Trååååkigt

Kommer ni ihåg att jag väldigt stöddigt skrev att jag inte blir stressad av sjukdom längre. Well, jag är inte lika stöddig nu.img_3458

Viruset byggde ett stort näste i mig och jag har varit däckad i en dryg vecka och mest liknat en gammal hjärtsviktig människa när jag rört mig i mer än sengångarfart. Legat i soffan under en filt och ynkat. Kaxig tänkte jag i morse att i eftermiddag ska jag testa att jogga lite. Höstsolen skiner från en blå himmel, utanför fönstret är luften sådär underbart klar som jag har längtat efter hela sommaren.  Det finns ett tidshål på två timmar, perfekt för lite kravlös mysjogg.

Sen gick jag i trappen på jobbet. Första gången gick bra. Andra vändan är jag skullehämta några papper gick ganska bra. Tredje vändan en timme senare blev jag andfådd och hostade första halvan av medarbetarsamtalet.

Så det verkar som att jag inte ska jogga idag heller utan snällt tråna efter lyckan i löparskorna. Jag är så knäppt uttråkad och vill BARA springa. Jag ska aldrig nånsin sucka över att ta mig ut på ett pass mer, utan glatt skutta över tröskeln med stjärnglans i ögonen. Jag ska hålla tanken på det stora målet. Det går skitdåligt.

Att kunna dela med sig

Jag brukar ibland få lägga band på mig när jag umgås med ”vanliga” människor, för att inte lajva ett Jehovas vittne som knackat på, fast som vill frälsa en med löpning, istället. Vanliga människor kan liksom nästan få ett skrämt uttryck i ansiktet när jag säger att det är underbart att springa i hällregn. Det eller den där huvudskakningen och det stela leendet och ”Eh, jag, det låter….härligt, hehe” när jag pratar om sista kilometern på ett maraton.

Men nu, sen i våras, har jag gått och blivit ledare för en löpargrupp i all enkelhet-byns lilla idrottsförening behövde fler medlemmar och eftersm jag alltid ses rännande runt på vägarna frågade de mig och en tjej till om jag ville testa. Livrädd (Hej igen, Jante, gamla vän! ) tackade jag ja efter en miljard meningar av typen ”men jag är ju så långsam” ”Men inte ska väl jag” ”Jag kan ju ingenting om löpning” och det är det bästa beslut jag tagit på länge!! Vi är ett gäng med helt blandad nivå allt, från att knappt kunna springa 400 m till ganska vältränad men inte just löparvan, som träffas en gång i veckan och gör ett gemensamt träningspass, som sedan följs av två frivilliga hemläxepass. Ibland träffas vi lite spontant och tar ett extrapass när andan faller på.

Att få hänga med dessa varenda måndag har gett mig en helt ny drive i löpningen, om jag har det lite tufft nån gång plockar jag bara fram allas fightingface från minnet och hittar lite extra klipp i steget. Det blir så himla mycket värt att på nåt litet sätt få dela med sig av det löpningen har gett till mig, att kanske få någon fler att hitta lugnet och lockelsen. Jag och Marita springer omkring med våra visselpipor och hojtar och peppar och tjatar och de andra sliter och kämpar och ger verkligen allt och lite till. Ibland vill de nog slå oss när vi pratar men vi får alltid, alltid ett leende efteråt. När M klarade sina första 5 km i sträck kunde jag inte ens hålla tillbaka tårarna, när gänget sprang Stadsloppsstafetten och ägde den pladdrade jag av stolthet om det i flera dagar.

Och sen kommer det här på sociala medier. Jag bryr mig inte ens om att torka bort glädjetårarna och tänker att nu kan jag dö nöjd. Vi har lyckats och världen har några löpare till.

Italiensk byråkrati och dess konsekvenser

IMG_2793
Bubbelklubben, i dess begynnelse, postraceswim i Nice.

Jag är medlem i rätt många olika sällskap/klubbar/grupper som har med löpningen att göra, med de allra, allra viktigaste är Bubbelklubben, starten och anledningen till mitt långdistansliv och de människor som kan få mig att skratta nonstop en hel helg. Vi är ett gäng på åtta som för varje år åker till en europeisk stad och springer ett halvlångt lopp, dricker bubbel och badar bubbelpool men framförallt, har så vansinnigt roligt att träningsvärken mest hamnar i magen efter alla skratt istället för benen efter löpningen. I år skulle det loppet vara Memorial Stefano Ballardini, ett 15kmlopp längs Gardasjön. Men så postar de detta:

Due to an official Italian Governement disposal, the Lake Garda Marathon and the other events during that weekend will be scheduled on the 27/28 October 2018. The decision is taken in order to guarantee to every Italian participant the opportunity to the exercise the right to vote.

Jaha? En vecka senare alltså. Tydligen ngt regionalval och misstförstå mig rätt, jag stöder verkligen rätten till att rösta, men detta kan ju inte ha kommit som en nyhet? Vi (och en massa andra internationella löpare) har bokat flyg, hyrbil, boende sedan månader tillbaka-för att inte tala om fixat ledighet, åtta stycken på samma vårdarbetsplats-det ändrar man inte i en handvändning.

Vi åker ändå. Springer samma vackra sträcka för oss själva (och antagligen flera till), äter och dricker gott, skrattar och umgås. Det blir fint, men inte samma sak, loppen förenar, får oss att känna oss som något större tillsammans.

