Jag är en Ragnarian!!

Jag, som nästan aldrig får slut på ord, kan inte riktigt beskriva det jag varit med om i helgen. Ragnar Relay Lake Mälaren, det kanske vackraste ordet jag vet just nu.
Vi, tio löpare, en chaufför och en allmän alltiallo har sprungit från Mariefred till Drottningholm. Och jag har hittat så många nya varför till min löpning. Löpningen var i centrum, men ändå så perifer.

I 26 timmar har någon av oss sprungit konstant. Vi bott i våra minibussar, vi har överlevt på bananer, chips, smoothie, mackor, kexchoklan, en pizza och väldigt mycket resorb. Vi har hejat och langat vatten(och resorb!) och delat allt detta med drygt 2000 till. Vägarna har fyllts av löpare och dekorerade minibussar, växlingarna har skötts exemplariskt av mängder av funktionärer. Mitt lag har slitit och täckt sträckor för varann, vi har varit lite skadade och sjuka, men aldrig, aldrig sura. Leendena har gått från öra till öra.

Jag har lärt mig massor, som att sömn är nåt man inte alls behöver för att springa fort, helt plötsligt känns det fullständigt rimligt att springa kl 04 på natten för hujedamig så vackert det var. Jag har än en gång lärt mig att löpare är fantastiska människor som inte bangar för att dansa på en nattlig växlingsplats och som med glädje ger bort allt sitt vatten till nån som ser varm ut.Jag har lärt mig att Ragnar, det är ett annat universum där allt är möjligt.

fullsizeoutput_1e63
Ett av mina varför; För att löpningen tar mig till en landsväg där jag kan fuldansa i soluppgången med en medlöpare jag aldrig sett förr

11 sekunder

Två bilder efter ett sprunget maraton. 11 sekunder skiljde det i totaltid mellan loppen, men kontinenter dem emellan i fråga om hur jag kände mig och tänkte om loppet.

I Helsingborg, där bara sprutade endorfinerna ur mig, målgången var en sån triumf och seger och jag var så oerhört nöjd med min prestation. Jag kände mig stark och oövervinnelig och längtade efter nästa lopp.

I London, där fötterna knappt lyfte från marken, leendet är stelt och exakt allt gjorde ont. Jag sprang nästan en kilometer extra och tittar man bara på uppmätt distans sprang jag mitt snabbaste maraton, men ändå har jag inte riktigt lyckats vara nöjd över min prestation. Det gjorde ont och det mentala var så svårt. Jag vek ner mig och njöt inte.

Varför är det så, är förståss den stora frågan. Varför är skillnaden i känsla så milsvid-det beror ju knappast på de där 11 sekunderna! Såklart ligger väldigt mycket i målsättninge; innan Hgbm hade jag inga förväntningar alls, jag hade knappt orkat träna i den tropiska sommaren och hade stukat foten tre veckor innan.  Varenda steg var en seger och jag njöt så av människor och bana och loppet. Nu hade jag ett ganska tufft men ändå nästan realistiskt mål och blundade nog lite för att kroppen faktiskt inte var i fas de där sista dagarna. Mördarpollenattacken i London, det onda vänsterbenet, en seg känsla i kroppen. Tittar man lite mer på mina värden från loppet (tack Pelle för att du faktiskt satt och visade mig!) så ligger jag konstant en zon högre i puls än vad jag gjort i samma farter under våren. Nåt var lite off, onekligen. Den insikten tänker jag ta med mig.

Jag tänker också ta med mig vetskapen om att med detta ”off”, ett pajat ben och rejält missat vätskeintag sprang jag ett för mig ganska snabbt maraton och jag är med råge på den övre halvan av resultatlistan i både min åldersklass och totalt. Min kropp och ännu mer mitt pannben ställde upp, bet ihop och gjorde det jag bad den om. Nu tittar vi framåt, kroppen och jag!

Morgonjogg

Jag är i Falun på jobb, men hade lite sovmorgon, så jag klämde in en runda längs nya stigar. Och som Falun levererade! Fina gångvägar längs Faluån och runt en för mig namnlös liten sjö. Frostbett i kinden, solen som sken, fåglarna som kvittrat.

