Springa för livet

Den november 27, 2018 Av Lisai AllmäntLämna en kommentar

Mitt jobb är det roligaste som finns. Det är också det jobbigaste som finns rent känslomässigt, ibland. Igår var ett sånt pass.

Nån som vi inte kunde rädda kom in med ambulans och på sig hade hen en precis likadan Marathonfinishertröja som jag har. Ung, vältränad, och vi kunde inte hindra det som skedde. Saker kom väldigt nära då, just av den där tröjan, den var med mig hela natten i tankarna. Jag kramade barnen lite extra, sådär så att de tillslut började tycka att jag var konstig.

Men det var måndag och måndag innebär löpargrupp. Jag drog på mig min finishertröja och vi sprang Björgenintervaller under en orange måne och tusen stjärnor. Skrattade, slet, peppade varann. Kände hur frosten bet i kinderna och livet pulserade i oss.

Sådana dagar blir löpningen så himla mycket mer än träning; den blir terapi, livsglädje, den rensar huvudet och tacksamhet för varenda steg. En hyllning till den som inte springer mer.

Minusgrader. Vad ska jag ha på mig?

Den november 25, 2018november 24, 2018 Av Lisai AllmäntLämna en kommentar

Häromdagen när jag gav mig ut på årets första minusgradersrunda fick jag byta kläder några gånger under passet, men så är det ju ofta innan man vant sig. Jag älskar verkligen vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet, så här kommer några av mina bästa klädtips, för minusgrader är inte en anledning till att inte springa, sådetså!

Satsa på flera tunna lager istället för få och tjocka. Tunt underställ, ev en tröja till utanpå och ytterst vindtätt lager. Om man har flera lager kan man variera utefter man blir varm, exvis knyta en av tröjorna runt midjan.
Merinoull, både för strumpor och underställ! Värmer superskönt, men blir inte för varmt. Dessutom värmer det även när man blivit svettig och blöt. Jag har testat typ alla märken som finns på marknaden, och de jag gillat bäst är Icebreaker. Bäst funktion, och rejält slitstarka.
Buffar. Flera stycken, helst, en på huvudet, en runt halsen. Är det superkallt funkar de som ansiktsmask också.
Ha ett lager under sportBHn. Jag blir rätt svettig och blöt och kall där, men med ett merinounderställ under går det finfint
Fodrade shorts. Jag frös jämt om rumpan förr, tills jag hittade ett par fodrade, vindtäta shorts från Craft, som jag har utanpå tightsen. Ser skitknäppt ut, men så himla skötn
Stanna inte. Man blir kall på nolltid, håll dig i rörelse hela tiden. Om du har vila insprängt i ditt träningspass, ta med ngt att ha på dig under tiden.

KCDRi83hTfa5t6GRQW8mwg — Funktion före stil. Inte snyggt, men man slipper frysa. Och tur man har kläder över också…

Färgglad fredag!

Den november 24, 2018 Av Lisai Återhämtning, Maratonträning2 kommentarer

Hela black Friday/Cyber monday/köpsakertillsduspyr-grejen står mig upp i halsen, så jag vägrade helt sonika att köpa något alls igår, inte ens mat. Eller jo, jag köpte glögg på bolaget, men de har smakfullt nog aldrig rea.

mFrReAJdT9WuaT8ABo1LuA Världen verkade förstå min frustration och färgade allt i ett underbart gnistrande frosttäcke, några minusgrader och jag klädde mig som en färgglad michelingubbe och gav mig ut på ett långpass istället. 60 min zon 2, 90 min zon 3 var planen. Jag var jättetrött innan och lite oroad över känningar i vänster lår, möjligen en bristning som ligger och stör, så jag visste inte hur det skulle bli. Och det blev underbart! Bitande kinder, vackra vyer och en rätt bra pass, med ett lår som höll fint tills sista kvarten. Vinterlöpning alltså, bästa grejen!! Fast jag insåg att jag nog förträngt hur man klär sig för det, fick justera klädseln flera gånger under passet, men nu har jag hittat lagom. Och sen, lång varm dusch och den bästa återhämtningskombon; Chips och Pucko!

1qxCkbTWS%KOW3%lSP8cQA — Det finns nog inte nåt som är så gott efter långpass som chips och Pucko. Salt, snabba kolhydrater och vätska med lite protein i. Svårare än så behöver det inte vara

”Vad springer du milen på?”

Den november 20, 2018november 20, 2018 Av Lisai Allmänt, Lopp3 kommentarer

Ni vet, den där frågan man får av nästan alla som antagligen tränat en del som yngre, hör att du är en löpare och momentant måste jämföra sig. Dem som ”sprang på 38 minuter i lumpen”. Den är så infernaliskt irrelevant så jag vill kräkas, ibland.

