Mina fötters bästa vänner

Jag har primadonnafötter. Eller nån sorts genetisk svaghet i huden kanske, för jag kan inte titta på ett par skor utan att få skav. Jag har fått skav av väl insprugna favoritskor, av nya skor, av sandaler, allt! Jag gick ett par mil på skidor på Helagsfjället utan hud över huvud taget på hälarna för ett par år sedan när jag hade hyrda pjäxor. (Det var inte kul. Nu har jag köpt nya). Jag har heller aldrig en komplett uppsättning tånaglar.
Jag har också en tendens att så snart nåt krånglar sätter det onda sig i foten-plantarfasciit avverkades för ngt år sedan, en hallux valgus som är rätt ful har jag, lite konstiga fotledsbesvär.

Så, åren har lärt mig att i en rätt rung träningsperiod som jag har nu gäller det att ta hand om sina fötter! Jämt. Här kommer mina bästa tips!

  • Foamroller eller boll. Jag har en lite rulle och en liten boll från Blackroll, som jag bär med mig överallt, och knådar ut diverse ömma punkter på fotsulan med. Närhelst tillfälle ges, typ på jobbet vid skrivbordet, framför tvn.
  • Rituals Ritual of Dao soothing night balm. Egentligen en riktigt fet handkräm men det är den enda fotsalva som biter ordentligt på mina torratorra fötter. VARJE kväll. (Men, ett tips, sätt på strumpor efteråt, går man omkring blir det typ permanenta fettspår på golven. Och min iPhone har permanenta fetthinnor på skärmen 😉 )
  • Tejp. Bäst är Leukoplast, finns på Apoteket. Så fort jag börjar känna minsta lilla tendens till ömhet längs hålfoten (typ plantarfasciitvarning) slår jag in hela oten i en sorts tejppjäxa en vecka eller så
  • Sportslick. Silikonbaserat triatletantiskavsalva. Smörjs exakt överallt inför långpassen, har hjälpt jättebra mot många skav
9LNbXFXGTyyCacOloeIBTg
Primadonnafot med hel stortånagel! Inte en vanlig syn

Långpass!

Jag älskar jul och advent! Maten, ljusen, musiken, alltihop-men konceptet med ju i gråmulet i två plusgrader och dimma är verkligen inte min grej. Idag stod tre timmar långpass på schemat, men gråvädret hade satt sig på motivationen, tröskeln var gigantisk.

Men frukostladdning i form av chokladtårta och en spännande ljudbok gjorde att jag tog mig ut.

Gråmulet och en känsla av att det liksom aldrig ljusnade, men 27km senare känns det helt okej faktiskt

Rolig skylt vid hamnen. Ingen sport? Jag sprang glatt vidare

Springa för livet

Mitt jobb är det roligaste som finns. Det är också det jobbigaste som finns rent känslomässigt, ibland. Igår var ett sånt pass.

Nån som vi inte kunde rädda kom in med ambulans och på sig hade hen en precis likadan Marathonfinishertröja som jag har. Ung, vältränad, och vi kunde inte hindra det som skedde. Saker kom väldigt nära då, just av den där tröjan, den var med mig hela natten i tankarna. Jag kramade barnen lite extra, sådär så att de tillslut började tycka att jag var konstig. IMG_4419.jpeg

Men det var måndag och måndag innebär löpargrupp. Jag drog på mig min finishertröja och vi sprang Björgenintervaller under en orange måne och tusen stjärnor. Skrattade, slet, peppade varann. Kände hur frosten bet i kinderna och livet pulserade i oss.

Sådana dagar blir löpningen så himla mycket mer än träning; den blir terapi, livsglädje, den rensar huvudet och tacksamhet för varenda steg. En hyllning till den som inte springer mer.

Minusgrader. Vad ska jag ha på mig?

Häromdagen när jag gav mig ut på årets första minusgradersrunda fick jag byta kläder några gånger under passet, men så är det ju ofta innan man vant sig. Jag älskar verkligen vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet, så här kommer några av mina bästa klädtips, för minusgrader är inte en anledning till att inte springa, sådetså!

IMG_4391
Lite som en färgglad michelingubbe.
  • Satsa på flera tunna lager istället för få och tjocka. Tunt underställ, ev en tröja till utanpå och ytterst vindtätt lager. Om man har flera lager kan man variera utefter man blir varm, exvis knyta en av tröjorna runt midjan.
  • Merinoull, både för strumpor och underställ! Värmer superskönt, men blir inte för varmt. Dessutom värmer det även när man blivit svettig och blöt. Jag har testat typ alla märken som finns på marknaden, och de jag gillat bäst är Icebreaker. Bäst funktion, och rejält slitstarka.
  • Buffar. Flera stycken, helst, en på huvudet, en runt halsen. Är det superkallt funkar de som ansiktsmask också.
  • Ha ett lager under sportBHn. Jag blir rätt svettig och blöt och kall där, men med ett merinounderställ under går det finfint
  • Fodrade shorts. Jag frös jämt om rumpan förr, tills jag hittade ett par fodrade, vindtäta shorts från Craft, som jag har utanpå tightsen. Ser skitknäppt ut, men så himla skötn
  • Stanna inte. Man blir kall på nolltid, håll dig i rörelse hela tiden. Om du har vila insprängt i ditt träningspass, ta med ngt att ha på dig under tiden.
KCDRi83hTfa5t6GRQW8mwg
Funktion före stil. Inte snyggt, men man slipper frysa. Och tur man har kläder över också…

Färgglad fredag!