Det är bara 16 dagar kvar nu, till London och dags att börja mentalt gå in i maratonbubblan. Jag laddar med peppigaste tröjorna på varje pass, från NY eller Helsingborg eller Stockholm och låter hörlurarna vara hemma. Vänjer mig vid ljudet av mina steg och längtar efter publikljuden. Snart!ABMRtyM+TQqO6lSMc1asOA.jpg

69707

Det är jag det. Om 22 dagar och 13 timmar står vi där jag och ganska många andra, på startlinjen till London marathon. Idag kom startbeviset, med det där numret som säger att jag har en plats. Att jag kommer få stå där och känna pirret i maggropen och det lätta nervositetsillamåendet och den dallrande förväntan som ligger i luften. Jag ska få dela Londons gator i smärta, glädje, envishet och stolthet med andra lyckliga löparsjälar. Det kommer bli tungt. Det kommer bli fint.

Skärmavbild 2019-04-05 kl. 18.30.49

”Vad springer du milen på?”

Ni vet, den där frågan man får av nästan alla som antagligen tränat en del som yngre, hör att du är en löpare och momentant måste jämföra sig. Dem som ”sprang på 38 minuter i lumpen”. Den är så infernaliskt irrelevant så jag vill kräkas, ibland.

Anna skrev ett inlägg om sin debut som långlöpare, hur hon alltid litat på att det löser sig och att hon spontant sprang in på 3:47 sin första mara. Det är en tid som är alldeles utopisk för mig. Jag tränar ganska strukturerat och målmedvetet men för att hamna där skulle det krävas en makalös satsning, för vi har helt olika förutsättningar från start. Jag hade så många hjärnspöken inför mitt första Stockholm maraton att jag inte ens berättade att jag skulle springa mer än för några få. Numera känner jag igen mig i Annas inlägg, den där tryggheten i att det löser sig, att långloppen ger den där extra glädjen och att den största skillnaden då och nu är att man inte är alldeles förstörd efteråt. Vi njuter av lopp och de vänner man hittar där, trots att vi skiljer oss med nästan en halv resultatlista i tid. Det är väl precis just därför som den där tidsfrågan stör. Vad spelar tiden för roll, annat än för mig själv? Jag har som alla andra, mål med varje lopp (men inte alltid tidsmål), men för hen som sprang milen på 38, exakt vad är det hen ska värdera med min tid? Känna att hen är liiite bättre? Dela med sig med sina fantastiska träningstips? (Typ forsätt vara 18 år).

IMG_4639
Efter målgång, min första mara, Stockholm 2015. Lycka, regn och onda ben

Vad springer jag milen på då? Jag brukar svara att jag oftast springer på grusväg och att tiden beror förståss rätt mycket på om jag ska springa en, två, tre eller fyra mil den dagen.

New Yorkbonanza; Medal Monday

Just i New York förtjänar även dagen efter loppet ett eget inlägg! Till skillnad från oss svenskar, som smyger ner medaljen i fickan redan på väg hem från målgången, bär de amerikanska maratonlöparna stolt sin medalj hela måndagen. Missa för guds skull inte att göra det du med! Man får glada tillrop var än man går ”Good job!” ”Congratulations” mm, så himla kul att dela sin maratonbubbla med fler.

KRM44JiqTymk9RJfRhqusA
Kattis på alldeles grym kaffebar precis bredvid hotellet (Mille-Feuille. Missa inte! )

Hela måndagen (7-17 i alla fall) håller Marathon Pavilion i Central Park öppet. Där kan man gravera sin medalj (om man orkar stå i den superlånga kön), hitta sitt namn på den gigantiska väggen med alla finishers namn och shoppa Finisherkollektionen från New Balance. Superfina kläder och det är väl värt att spara några av sina slantar för jag lovar att du kommer vilja köpa en tröja eller två.

Vif3I1wrTlCe4rP7bXz3EQ
Bästa gänget, som jag lärde känna på resan allihop.

Det nästan allra finaste minnet har jag från kvällen på medal monday. (Som om jag skulle kunna gradera alla minnena, men fint var det i alla fall) Jag gick med min medalj runt halsen, på väg över gatan vid Colombus Circle, där jag ska ta tunnelbanan några stationer. Vid trafikljuset på andra sidan gatan står en man, några år äldre än jag, i kostym och med portfölj. Efter en stund nickar han lite åt mig samtidigt som han smyger upp en medalj ur sin kavajficka och ler med hela ansiktet. Vi delade så många känslor där och då, den lilla mannen och jag.