Sen smyger förståss nästa fråga sig på också; Vad ska jag träna inför nudå?? Jag har ju vårens lopp, men jag var liksom inte riktigt klar med loppsäsongen än, känns det som. Nån som har ett förslag på något hyfsat Mälardalsnära under hösten?

Och nu kom hösten

img_3415

Inte utomhus egentligen, det är fortfarande ljummet och skönt, men kroppen tyckte att nu är det dags för höstförkylning! Näsan rinner, det killar och skär i halsen och huvudet är fyllt av bomull. Låter som en hjärtsviktig tant när jag promenerar och tanken på att jag sprang ett maraton för en vecka sedan känns närmast skrattretande.

Förr (Finns det ett förr i min löpning? Inser med lite glädje att jo, nu har jag hållit på såpass länge att det nog gör det) smög sig alltid paniken på när förkylningarna kom. Panik om att all träning skulle gå om intet, att jag skulle behöva starta om från noll. Nu är känslan mest en frustration över att kroppen måste vara still, en rastlöshet i benen. Jag vet ju att visst, jag missar några pass, kanske får jag planera om lite eller ändra ett mål, men det går fler tåg. Bättre låta kroppen läka sig själv och vänta ut. Det kommer säker vara skitjobbigt att springa nästa gång, det kommer kännas tungt och gå långsamt, astman kommer härja. Det är då jag ska tänka på det där med att hitta ett hållbart sätt, att springa om 20 och 30 år också.

Just nu, däremot kan jag bara tänka på hur fanatiskt synd det är om mig som är förkyld.

Jag har sprungit. Och röstat.

Jag och maken tog bilen till vallokalen, hjärtat klappar alltid lite extra och det känns lite högtidligt att gå in och få sina kuvert. Och sen en klump i magen när jag ser att det lagts en rejäl hög röstsedlar för det där partiet som kidnappat bilden av Sverige inne i själva valbåsen. Bara från dem, inte från några andra partier. Mitt Sverige!

Knyter skorna extra bra och ger mig sen iväg på den planerade löpturen hem. Först med Sagan om is och eld i lurarna. Blod, död, hämnd. Klumpen i magen bara växer, så jag stannar upp och tänker nej, en omstart! Tar fram löparspellistan. Tassar vidare genom det som det där partiet säger är det svenskaste av svenska, böljande fält, dignande äppelträd, röda stugor.

Efter solsken kommer värsta regnet

Det är inget hinder för jag glider genom stormen

Det är bara hat, fortsätta prata

Finns ingenting som kan trycka ner mig, ej

Panetoz poppar och det sjunker in. De har rätt. Jag rätar på ryggen och tänker att jamen i mitt Sverige, där får inte hatet plats. Där får alla plats.

Vi ska ta över världen

Vi ska bli stora

Vi ska bli mäktiga ha, ha

Och vi ska göra jorden hel

Ja vi ska göra vattnet rent

Och vi ska aldrig skada

varandra mer

Laleh och barnen tar över ljudbilden i mina öron. Steget studsar lite extra, löpningen helar och hittar framtidstron igen. Kroppen ler och känner att maratonbenen börjar bli pigga snart. 9 km senare landar jag hemma och på valdagskvällen vankas valdagskaka, för det är så fint och värt att firas att vi har fria val. Även om det där partiet får röster.

När jag ställer mig i duschen väcks tanken; Om man fick alla i det där partiet att börja springa, skulle de kanske börja gilla alla sorters människor bättre då?oS9WgeIRTDOJqNhXIwkoxg

Postmaratonvecka

Måndag

Går till jobbet i min fina tröja, stolt som en nybliven förälder, jag har ju fått en ny medalj i min samling. De första tre bara säger hej och godmorgon! Va? HUR kan de ha missat att jag sprungit maraton? Ordningen återställs när kollegan skiner upp och undrar hur det gått så fort han ser mig. Försöker under dagen låta bli att slänga in i varje konversation ”när jag sprang i lördags”. Det går sådär.

Tisdag

Kraschlandning. Inleder jobbdagen med en emotionell käftsmäll (mitt jobb innebär det ibland) och all endorfinenergi rinner av mig. Det här är en sån dag när jag verkligen skulle behöva en terapirunda i löparskorna, när taktfasta steg reder ut tankarna. Argumenterar både länge och väl med mig själv om hur länge det tog att bli pigg igen när jag drog igång för snabbt efter förra maran. Förnuftet vinner, löparskorna står oanvända. Bryter ihop och går vidare.

Torsdag

Nu är det dags-maratonbenen ska väckas. Tar med mig lånehunden och trippar iväg, känner hur kroppen vaknar och sinnet slappnar av. Lånehunden, som är en stadig rottweilerpojke i sina bästa år, tycker att löpning är jättekul i två kilometer. Resterande kilometrar tänker han nog att jag behöver träna lite mer och ger mig lite extra vikt att släpa på genom att hela tiden springa liiite långsammare än jag. Snällt av honom, verkligen. Kommer hem och hamnar i den där farliga postracekänslan när klickfingret får ett eget liv och anmäler sig till alla möjliga konstiga lopp. Hanterar den gonom att boka flygbiljetter till ett lopp jag redan är anmäld till, i april.

Fredag

Föreläser om vätskebalans och lyckas ta mig själv som dåligt exempel minst tre gånger. Långdistanslöpning är ju lite knäppt, när man tänker efter.

Lördag

Jag borde kanske börja komma igång snart? Ska bara gå på 40årsfest först.1g0ifyZPSj2Hk6A5cPRmIg