Anna skrev ett inlägg om sin debut som långlöpare, hur hon alltid litat på att det löser sig och att hon spontant sprang in på 3:47 sin första mara. Det är en tid som är alldeles utopisk för mig. Jag tränar ganska strukturerat och målmedvetet men för att hamna där skulle det krävas en makalös satsning, för vi har helt olika förutsättningar från start. Jag hade så många hjärnspöken inför mitt första Stockholm maraton att jag inte ens berättade att jag skulle springa mer än för några få. Numera känner jag igen mig i Annas inlägg, den där tryggheten i att det löser sig, att långloppen ger den där extra glädjen och att den största skillnaden då och nu är att man inte är alldeles förstörd efteråt. Vi njuter av lopp och de vänner man hittar där, trots att vi skiljer oss med nästan en halv resultatlista i tid. Det är väl precis just därför som den där tidsfrågan stör. Vad spelar tiden för roll, annat än för mig själv? Jag har som alla andra, mål med varje lopp (men inte alltid tidsmål), men för hen som sprang milen på 38, exakt vad är det hen ska värdera med min tid? Känna att hen är liiite bättre? Dela med sig med sina fantastiska träningstips? (Typ forsätt vara 18 år).

Efter målgång, min första mara, Stockholm 2015. Lycka, regn och onda ben

Vad springer jag milen på då? Jag brukar svara att jag oftast springer på grusväg och att tiden beror förståss rätt mycket på om jag ska springa en, två, tre eller fyra mil den dagen.

Långpass

Den november 18, 2018 Av Lisai Allmänt, MaratonträningLämna en kommentar

En massa liv och logistik gjorde att långpasset komigång senare än jag tänkt och kroppen var verkligen inte på minsta sätt upplagd. Det sägs ju att det svåraste är att ta första steget, men idag var startsträckan enormt lång, typ en mil, minst. På programmet stod också naturliga intervaller, dvs fartökning i backe och jag tryckte på, men inte fick jag minsta lilla svar inte.

Efter dryga milen blev det faktiskt lite bättre. Det gick inte snabbare, men det kändes inte konstant som ett straff att behöva springa, det var till och med lite mysigt. Eftersom starten blev sen hann mörkret ifatt mig och sista biten blev i en usel pannlampas sken. Jag kom på att jag nog gillar mörkret, det är liksom som att det runtom försvinner, och farten slutar spela roll. (Fast visst, farten blir ju förstås också omöjlig eftersom man inte ser var man sätter fötterna…)

KLockade in på 20 långsamma kilometrar, och man ångrar ju faktiskt aldrig ett pass.

En utmanande helginledning

Den november 17, 2018november 17, 2018 Av Lisai Allmänt1 kommentar

Igår, ledig eftermiddag och jag såg framför mig soffhäng och lite hemmapyssel innan vi skulle åka till kompisar i stan. Nä. När jag svängde in på gården ser jag ett helt platt bakdäck.

På med jobbarhandskarna; Det här går snabbt, sen byter vi till nytt däck i stan
Öppnar bakluckan; Nähä. Ingen vev till domkraften och ingen bultnyckel, för den har sonen använt. I skogen
Letar verktyg. Jättelänge. Gör en egen lösning till domkraftsvev med en enmeters gängstång. Funkar sådär faktiskt.
Bultarna lossade: Däcket stenhårt fast. Går loss med gummiklubba, länge. Svetten rinner. Får till sist in däck och son i bilen och byter däcket. Tro det eller ej, men det går snabbt och lätt.

0wKuyT81Qz+S%kN4m5GIRQ — Tänk om man hade så snygga fälgar…fast de kanske inte gillar min gummiklubba?

Har en trevlig kväll hos vännerna och kommer på den genialiska iden att han sover kvar där och tar med den extra bilen hem imorrn när han jobbat, så slipper jag skjutsa in honom. Skitsmart.

Tänker nu att det blir en lång mysfrukost på lördag morgon med kaffe och Vinterstudion. Det ska visa sig att livet tänker skratta mig i ansiktet.

Lördag morgon

Vaknar av ett sms från maken; ”När kommer du in med bilnyckeln? ” Fan, den ligger i jackfickan.
Tycker att det är lite blött i sängen. HELVETE. En katt har protestkissat på mitt täcke….
Kliver upp, tänker att nu startar jag om, packar blendern full med bär till en smoothie. När jag startar den ser jag att det rinner lite på sidan så jag lyfter upp behållaren. Bara för att inse att botten lossnat och mitt kök får en vacker patina av svartvinbärssmoothie.

