Vecka 2

Jag lyckades, trots vardagliga utmaningar genomföra varendaste pass förra vecka. Sen toppade jag det med heldag med mina fantastiska löpare i löpargruppen. Vi sprang långpass i två timmar, fikade, skrattade, yogade och njöt av tröttheten. Alla överträffade sig själv och lite till och hela jag blev så lycklig av löparglädje att det var nästan fånigt.

%ZOFB0bSQj6BHMSu907O3g
Mina bästa!

Såklart kom lite eftersläng efter en sån maxning, så nu är jag väldigt trött denna veckan och har dessutom tagit influensavaccin som jag regaerat lite på. Men jag harvar på, 90minuterspass igår, styrka idag, (Fast jag skyllde på vaccinarmen och skippade armhävningarna. ) Imorrn Pelledate igen, blir spännande se vad för elände vi ska göra nu…

Möten i ett omklädningsrum

Idag började den, den riktiga träningen inför London. Pelle, min massör/coach/allmänna bollplank, har en ambitiös plan för mig, som just nu innefattar en himla massa styrka i olika former, gympass och backintervaller. Gudarna ska veta att det behövs, så det ska bli spännande att se om det ger resultat.

Såklart bjuder jobbet på en rätt galen vecka så det blir morgonjoggar ett par dagar. Jag ställde klockan himla tidigt och tog bilen till jobbet, för att dra nytta av att det faktiskt finns gatubelysning i stan. När jag svänger in på jobbparkeringen, iförd min löparstass passerar tre andra tjejer, lysande vackra i reflexer högt och lågt, på väg ut på sin morgonrunda. Jag vill nästan kasta mig ut ur bilen och vinka och säga hej, morgonjoggar ni också, åååhhhh vad kul med fler! men hejdar mig. Det hade kanske uppfattats lite knäppt…Jag ger mig iväg, lugn runda på 5 km och njuter av morgonen. J%2HGUaoT7+15M0S1dBt%w

När jag sedan kommer in i jobbgymets omklädningsrum står de där, reflextjejerna. Då lyckas jag inte hejda mig mer utan pladdrar lyckligt på om hur glad jag blev att se dem och hur skönt det är att hinna springa innan jobbet. Jag har aldrig sett personerna förr, ska väl tilläggas, och den ena ser mycket skeptisk ut, den andra ler faktiskt. När jag står i duschen hör jag att de pratar om ”efter maratonet” och mer prat hitar att slippa ur min glappa käft, men jag hejdar mig, den ena tittar fortfarande lite skrämt på mig.

Jag blir ju så himla glad att hitta andra löpare, men kände mig lite som i lågstadiet när man såg att nån annan lekte en så himla kul lek men inte vågade fråga om man fick vara med. Nu hoppas jag de springer fler morgnar, då ska jag minsann prata maraton tror jag 🙂

 

New Yorkbonanza; Medal Monday

Just i New York förtjänar även dagen efter loppet ett eget inlägg! Till skillnad från oss svenskar, som smyger ner medaljen i fickan redan på väg hem från målgången, bär de amerikanska maratonlöparna stolt sin medalj hela måndagen. Missa för guds skull inte att göra det du med! Man får glada tillrop var än man går ”Good job!” ”Congratulations” mm, så himla kul att dela sin maratonbubbla med fler.

KRM44JiqTymk9RJfRhqusA
Kattis på alldeles grym kaffebar precis bredvid hotellet (Mille-Feuille. Missa inte! )

Hela måndagen (7-17 i alla fall) håller Marathon Pavilion i Central Park öppet. Där kan man gravera sin medalj (om man orkar stå i den superlånga kön), hitta sitt namn på den gigantiska väggen med alla finishers namn och shoppa Finisherkollektionen från New Balance. Superfina kläder och det är väl värt att spara några av sina slantar för jag lovar att du kommer vilja köpa en tröja eller två.

Vif3I1wrTlCe4rP7bXz3EQ
Bästa gänget, som jag lärde känna på resan allihop.

Det nästan allra finaste minnet har jag från kvällen på medal monday. (Som om jag skulle kunna gradera alla minnena, men fint var det i alla fall) Jag gick med min medalj runt halsen, på väg över gatan vid Colombus Circle, där jag ska ta tunnelbanan några stationer. Vid trafikljuset på andra sidan gatan står en man, några år äldre än jag, i kostym och med portfölj. Efter en stund nickar han lite åt mig samtidigt som han smyger upp en medalj ur sin kavajficka och ler med hela ansiktet. Vi delade så många känslor där och då, den lilla mannen och jag.

