När benen får bestämma

Långpasset igår blev fantastiskt! Finaste vännen, vackraste dagen, bästa vädret å allt det där. Fast den där frukosten som blev för liten gjorde sitt avtryck och efter 16 km av rejält kuperad stiglöpning sa benen bestämt ifrån att nejtack, det här går vi inte med på. Vi slet ihop 18 km tillslut och jag landade vid kompisens köksbord och inhalerade macka och juice. Sen åkte vi och handlade och då blev jag tvungen att panikköpa en chipspåse…EJp0XlnYTImZBrQTAs+ZCQ

Idag långfrukost och efter lite barnhämtning och handling och långkoksstart av gulasch lockade höstsolen för mycket. Jag som skulle yoga och göra ett corepass drog på mig skorna och trippade iväg på ett myspass runt byn. Halvvägs drog dramatiska molm in och sista halvkilometerna fick jag njuta av motvind och regn-precis det där jag längtade efter tidigare i veckan. Kom hem och tinade upp framför vedpsisen. Ibland är det ganska bra att koppla bort huvudet och låta benen bestämma.

img_3726
Höstsolen sken, men löftet om regn infriades nästan hemma.

Konstigt, faktiskt

Det finns ganska många passioner i mitt liv, löpningen har hård konkurrens av matintresset-en kan ju tänka då att det är en ganska bra kombo eftersom all löpning ger lite mer svängrum kalorimässigt, så att säga. Vilket är sant, men det är liksom som att hungern aldrig är i takt med när jag borde ära mycket!
Idag väntar myslångpass med bästa vännen, solen skiner och luften är krispig. Jag eldar i vedspisen och äter långfrukost. Men jag är inte hungrig!! Är det alldeles för mycket begärt att när man väl SKA moffa massor av mat, så kan väl få njuta av det inte bara äta för att man måste?

VSXJOCohS9ODTLXxtxMfpQ
En annan frukost, när jag kunde äta i oändlighet. Och inte skulle springa sen…

Lagom är…lite tråkigt!

Lagom är inte min grej. När jag gör saker, gör jag det ordentligt (utom yoga, det är jag slarvig med. Och styrketräning, det är tråkigt). Därför är det här att starta igång efter en infektion inte heller så lätt. Jag hade en alldeles magisk runda i måndags, och en lika skön igår i regnet. Idag gpirrade det i löparbenen när jobbet var klart, regnet vräkte ner och det var verkligen höst , sådär oktoberhöst. Jag längtade efter att ge mig ut och kriga lite mot elementen, komma hem kall och genomvåt och tina upp framför vedspisen.

”Men hallå” sa den där tråkrösten i bakhuvudet ”du har ju just varit rätt sjuk”

”Jaja” säger jag, ”men en liten runda”

”Du ska springa långpass på lördag”

”Men. Man blir inte sjuk av kyla, det blir man av virus!!”

”Sluta vara så dum!!!” ekar tråkrösten

Så jag stannade inne. Tände i både kakelugnen och vedspisen och kakelugnen och landade (eller strandade, välj själv) på yogamattan med ett kort corepass. Det var lite jobbigt och ganska skönt och mysigt, men inte gav det samma lyckorus som att kriga mot regnet inte. Mitt i den intsagrammiga idyllen med värmeljus och vedsprak så lyckades jag väl inte mer än vanligt hitta min inre frid utan funderade mest på att jag kanske borde köpa en ny yogamatta. Min har katterna använt som klösbräda och ena sonen burnat av däcken på den radiostyrda bilen på, så den är inte så mindful, mer hål-ful. Men jag höll mig i skinnet, var lagom och klok och sprang inte. Heja mig!

yFucu40pSFeVjqnre253YA
En hålful yogamatta

Att det ska vara så svårt…

Nattjobbardag. Dags för att faktiskt testa springa ”på riktigt” efter förkylningen

0800 Hotellfrukostdate med fin vän. Dragit på mig träningskläderna redan, snart ska det ske!

0900 Mmm, våfflor. Sitter nog kvar ett tag till

0915 näe, jag har nog fortfarande onti halsen

0930 japp, det har jag.