GMSKHjrxRZiNlGDk2Ft1%Q Nu har jag landat vid Vinterstudion, till sist, och undrar lite diskret vad nästa olycka ska bli….men snart väntar en myslöptur med Maria, det borde kunna vända den värsta av dagar. Eller hur?

EDIT; Jag hällde upp ett glas smoothie. Nu har jag tappat bort det, det ligger antagligen under nån kudde eller nåt.

Vecka 2

Den november 14, 2018 Av Lisai UncategorizedLämna en kommentar

Jag lyckades, trots vardagliga utmaningar genomföra varendaste pass förra vecka. Sen toppade jag det med heldag med mina fantastiska löpare i löpargruppen. Vi sprang långpass i två timmar, fikade, skrattade, yogade och njöt av tröttheten. Alla överträffade sig själv och lite till och hela jag blev så lycklig av löparglädje att det var nästan fånigt.

Såklart kom lite eftersläng efter en sån maxning, så nu är jag väldigt trött denna veckan och har dessutom tagit influensavaccin som jag regaerat lite på. Men jag harvar på, 90minuterspass igår, styrka idag, (Fast jag skyllde på vaccinarmen och skippade armhävningarna. ) Imorrn Pelledate igen, blir spännande se vad för elände vi ska göra nu…

Möten i ett omklädningsrum

Den november 5, 2018 Av Lisai Allmänt, Inspiration, MaratonträningLämna en kommentar

Idag började den, den riktiga träningen inför London. Pelle, min massör/coach/allmänna bollplank, har en ambitiös plan för mig, som just nu innefattar en himla massa styrka i olika former, gympass och backintervaller. Gudarna ska veta att det behövs, så det ska bli spännande att se om det ger resultat.

Såklart bjuder jobbet på en rätt galen vecka så det blir morgonjoggar ett par dagar. Jag ställde klockan himla tidigt och tog bilen till jobbet, för att dra nytta av att det faktiskt finns gatubelysning i stan. När jag svänger in på jobbparkeringen, iförd min löparstass passerar tre andra tjejer, lysande vackra i reflexer högt och lågt, på väg ut på sin morgonrunda. Jag vill nästan kasta mig ut ur bilen och vinka och säga hej, morgonjoggar ni också, åååhhhh vad kul med fler! men hejdar mig. Det hade kanske uppfattats lite knäppt…Jag ger mig iväg, lugn runda på 5 km och njuter av morgonen. J%2HGUaoT7+15M0S1dBt%w

När jag sedan kommer in i jobbgymets omklädningsrum står de där, reflextjejerna. Då lyckas jag inte hejda mig mer utan pladdrar lyckligt på om hur glad jag blev att se dem och hur skönt det är att hinna springa innan jobbet. Jag har aldrig sett personerna förr, ska väl tilläggas, och den ena ser mycket skeptisk ut, den andra ler faktiskt. När jag står i duschen hör jag att de pratar om ”efter maratonet” och mer prat hitar att slippa ur min glappa käft, men jag hejdar mig, den ena tittar fortfarande lite skrämt på mig.

Jag blir ju så himla glad att hitta andra löpare, men kände mig lite som i lågstadiet när man såg att nån annan lekte en så himla kul lek men inte vågade fråga om man fick vara med. Nu hoppas jag de springer fler morgnar, då ska jag minsann prata maraton tror jag 🙂

New Yorkbonanza; Medal Monday

Den november 2, 2018november 1, 2018 Av Lisai Inspiration, Lopp, New York, ResorLämna en kommentar

Just i New York förtjänar även dagen efter loppet ett eget inlägg! Till skillnad från oss svenskar, som smyger ner medaljen i fickan redan på väg hem från målgången, bär de amerikanska maratonlöparna stolt sin medalj hela måndagen. Missa för guds skull inte att göra det du med! Man får glada tillrop var än man går ”Good job!” ”Congratulations” mm, så himla kul att dela sin maratonbubbla med fler.

KRM44JiqTymk9RJfRhqusA — Kattis på alldeles grym kaffebar precis bredvid hotellet (Mille-Feuille. Missa inte! )

Hela måndagen (7-17 i alla fall) håller Marathon Pavilion i Central Park öppet. Där kan man gravera sin medalj (om man orkar stå i den superlånga kön), hitta sitt namn på den gigantiska väggen med alla finishers namn och shoppa Finisherkollektionen från New Balance. Superfina kläder och det är väl värt att spara några av sina slantar för jag lovar att du kommer vilja köpa en tröja eller två.

Vif3I1wrTlCe4rP7bXz3EQ — Bästa gänget, som jag lärde känna på resan allihop.

