som bortblåsta. Löpning ÄR lösningen på allt.

Ny omgivning

Idag lockade asfalten, så jag drog in till stan för en lätt runda. Det fanns faktiskt ickeisiga cykelbanor, och som jag njöt! Jag drog på mig tunna, lätta skor, joggade lugnt och kontrollerat och kände hur jag kunde sträcka på steget och hur saker kom lite lite gratis. Inget kvalitativt pass, men ändå, farten blev så lätt och skön. Det finns hopp.

Långpass och kortpass

Veckan har varit full av livet, möten, födelsedagar, och en släng av nåt sorts virus som gjorde mig sliten och huvudvärk. Kroppen var lite sargad efter lördagens långpass också, i slask och snö, så det fick vara en lugn vecka. LIte gym, några återhämtningspass och nu börjar äntligen benen kännas som om de inte är döda i alla fall

Jag tog en återhämtningsjogg idag, kom iväg lite senare än jag tänkt, men ändå så vad faktiskt dagslljuset där. Ljusblå skymningshimmel när klockan närmade sig 17. Våra grusvägar var blankis och vatten, men ute på den lite större tittade faktiskt lite asfalt fram. Några hjulspår, i kanske hundra meter. Det var alldeles, alldeles magiskt. En glimt av ljumma rundor med torr asfalt och lätta skor, utan att hela tiden se var jag sätter fötterna. Det är länge dit, till våren, men jag älskar närheten till årstiderna som löpningen ger. Jag är där och ser de första gröna knopparna, de piskade sommarregnen och känner den första frosten bita i kinderna. Allt det där som jag inte skulle uppleva i soffan.

0KHrFiHZTIWeyLaNYX3uZA
Det ljusnar, även i skymningstimman.

När de underbara asfaltsmetrarna var över återgick jag till att tänka på hur stark slasksnölöpningen skulle göra mig.

Den inre monologen del 2897, eller nåt.

Jag fick åka hem från jobbet innan lunch då juniorjunior ringde från skolan och var sjuk. Han somnade tvärt när vi kom hem och jag landade framför vedspisen som sprakade, en god kopp kaffe som sällskap. Sen gick det igång.

”Åh, underbart. Vila är bra grejor”
”Men det står backe på programmet”
”Gott kaffe. Stackars sonen är ju sjuk. Kanske jag skulle skippa backen”
”London, London, London”
”Hittar inte klockan. Jag kan ju inte springa utan klocka”
”Fan. Där var den. Vad ska jag skylla på nu?”

Jag kom iväg. Till backen, som leder upp till en populär förskola. klockan 16

”Vad gör alla bilar här? Och var hittar de alla barnen när de kör ner igen?”
”Ah…förskolan. Alla slutar nog kl 16”
”Jävla skitfäste. Man kan inte springa på det här”
”Nej, just det. Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens!”
”24 jäkla gånger uppför backen? Jag är ju dum i huvudet!”
”Har de inte hämtat alla barnen snart, hur många kan det finnas liksom? Jag vill inte hoppa i diket fler gånger nu”
”Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Nerför kryper jag. Jag vill ju inte slå ihjäl mig”
”VEM springer upp och nerför en ishalkig snömoddbacke i över en timme? På riktigt?”
”London, London, London”

”Sista backen. Fyfan vad bra jag är. Det var ju inte så farligt. Fast jag hatar kommunens snöröjningskompetens. De måste ha valt fel jobb”euo4nltjsc2b2bmfal4sh50w

 

Oxveckorna

Det heter visst så, har jag hört, de här veckorna mellan julhelgerna och påsk. Många vardagar, lite kallt, lite mörkt, lite enahanda, lång till nästa högtid och ledighet.

Det är också nu all den där grundträningen inför vårens bravader ska in, distanser ska tuggas, backar ska besegras. Det är kanske inte så himla spännande att skriva om, även om det faktiskt känns som en seger varenda gång jag inte slår ihjäl mig när jag springer, för det är kass underlag. Ännu större seger är det varje gång jagtar mig upp på löpbandet för intervaller, idag INNAN jobbet. Jag som aldrig kunnat springa kvalitet på morgonen. Knäppt nöjd.

8kqwynqasmakbffhq6xpqa.jpg
Jag har en bild av mig själv att jag inte gillar rosa. Inte säker på att jag riktigt lever som jag lär

Det är inte spännande, det är lite långtråkigt ibland och lite slitigt, men kroppen håller. Den gör det jag säger åt den och klagar inte, lite ömmande vänsterfot, men ändå. Det känns tryggt och bra. London kommer närmare.