 

New Yorkbonanza. Loppet

För den lite mer känslomässiga beskrivningen av loppet finns min racereport här , nu kommer lite mer praktikaliteter

LR0HDkfcS2KQASW4VnXxeA
Minuter innan start

Banan
New York är ingen bana att sätta PB på, enligt de som kan det där med maratonbanor. Det är kuperat, dels i form av de fem broar som ska korsas dels det sega motlutet längs 5th Avenue kring 3o km följt av böljande vägar inne i Centralpark. De backarna kändes verkligen i benen, som redan var ganska trötta. Däremellan går det lite upp och ner, särskilt i Brooklyn. Mitt tips är att försöka spara sig lite första halvan, vilket är sjukt svårt med den här publiken…
De tre startgrupperna (grön, orange och blå) har olika sträckningar fram till 5 km och går sedan parallellt men inte ihop fram till 12,5km.
Jag upplevde att det inte var ngn särskild trängsel utom kanske precis i starten och att man kunde hålla sin egen takt väl.

Underlaget
Jag hade läst på tusen olika ställen om hur hårt det skulle vara att springa på betong men tänkte kanske lite innerst inne att jamen hur mycket hårdare än asfalt kan det va, liksom. Jättemycket hårdare, visade det sig. Man fick verkligen inte en millimeter extra studs av underlaget och låren blev alldeles sönderslagna, tidigt. Strax efter halvmarapasseringen kändes det som om låren helt hade domnat bort, den känslan brukar ju inte komma förrän kanske precis på slutet. Nu är det ju inte så mycket man kan göra åt just underlaget, annat än att mentalt förbereda sig och se till att inte ta de allra minimalistiskaste tävlingsskorna.

Vätska och energi
Vätskekontroller kanske typ överallt, varje till varannan mile, så det led man inte brist på. Energi, däremot fanns det lite ont om, sportdryck serverades vid varannan kontroll, men inte förrän vid 30 km fanns banan, och sen fanns inget mer. Jag bär ju alltid med mig mina shotbloks, så för mig gjorde det inget, men Malin hade det tufft och hann bli riktigt hungrig. Det fanns bajamajor vid de flesta vätskestatioenrna men jag har fått höra att det var ganska mkt kö vid dem.

Målgången
Vad ska man säga. Helt magiskt. En stor maffig medalj hängs runt en hals, sen slussas man framåt längs vägen. Man får en foliefilt och en recovery bag med ett äpple (ungefär det godaste äpple jag nånsin ätit) vatten, sportdryck, pretzels och ngt mer jag inte kommer ihåg. Efter ungefär 150 meter delar man upp sig utifrån om man valt att skicka väska med kläder eller inte, jag hade valt No Bag och vek av ut från parken här, fick en underbart gosig och varm poncho att vagga hemåt i. Den är fortfarande ett av mina finaste plagg, värmer fint vid grillkvällar. Man kommer ut ur parken vid 72a gatan (om jag inte kommer ihåg fel) och det var rätt lätt att hitta sina anhöriga där)
De som lämnat in väska får gå en bra bit till och kommer ut ur parken nästan vid norra änden.

Publiken
Publiken förtjänar en egen rad. Eller tusen. För de är det allra starkaste minnet. Det känns som om hela New York är ute på gatorna och de hejar på exakt alla, även oss som kommer i de senare startleden, det är party från du sätter foten i Brooklyn till målgången. Vi hade Sverigetröjor med våra namn på och fick så enorm mkt hejarop längs hela banan. Jag dansade med en polis, highfiveade väl tusentals barn, blev rörd över krokiga tanter som stod och bjöd på frukt, skolklasser som gjort fina skyltar till sina lärare vid sin skola, körer, trummor, you name it. Om jag skulle ge ett enda tips inför New York så är det nog att strunta i tiden och njut av galenskapen-det är inte ofta man får känna sig som en superstar!

WhatsApp Image 2017-11-05 at 19.47.27

New Yorkbonanza; Raceday!

Nu är det dags! Du har ätit din pasta, tränata alla långa mil och till sist är morgonen här!

Klockan ringde 445. Jag och Kattis var redan vakna, fulla av racenerver och lite av att faktiskt medvetet inte ha ställt om dygnet, just för att vi skulle vakna så tidigt.

Vi bodde på Beacon Hotel, där varje rum har ett litet pentry och vi hade dagen innan fyllt upp kylen med frukost. Yougurt, banan, bagels med philadephiaost och sylt och kaffe. Superskönt att inte behöva trängas vid en frukostbuffe.