Hela black Friday/Cyber monday/köpsakertillsduspyr-grejen står mig upp i halsen, så jag vägrade helt sonika att köpa något alls igår, inte ens mat. Eller jo, jag köpte glögg på bolaget, men de har smakfullt nog aldrig rea.

mFrReAJdT9WuaT8ABo1LuAVärlden verkade förstå min frustration och färgade allt i ett underbart gnistrande frosttäcke, några minusgrader och jag klädde mig som en färgglad michelingubbe och gav mig ut på ett långpass istället. 60 min zon 2, 90 min zon 3 var planen. Jag var jättetrött innan och lite oroad över känningar i vänster lår, möjligen en bristning som ligger och stör, så jag visste inte hur det skulle bli. Och det blev underbart! Bitande kinder, vackra vyer och en rätt bra pass, med ett lår som höll fint tills sista kvarten. Vinterlöpning alltså, bästa grejen!! Fast jag insåg att jag nog förträngt hur man klär sig för det, fick justera klädseln flera gånger under passet, men nu har jag hittat lagom. Och sen, lång varm dusch och den bästa återhämtningskombon; Chips och Pucko!

1qxCkbTWS%KOW3%lSP8cQA
Det finns nog inte nåt som är så gott efter långpass som chips och Pucko. Salt, snabba kolhydrater och vätska med lite protein i. Svårare än så behöver det inte vara

”Vad springer du milen på?”

Ni vet, den där frågan man får av nästan alla som antagligen tränat en del som yngre, hör att du är en löpare och momentant måste jämföra sig. Dem som ”sprang på 38 minuter i lumpen”. Den är så infernaliskt irrelevant så jag vill kräkas, ibland.

Anna skrev ett inlägg om sin debut som långlöpare, hur hon alltid litat på att det löser sig och att hon spontant sprang in på 3:47 sin första mara. Det är en tid som är alldeles utopisk för mig. Jag tränar ganska strukturerat och målmedvetet men för att hamna där skulle det krävas en makalös satsning, för vi har helt olika förutsättningar från start. Jag hade så många hjärnspöken inför mitt första Stockholm maraton att jag inte ens berättade att jag skulle springa mer än för några få. Numera känner jag igen mig i Annas inlägg, den där tryggheten i att det löser sig, att långloppen ger den där extra glädjen och att den största skillnaden då och nu är att man inte är alldeles förstörd efteråt. Vi njuter av lopp och de vänner man hittar där, trots att vi skiljer oss med nästan en halv resultatlista i tid. Det är väl precis just därför som den där tidsfrågan stör. Vad spelar tiden för roll, annat än för mig själv? Jag har som alla andra, mål med varje lopp (men inte alltid tidsmål), men för hen som sprang milen på 38, exakt vad är det hen ska värdera med min tid? Känna att hen är liiite bättre? Dela med sig med sina fantastiska träningstips? (Typ forsätt vara 18 år).

IMG_4639
Efter målgång, min första mara, Stockholm 2015. Lycka, regn och onda ben

Vad springer jag milen på då? Jag brukar svara att jag oftast springer på grusväg och att tiden beror förståss rätt mycket på om jag ska springa en, två, tre eller fyra mil den dagen.

Långpass

En massa liv och logistik gjorde att långpasset komigång senare än jag tänkt och kroppen var verkligen inte på minsta sätt upplagd. Det sägs ju att det svåraste är att ta första steget, men idag var startsträckan enormt lång, typ en mil, minst. På programmet stod också naturliga intervaller, dvs fartökning i backe och jag tryckte på, men inte fick jag minsta lilla svar inte.

Efter dryga milen blev det faktiskt lite bättre. Det gick inte snabbare, men det kändes inte konstant som ett straff att behöva springa, det var till och med lite mysigt. Eftersom starten blev sen hann mörkret ifatt mig och sista biten blev i en usel pannlampas sken. Jag kom på att jag nog gillar  mörkret, det är liksom som att det runtom försvinner, och farten slutar spela roll. (Fast visst, farten blir ju förstås också omöjlig eftersom man inte ser var man sätter fötterna…)

IMG_4309
Typ jättemörkt var det faktiskt

 

KLockade in på 20 långsamma kilometrar, och man ångrar ju faktiskt aldrig ett pass.