1000 sällskapet åker hem. Fan, varför sa jag till henne att jag skulle springa? Nu måste jag ju?

1020. parkerar bilen. Drar på mig tröjan och klampar iväg. Jättejobbigt.

1025. Usch. Varför?

1027. Och jag kallar mig löpare, det är ju skrattretande. Jag fryser

1032. Solen skiner. Luften är ju faktiskt helt underbar!

1033Några gula löv. Mjukt motionsspår. Ler fånigt mot orienterande högstadieelev

1034 Steget vaknar. Lite backar, vad gör det! Det här känns lätt!

1035 Jag är tillbaka! Löparglädjen pirrar i benen och luften fyller lungorna. Hösten helar mig

1115. 9 km senare, fylld av böljande mjuk stig, vackra träd, och en kropp som är med mig igen. Äntligen! Kryper lycklig ner i sängen, sover inför nattjobb. Jag är fortfarande löpare, visade det sig.IMG_3544

Man kanske skulle planera lite?

Loppsäsongen 2018 verkar vara över för min del, eftersom ett italienskt val råkade komma i vägen. Det känns tomt och tråkigt, jag var så himla på G efter Helsingborg och hade världens driv att bli snabb till Gardaloppet. Vad bättre än att då försöka göra en plan till 2019? (fast det är ju himla långt dit)

fullsizeoutput_136f
Nåt annat att längta till, långpass i snötäckta skogar, här från när jag och Alexandra sprang ett picnicpass på Björnön i januari

Vårens stora mål blir London marathon, 28/4. Jag ser verkligen fram emot att göra min nästa Major och att få åka dit med Malin, Kattis och några till gör verkligen inte saken sämre.

Nästa blir Ragnar Relay Lake Mälaren 15-16/6 en dygnslång stafett tillsammans med tio andra och det ska bli så himla kul-inget lopp att prestera på kanske, men bara grejen att göra det ihop, jag ser så himla mkt fram emot det.

Och sen är det tomt i kalendern….vad i hela friden ska jag hitta på, så kan vi ju inte ha det! Nu har jag ju kommit på att två maror på ett år är en rätt bra mängd. Det kittlar lite att planera för Berlin, lotteri eller resebyrå, men jag har ju liksom tänkt att ta en Major vartannat år-men nu är det ju en viss Kattis som tjatar lite, och det vore ju rätt magiskt att göra alla sex tillsammans. Valencia lockar också, det verkar vara en så himla fin bana. Hösten kommer ju också att bjuda på en Bubbelklubbsresa förståss, vi brukar ju åka nån gång i oktober, så en septembermara hade varit fint.

Så, hit me! Vad ska jag springa? (Och helst inte varvbanor eller tidslopp, där är jag inte just nu).

Trååååkigt

Kommer ni ihåg att jag väldigt stöddigt skrev att jag inte blir stressad av sjukdom längre. Well, jag är inte lika stöddig nu.img_3458

Viruset byggde ett stort näste i mig och jag har varit däckad i en dryg vecka och mest liknat en gammal hjärtsviktig människa när jag rört mig i mer än sengångarfart. Legat i soffan under en filt och ynkat. Kaxig tänkte jag i morse att i eftermiddag ska jag testa att jogga lite. Höstsolen skiner från en blå himmel, utanför fönstret är luften sådär underbart klar som jag har längtat efter hela sommaren.  Det finns ett tidshål på två timmar, perfekt för lite kravlös mysjogg.

Sen gick jag i trappen på jobbet. Första gången gick bra. Andra vändan är jag skullehämta några papper gick ganska bra. Tredje vändan en timme senare blev jag andfådd och hostade första halvan av medarbetarsamtalet.

Så det verkar som att jag inte ska jogga idag heller utan snällt tråna efter lyckan i löparskorna. Jag är så knäppt uttråkad och vill BARA springa. Jag ska aldrig nånsin sucka över att ta mig ut på ett pass mer, utan glatt skutta över tröskeln med stjärnglans i ögonen. Jag ska hålla tanken på det stora målet. Det går skitdåligt.