eTF18kySREexFGauu7QpNw
Snygg preraceoutfit

0530 gick bussen från hotellet, det var himla praktiskt att slippa köa till färjan vid StatenIsland (min kompis Malin gjorde det, funkade finfint, men det blev nästan lite stressigt innan start). Efter en 40 min busstur, bland annat över Verrazano Narrows Bridge, där starten skulle gå klev vi av vid vår Start village. Säkerhetskontroller liknande dem på flyget, de var supernoga med att man bara fick ha saker som var i de plastpåsar man fick i nummerlappsutdelningen, sen gick man en kort sväng mot sin Start Village. Bron tornade upp sig ovanför oss, fortfarande med lamporna på och ingav en med ganska mycket vördnad inför dagens uppgift. Vi var ett gäng på fem från gruppen Marathontjejer på Facebook som hittade en liten gräsplätt där vi hängde, gott och väl i fyra timmar innan vår start gick, jag startade 1040. Vi hade supertrevligt, delade nojor, strategier, maratonminnen och skrattade och tiden bara flög iväg. Alla hade packat med sig lite matsäck, vi picknickade på bananer och mackor och juice, lite kaffe från Dunkin Donutsvagnen. Hela området såg lite ut som en blandning mellan Roskilde dag tre och ett flyktingläger, med alla löpare klädda i diverse konstiga outfits som skulle skänkas till välgörenhet sedan.

%VqGYxCoRxOCjU3TAUWzvg
Rockfestival eller maraton?

Bajamajor fanns det gott om och det fanns stora skyltar som räknade ner inför varje startgrupp (wave). När det sedan var dags för vår grupp slussades man in mot starten, där man fått en corrall (startled) baserad på ens troliga sluttid. Allt var välorganiserat och lättfattligt, inget att oroa sig för. Själva loppet och starten kommer i nästa inlägg.

yokEyahsTc6fCS1ywyEmVw

Så, som avslutning, mina bästa tips inför timmarna innan start

  • Ta med varma kläder! Jag hade engångsöverdragskläder från jobbet (jag jobbar på operation) , en windstopperfleecejacka, buff och en engångsplastponcho. samt, det bästa av allt, en fleecefilt som jag hade lite runt benen, lite runt mig själv ibland, delade lite med kompisar. Flera gick omkring i fleecemorgonrockar, verkade vara ett skitbra plagg att ta med. Alla kläder man kastade skänktes sedan till välgörenhet. Temperaturen när jag sprang var ca 8 grader när vi anlände, ca 14 vid start.
  • Något att sitta på. Jag tog med en bunt tidningar i påsen som jag sedan satt på, funkade finfint
  • Matsäck. Det kan bli ganska många timmar mellan frukost och start, ta med något att äta på under väntetiden, även lite vätska
  • Sällskap. Försök, om möjligt, hitta någon som också ska starta med dig, kanske via researrangören, eller något socalt medium, det gör att tiden rinner iväg så himla mycket snabbare.
  • Njut. Väntan är en del av upplevelsen, och upplevelsen är stor.

Bastu och badbryggor

Jag har höstlov och inleder det på bästa möjliga vis; vänner, krispig höstluft, god mat, bastu och en badbrygga.

Bastu och ett dopp i sjön är nog det bästa som finns tror jag, man blir liksom ren inifrån. Visst är det lite ångestfyllt att gå ut ur värmen med andedräkten som ett rökmoln ur munnen och man halkar lire på isen som frusit på bryggan, men sen! Huden sticker lite och hjärnan blir klarvaken. Är ni badare eller badkrukor?

New Yorkbonanza; Expot

Det närmar sig nu! Man har landat, sett några skyskrapor, kanske fått en ny rumskompis och nu är det dags för nummerlappsuthämtning. Jag och Kattis ( min nya rumskompis, världens lyckträff) följde med på springtimes morgonjogg för att springa flyget ur benen, det kan verkligen rekommenderas! Vi sprang en runda i Central Park och avslutade med att springa målrakan. Redan då fick jag gåshud och det var så himla skönt att ha den målbilden under loppet sen.

DC+0PKO9SlSu1fsuiR3EkA
Vid Trump Tower, strax innan man svänger in mot målgången i Central Park

Jag åkte till expot dagen innan loppet, men såg till att vara där tidigt (ca kl 9) då jag läst att det kunde bli köer på eftermiddagen. Vi tog tunnelbana från hotellet för att spara benen-de fick mer än nog bara av att promenera runt på expot.

Expot är stor, framförallt delen som tillhör New Balance som var loppsponsor när jag sprang. Jag hittade mängder med fina kläder med NYCMloggan på, brukar eg inte köpa sånt, men dessa var verkligen hur fina som helst, så det blev några inköp. I andra halan av centret fanns mängder av andra försäljare av skor, gel, väskor mm, allt man kan gilla som löpare,…Ett tips är dock att spara några av sina slantar till dagen efter loppet då det finns en pavilion i centralpark där det sälj liknande kläder som på mässan men med tillägget finisher i trycket. Ganska fina 😉

Själva nummerlappsuthämtningen gick supersmidigt, man får en genomskinlig påse, nummerlapp och en superfin tröja från New Balance. Påsen ska man vara rädd om då det är den enda man får ha med sig in i sin start village på Race day. Mer om detta senare.