Spalöpning

De har inte sopat alla vägar i Västerås än. Och idag blåste det supermycket. Typ 18 sekundmeter i byarna. Kombon sand och motvind gav förutom de extra fräknarna på näsan (solen sken) en oväntad spa-effekt i form av mycket effektiv peeling. Allt i ett, liksom.

Mina hamstrings däremot har ingen spafeeling alls och tycker att de senaste veckornas ganska tuffa mängd är ett jättedumt tilltag. Jag foamrollar och yogar men de blir bara kortare. Mot slutet av passet gav jag mig dessutom in i ett område som är lite som Bermudatriangeln för mig; jag springer ALLTID vilse, trots att jag springer där rätt ofta. Gatorna liksom svänger lite omärkligt och sen är man nån helt annan stans än man trott. Idag blev dock vilsespringningen bara nån kilometer och en sträcka över många fotbollsplaner. Nästa gång kanske jag hittar!

Men shortspremiär! Och tussilago.

Ska jag nånsin vänja mig?

Det börjar närma sig nu, London. 34 dagar är inte så många dagar och med inte så många dagar kvar börjar maratonnerverna krypa inpå.

Det började med maratondröm, jag drömmer alltid superkonstiga saker innan lopp, men nu började det tidigare än nånsin förut. Jag sprang precis hela natten i torsdags och banan var jättekonstig. På ett ställe sprang man genom ett gigantiskt sjukhus där det var jätteotydligt skyltat, sedan genom en massa byggplast upp på en provisorisk gångbro där man bara kunde springa en åt gången. Till sist uppför en jättelång och brant trapp för att sedan åka ner igen på en brandmansstång i en stor nättunnel. Jag la väldigt mycket energi på att fundera över ifall även elitlöparna sprang den konstiga banan eller om det bara var för oss vanliga dödliga.

 

 

Känslan strax innan start. Varendaste gång. Går det nånsin över?

Hipp, hipp, hurra!

För mig! Jag fyller 42 år idag och förmånen att få lägga ytterligare ett år till de man haft är en förmån som man ska glädjas över-den är inte alla förunnad!

Det var ett par år när jag faktiskt inte firade min födelsedag. Det hade ingenting att göra med åldersnoja eller så, utan det var bara det att på min 34e födelsedag somnade min älskade mamma in i mina armar för allra sista gången. Jag fyllde 34 men helt plötsligt var jag ett moderlöst litet barn. Födelsedagar blev konstiga efter det. Det gick nåt år eller tre och trots att saknade aldrig försvann (det har den fortfarande inte gjort) började tanken i mig spira att det här var ju bara att trampa på hennes minne. Hon tog mig in i den här världen, hon ville inget annat än att jag skulle omfamna världen och njuta av den till fullo. Så nu gör jag det, jag firar varendaste nytt år precis som den gåva det är hon gett mig-jag finns!

IMG_1601
Lite som livet; jättestor ryggsäck, men massor med kraft att bära den och fantastiska vyer som väntar bakom krönet

Hallon

Snön börjar försvinna nu, den lilla som fanns, och tjälen tinar så sakteliga. Det låter förståss hoppfullt och naturromatiskt, men ärligt talat så är den här delen av året rätt ful. Lera och en hel del skräp som legat gömt tinar fram. Så även en massa halvruttet gräs, diverse djurspillning och saker som inte luktar hallon alls-så löprundorna är inte så himla väldoftande direkt ibland. Men vissa saker är lite av det bästa som finns, som igår, när rad efter rad av nysågat timmer låg länds vägen. Kåda, trä och liv, på nåt sätt. PSd6D29JSLOUHwBS9pGnOg

Färg??

Jag kollade mitt eget instaflöde idag, det var verkligen påfallande färglöst och ganska mörkt om man bara tittade på bilderna lite snabbt. Min bild av min löparvinter är inte alls färlös, det minsta lilla, jag ser skrattfyllda måndagskvällar, sköna rundor och starka intervallpass. Reflexer och snö. Men visst, det har varit lite mörkt och grått på marken. Och visst längtar jag efter att  få hitta bilder fulla av spirande grönska och vårsol också. Men vem lurar jag, det man kommer se mest är väl mina likbleka ben 😉

Oh, the glamour!

Jag stämplade ut från jobbet och in på en tio dagar lång ledighet. Jag såg framför mig en eftermiddag med lite barmark och vår i luften, men vädret ville annorlunda. Jätteannorlunda.
Jag trippade iväg och till en början var det mest lite grått och ett skönt duggregn. Benen var lite trötta men traskade på. Sen kom vinden. och mer regn och min jacka klistrade sig mot armarna. Jag pausade i lä ibland för att få lite respit men det blev jag ju bara kallare av. Med 10 km kvar blev regnet rejält snöblandat också. Mina ötter var dyngsura och kalla och började domna.

Tja, ni fattar. Idag var inte en glamorös löpardag, det var inga vackra steg eller snygga skor eller fin utsikt. Det var bara pannben. Det kommer jag ha nytta av i LondonEjcew8iuQ36gjZU+SUv22A

Dimma

Vilken helg vi hade i Göteborg, Malin, Kattis och jag. Vi sprang, pratade, skrattade. Åt. Drömde om London. IMG_4985.JPG

Väl hemma drabbades jag av nån sorts totaltrötthet, det har varit enormt segt att komma upp på morgonen och tröskeln för träningen har varit flera mil hög. Lite oklart varför egentligen, jag känner mig ganska stark och pepp inför våren, men förlamande trött-kanske har hjärnan kommit på att jag ju är ledig hela nästa vecka och redan checkat ut? Idag hängde dimman tung när jag skulle ut efter jobbet och lika mycket dimma var det i mitt huvud. Världens bästa coach Pelle läste mellan raderna i mina mess och ringde och överöste mig med pepp och beröm och jag kom iväg till sist. Och det var grått och det var lite tungt. Men sen, som alltid, det vänder ju. Fötterna trampar på, huvudet klarnar. Sista kilometern så kom jag på att det där med dimma, det är ju rätt vackert det med. ixQnPGfpTUmB37JkVt5hUQ