Jag kallar ju mig själv så, för det är ju min grej, att vara glad när jag springer-det är ju mitt varför!

Ett tips ledde teamet bakom Stockholm marathon till mig, och vips hamnade jag i en intervju på loppets hemsida med några andra stories som de ville lyfta fram.

Det känns fint, på nåt sätt, och lite konstigt. Vem är jag, kryper upp igen…Men ändå, så jäkla rätt! Jag tycker att min röst och tanke är värd att höras, om löparvännerna, upplevelsena, hur glädjen ska vara ledstjärnan. Att nån annan än de som tränar för en riktigt snabb tid syns..

Gå in själv och läs, vetja!

 

Jag var på gymmet i morse och i vanlig ordning är det alltid intressant att titta på folk, denna gången i omklädningsrummet. (Okej, det där lät creepy, men jag menar på att mer sociologiskt sätt. Typ)

Jag har, enligt gängse norm, en rätt avslappnad syn på det här med kroppen och nakenhet, jag tänker att råkar nån se nåt de inte sett innan så är det väl deras problem. Gemensam bastu gör man naken, så det så, och bad i skogssjöar. Gå omkring på stranden i bikini däremot kan jag känna mig oerhört obekväm med, konstigt nog.

Hursomhelst, imorse, tjejernas omklädningsrum, fyra personer där. Fyra sätt att klä om. Jag som står naken och smörjer in mig, andra ändan av spektrat tejejn som har en gigantisk handduk, tar på sig underkläderna och tröjan utanpå den, och sen tröja innan handduken ryker. I ett rum med tjejer. Jagundrar så varför? Kära vän, ville jag säga, din kropp har precis tagit dig igenom ett träningspass astidigt en morgon, älska den! Jag önskar så att kroppen kunde få vara just det den är, ett verktyg att göra stora och bra saker med, inte att dölja och skämmas för, varken i bikini p åstranden eller i omklädningsrummet.

Hahahaha. Den här veckan ska vara lite lugnare träningsmässigt, men nog ligger det ett tretimmarspass på programmet ändå….förvisso utan progression, men well.

Trött som en överkörd grävling lufsade jag ut efter bakjour, i ett strålande vinterväder. Det där vintervädret jag inte fått ha på hela vintern…men dess frånvaro har uppenbarligen gjort att jag förträngt vad man behöver för vinterlöpning, nämligen icke-hala skor. Mina nya Paradigm faller verkligen inte in under den kategorin.

Dagen var fantastisk, men kombon ishalka och exakt inget grepp alls gjorde att ett redan trött pannben klarade 90 minuter men sen var det klart. Jag tog en lång dusck, handlade mat och tog med mig sonen på pizzalunch istället. Det var inte halkigt där.

En dag att fira, onekligen! Men jag kan väl inte direkt påstå att det var feststämning på dagens långpass….

Jag hade stämt träff med finsällskapet M, hon som känner mig utan och innan men som jag springer alldeles för sällan med. Redan när jag slog upp ögonen på morgonen insåg jag att det här skulle bli en tung runda. Långpass med progression stod på schemat.

Hela kroppen var trött, redan första 90 min i ”prattempo” ficka jag slita och sen när farten skulle höjas var det som om nån hade amputerat benen på mig och ersatt dem med stockar. eller lerklumpar. flåset var okej, men pannbenet hade också semester.

Jag suckade och sprang och sen var det gjort. Muttrade på ett Instainlägg-och vips ringer världens bästa Pelle upp och peppar och säger att jag är stark och att allt går helt enligt plan. Att han har tryckt in mängd och intensitet en masse senaste tiden och att man måste träna ned sig för att kunna bygga upp. Jag blir lite lugnare.

Alla borde ha en Pelle.