Jo, jag lever

Mitt vänsterben, inte lika mycket. Jag har landat hemma igen efter en fantastisk helg i London med Kattis och Malin, med Mamma Mia och shopping och mängder av mat och skratt. Och ett maraton som först var underbart, sen blev en kamp jag inte riktigt har processat än. Mitt skadade ben gav upp, jag hade fruktansvärt ont och jag njöt faktiskt inte så mycket alls-och det är inte så jag springer maraton. Jag är ju den gladaste maratonlöparen! Men jag fick min medalj och jag tror verkligen att det finns saker att lära av det här med. Snart kommer en racereport. pw16mjA5Q1CwCAPzL7CVeQ

Race week, 4 dagar, 6 timmar kvar

Vaknar med ett ryck. Jag har glömt salttabletterna! Tittar på klockan. Ojdå, 04, borde sova. Somnar om

4 dagar 2 timmar kvar.

Letar fram en massa kläder, människokläder. Vad han man på sig i London? Plommonstop och paraply?

Strax utvecklingssamtal för 11åringen. Nu?? Hur ska jag kunna koncentrera mig på det? Matte? och SO? Fast det är klart, man måste ju kunna räkna kilometrarna. Och det är ju smart att veta var London är.

3 dagar, 22 timmar kvar

På jobbmöte men tänker mest på maraton. Lyckas få in ungefär femton referenser till löpning.

”Men hur långt är ett maraton?” Säger nån

Jag tappar fokus helt och undrar var mänskligheten är på väg

T-5 dagar

Vaknade med ett ryck: inga konstiga drömmar!! Ojoj, kan det vara normalt?

Fortsatte dagen med planlöst irrande mellan olika uppgifter. Tror att jag hade bestämt vad jag skulle packa förra veckan, men nu kan jag inte komma ihåg en enda grej.

Sen sprang jag. först var det jättesegt, sen blev det jättevarmt och sen blev det kul. Konstaterade att jag höll pers-maratempo på nerjoggen. Det var uppmuntrande.

Åt lunch på lokal och fick lite panik över att min Ceasar sallad innehöll för lite kolhydrater. (Vad hade jag väntat mig? Sallad, liksom) Gd var den inte heller.

Kom hem och testade nyinköpt racenagellack. Åt pasta. Har djupa bryderier över vilken jacka jag ska ha med mig

TvwkY5ZBSOq3IyEcA+QRhg
Snyggt, men ite väl diskret för raceday?

Nedräkning. T -6dagar

Långhelgen är över och vi sitter i bilen söderut. Nu känns det som att maratonresa börjar på riktigt!

Jag tittar på minst tre olika väderappar, minst en gång i timmen och gör olika klädval för olika scenariot. Äter. Längtar.

Benet då? Jag testsprang igår, 5km (det skulle vara 8, men jag var tvungen hinna till middagen) och det gick fint! Höll till och med lite maratempo en bit och kroppen kändes lite tung som alltid efter vila, men på gång. 6 dagar kvar

Projekt ”11 dagar är ganska många rehabdagar” del 2

Det blev påsk. Jag kröp ner i en överslag på nattåget och på långfredagsmorgonen landade jag i vårt paradis Sandsjärv, en liten by strax söder om polcirkeln där mina gener kommer ifrån.

Själen fylls med ro och och det går ganska lätt att koppla bort det där höftonda. Promenad på isen, skoter, pimpling och en sol som strålar från klarblå himmel. En värld så extremt långt bort från storstadsmyllret i London.

Foamrollern är med och idag så känns det nästan inte alls i höften. 7 dagar.

Projektet ”11 dagar är ganska många rehabdagar” del 1

Sprang med löpargruppen, som vanligt hög av endorfiner. Drar det inte lite i höften? Vaknar sedan på natten och kan verkligen inte hitta enställning som jag kan ligga skönt i. Höften stramar, det molar i rumpan och strålar ner mot benet.

Vaknar. Haltar och får inte riktigt med mig vänsterbenet när jag ska gå nerför trappan. PANIK är ett svagt ord att beskriva känslan som väller upp i mig, 11 dagar till London också händer det här nu??? Och vad är det här ens? Ont i en jäkla höft? Jag har ju inte fått artros över natten, liksom.

Bombarderar alla jag känner med panikslagna sms. Surar. Yogar och utvecklar en väldigt nära relation till min foamroller och hittar ett väldigt ömt hamstringsfäste och en lårmuskel som tycker att livet är trist. Jobbar en natt och har ont hela natten.

Så, som vanligt, kommer räddaren Pelle. Tvingar ut mig på en testjogg som faktiskt går okej, om än långsamt, men efteråt kommer ontet igen. Får en massage som väl mest kan jämställas med misshandel men efteråt känns det faktiskt som om nåt släppt lite. Får strikta förhållningsregler om triggerboll och foamroller och ett hopp om att jo, det kanske ska gå att lite på benen igen. Om 9 dagar och 21 timmar. I London.

Vivian Cheiuyot och jag kommer springa över samma mållinje snart

Morgonjogg

Jag är i Falun på jobb, men hade lite sovmorgon, så jag klämde in en runda längs nya stigar. Och som Falun levererade! Fina gångvägar längs Faluån och runt en för mig namnlös liten sjö. Frostbett i kinden, solen som sken, fåglarna som kvittrat.

Det är bara 16 dagar kvar nu, till London och dags att börja mentalt gå in i maratonbubblan. Jag laddar med peppigaste tröjorna på varje pass, från NY eller Helsingborg eller Stockholm och låter hörlurarna vara hemma. Vänjer mig vid ljudet av mina steg och längtar efter publikljuden. Snart!ABMRtyM+TQqO6lSMc1asOA.jpg