 

New Yorkbonanza. Loppet

För den lite mer känslomässiga beskrivningen av loppet finns min racereport här , nu kommer lite mer praktikaliteter

LR0HDkfcS2KQASW4VnXxeA
Minuter innan start

Banan
New York är ingen bana att sätta PB på, enligt de som kan det där med maratonbanor. Det är kuperat, dels i form av de fem broar som ska korsas dels det sega motlutet längs 5th Avenue kring 3o km följt av böljande vägar inne i Centralpark. De backarna kändes verkligen i benen, som redan var ganska trötta. Däremellan går det lite upp och ner, särskilt i Brooklyn. Mitt tips är att försöka spara sig lite första halvan, vilket är sjukt svårt med den här publiken…
De tre startgrupperna (grön, orange och blå) har olika sträckningar fram till 5 km och går sedan parallellt men inte ihop fram till 12,5km.
Jag upplevde att det inte var ngn särskild trängsel utom kanske precis i starten och att man kunde hålla sin egen takt väl.

Underlaget
Jag hade läst på tusen olika ställen om hur hårt det skulle vara att springa på betong men tänkte kanske lite innerst inne att jamen hur mycket hårdare än asfalt kan det va, liksom. Jättemycket hårdare, visade det sig. Man fick verkligen inte en millimeter extra studs av underlaget och låren blev alldeles sönderslagna, tidigt. Strax efter halvmarapasseringen kändes det som om låren helt hade domnat bort, den känslan brukar ju inte komma förrän kanske precis på slutet. Nu är det ju inte så mycket man kan göra åt just underlaget, annat än att mentalt förbereda sig och se till att inte ta de allra minimalistiskaste tävlingsskorna.

Vätska och energi
Vätskekontroller kanske typ överallt, varje till varannan mile, så det led man inte brist på. Energi, däremot fanns det lite ont om, sportdryck serverades vid varannan kontroll, men inte förrän vid 30 km fanns banan, och sen fanns inget mer. Jag bär ju alltid med mig mina shotbloks, så för mig gjorde det inget, men Malin hade det tufft och hann bli riktigt hungrig. Det fanns bajamajor vid de flesta vätskestatioenrna men jag har fått höra att det var ganska mkt kö vid dem.

Målgången
Vad ska man säga. Helt magiskt. En stor maffig medalj hängs runt en hals, sen slussas man framåt längs vägen. Man får en foliefilt och en recovery bag med ett äpple (ungefär det godaste äpple jag nånsin ätit) vatten, sportdryck, pretzels och ngt mer jag inte kommer ihåg. Efter ungefär 150 meter delar man upp sig utifrån om man valt att skicka väska med kläder eller inte, jag hade valt No Bag och vek av ut från parken här, fick en underbart gosig och varm poncho att vagga hemåt i. Den är fortfarande ett av mina finaste plagg, värmer fint vid grillkvällar. Man kommer ut ur parken vid 72a gatan (om jag inte kommer ihåg fel) och det var rätt lätt att hitta sina anhöriga där)
De som lämnat in väska får gå en bra bit till och kommer ut ur parken nästan vid norra änden.

Publiken
Publiken förtjänar en egen rad. Eller tusen. För de är det allra starkaste minnet. Det känns som om hela New York är ute på gatorna och de hejar på exakt alla, även oss som kommer i de senare startleden, det är party från du sätter foten i Brooklyn till målgången. Vi hade Sverigetröjor med våra namn på och fick så enorm mkt hejarop längs hela banan. Jag dansade med en polis, highfiveade väl tusentals barn, blev rörd över krokiga tanter som stod och bjöd på frukt, skolklasser som gjort fina skyltar till sina lärare vid sin skola, körer, trummor, you name it. Om jag skulle ge ett enda tips inför New York så är det nog att strunta i tiden och njut av galenskapen-det är inte ofta man får känna sig som en superstar!

WhatsApp Image 2017-11-05 at 19.47.27