Det nästan allra finaste minnet har jag från kvällen på medal monday. (Som om jag skulle kunna gradera alla minnena, men fint var det i alla fall) Jag gick med min medalj runt halsen, på väg över gatan vid Colombus Circle, där jag ska ta tunnelbanan några stationer. Vid trafikljuset på andra sidan gatan står en man, några år äldre än jag, i kostym och med portfölj. Efter en stund nickar han lite åt mig samtidigt som han smyger upp en medalj ur sin kavajficka och ler med hela ansiktet. Vi delade så många känslor där och då, den lilla mannen och jag.

New Yorkbonanza. Loppet

Den november 1, 2018 Av Lisai Återhämtning, Lopp, New York, ResorLämna en kommentar

För den lite mer känslomässiga beskrivningen av loppet finns min racereport här , nu kommer lite mer praktikaliteter

LR0HDkfcS2KQASW4VnXxeA — Minuter innan start

Banan
New York är ingen bana att sätta PB på, enligt de som kan det där med maratonbanor. Det är kuperat, dels i form av de fem broar som ska korsas dels det sega motlutet längs 5th Avenue kring 3o km följt av böljande vägar inne i Centralpark. De backarna kändes verkligen i benen, som redan var ganska trötta. Däremellan går det lite upp och ner, särskilt i Brooklyn. Mitt tips är att försöka spara sig lite första halvan, vilket är sjukt svårt med den här publiken…
De tre startgrupperna (grön, orange och blå) har olika sträckningar fram till 5 km och går sedan parallellt men inte ihop fram till 12,5km.
Jag upplevde att det inte var ngn särskild trängsel utom kanske precis i starten och att man kunde hålla sin egen takt väl.

Underlaget
Jag hade läst på tusen olika ställen om hur hårt det skulle vara att springa på betong men tänkte kanske lite innerst inne att jamen hur mycket hårdare än asfalt kan det va, liksom. Jättemycket hårdare, visade det sig. Man fick verkligen inte en millimeter extra studs av underlaget och låren blev alldeles sönderslagna, tidigt. Strax efter halvmarapasseringen kändes det som om låren helt hade domnat bort, den känslan brukar ju inte komma förrän kanske precis på slutet. Nu är det ju inte så mycket man kan göra åt just underlaget, annat än att mentalt förbereda sig och se till att inte ta de allra minimalistiskaste tävlingsskorna.

Vätska och energi
Vätskekontroller kanske typ överallt, varje till varannan mile, så det led man inte brist på. Energi, däremot fanns det lite ont om, sportdryck serverades vid varannan kontroll, men inte förrän vid 30 km fanns banan, och sen fanns inget mer. Jag bär ju alltid med mig mina shotbloks, så för mig gjorde det inget, men Malin hade det tufft och hann bli riktigt hungrig. Det fanns bajamajor vid de flesta vätskestatioenrna men jag har fått höra att det var ganska mkt kö vid dem.

Målgången
Vad ska man säga. Helt magiskt. En stor maffig medalj hängs runt en hals, sen slussas man framåt längs vägen. Man får en foliefilt och en recovery bag med ett äpple (ungefär det godaste äpple jag nånsin ätit) vatten, sportdryck, pretzels och ngt mer jag inte kommer ihåg. Efter ungefär 150 meter delar man upp sig utifrån om man valt att skicka väska med kläder eller inte, jag hade valt No Bag och vek av ut från parken här, fick en underbart gosig och varm poncho att vagga hemåt i. Den är fortfarande ett av mina finaste plagg, värmer fint vid grillkvällar. Man kommer ut ur parken vid 72a gatan (om jag inte kommer ihåg fel) och det var rätt lätt att hitta sina anhöriga där)
De som lämnat in väska får gå en bra bit till och kommer ut ur parken nästan vid norra änden.

Publiken
Publiken förtjänar en egen rad. Eller tusen. För de är det allra starkaste minnet. Det känns som om hela New York är ute på gatorna och de hejar på exakt alla, även oss som kommer i de senare startleden, det är party från du sätter foten i Brooklyn till målgången. Vi hade Sverigetröjor med våra namn på och fick så enorm mkt hejarop längs hela banan. Jag dansade med en polis, highfiveade väl tusentals barn, blev rörd över krokiga tanter som stod och bjöd på frukt, skolklasser som gjort fina skyltar till sina lärare vid sin skola, körer, trummor, you name it. Om jag skulle ge ett enda tips inför New York så är det nog att strunta i tiden och njut av galenskapen-det är inte ofta man får känna sig som en superstar!

Löparlisa

Månad: november 2018