Men varför ska du springa så långt, faster?

Brorsdottern, sex år är hos oss på sportlov. (Jo, hennes pappa, min lillebror är också här) Precis som det ska vara med en sexåring så bubblar en strid ström av frågor om allt mellan himmel och jord ur henne och igår, efter kvällssagan, låg hon och tittade på alla mina nummerlappar som är upptejpade på gästrumsväggen. Jag förklarade vad de var och hur långt ett maraton var och hur lång tid det tog.
Stor förundran sken i hennes lilla ansikte.
”Men alltså faster, varför ska du springa så långt?”
”ja, för att jag tycker det är så kul att springa”
”Men det är ju lika kul att springa runt huset?”
Här tog mina svar slut, för hur skulle jag för en sexåring beskriva känslan av total trötthet och lycka och glädje och stolthet och smärta, all den den blandningen som ör maratonlöpning?
Vi pratade vidare, jag berättade om mina springkompisar och löparresor och hur det kändes att komma i mål. Hon blev inte helt övertygad, men nånstans kanske en gnista tändes. Nånstans kanske jag genom mitt föredöme kan visa hur underbart det är att vara en sån som springer

iBihH%I1RZSomuC5fe0Pkg
Om hon får leka kull på studsmattan kan även hon springa i timmar

Sol i sinne

Jag är inne i en rätt bra träningsperiod just nu. Många kilometrar som ska tryckas in i kroppen och kroppen bara svarar. Ganska ovan känsla faktiskt och lite undrar en ju när det ska säga pang och en skada ska smälla till. Men jag njuter så länge det varar. Idag var det långpass, i fint sällskap största delen, sen sista 5 km i ganska snabb fart. Att höja farten med ben som redan sprungit en halvmara är en aning utmanande. Det var lite som att känseln i benen försvann och det blev stolpar av dem istället. Men jag sprang och helt enligt plan, gick det. Den känslan alltså…

”Åhh, nu får jag ett såntdär endorfinrus!!”

Det var dags för vår lilla löpargrupp idag. Luften var ljum och vägarna var torra. Vi trippade iväg med ganska förväntansfulla steg, barmarken känns fortfarande ny och lite lyxig, nästan. En sorts intervalltrappa väntade, med 3-2-2-2-1-1-1-1-1-2minuters löpning. Som vanligt gav deltagarna allt och lite till och det var just den där kämpaglöden som drev mig runt de riktigt elaka 600ingarna jag gjorde igår. Tanken på hur detta gänget ger alt gav mig kraften att trycka på lite, lite till.
Lagom till de sista tre intervallerna ikväll bröt fullmånen fram och vägen badade i månljus, man behövde inte ens pannlampa.  Väl färdiga lallade vi tillbaka, nöjda och skrattande; E utbrast helt spontant ”Åh, nu får jag ett såntdär endorfinrus, jag blir bara så lycklig!” Exakt så var det. Man blev bara så lycklig. Jag är så oerhört tacksam att den hör uppgiften kom in i mitt liv.

IMG_4884
Och faktiskt så fångade bilden exakt allt det där vackra. Så grymma vi var, så fint det var!

Drivkraft och köttfärs

Den här träningsveckan visste jag redan från början skulle förvandla benen till köttfärs. Onsdagens backar visste var de tog, på riktigt, och mina vader har lajvat en tennisboll sedan dess och krampat så fort jag gått i trappor.

Jobbveckan full av frustration fortsatte i samma tecken och gårdagen blev ännu värre. Min hjärna behövde löpning, mina ben not so much. Men de ställde upp. Benen som knappt kunde gå trampade snällt iväg på nästan en halvmara. Det gick inte fort, vaderna krampade i backarna men vartefter klarnade tankarna och jag kunde gå in i helgen som en ny människa. Uppenbarligen är frustration en väldigt bra drivkraft.

Det blev ju bra till sist

Tva jobbdagar på raken, som av olika anledningar bara genererade frustration. Jag skällde av mig hos en kollega men på programmet stod sedan en himla massa backintervaller. Proppfull av ilska och frustration gav jag mig iväg mot min backe, som inte riktigt var isfri än, men nästan.

Första vändan var som vanligt tung, men sen släppte det. Benen trummade på och på ungefär intervall fem hände det, det där som händer så sällan, känslan av att kunna trycka på hur mycket som helst. Steget som träffar exakt rätt, frånskjutet som gör att man flyger iväg. De tunna sommarskorna som fick asfalt under sulan. Endorfinerna bara exploderade i mig och allt blev plötsligt begripligt. Alla passen i mörkret, tidiga morgnar på gymmet. Löpning är fanken svaret på allt.

Framåt intervall 25 ifrågasatte jag den där euforin rätt starkt och konstaterade att jag nog varit tillfälligt förvirrad. Efter 10 korta, 10 långa, 10 korta backar satt jag utmattad och lätt illamående i bilen och jobbproblemen var som bortblåsta. Löpning ÄR lösningen på allt.

Ny omgivning

Idag lockade asfalten, så jag drog in till stan för en lätt runda. Det fanns faktiskt ickeisiga cykelbanor, och som jag njöt! Jag drog på mig tunna, lätta skor, joggade lugnt och kontrollerat och kände hur jag kunde sträcka på steget och hur saker kom lite lite gratis. Inget kvalitativt pass, men ändå, farten blev så lätt och skön. Det finns hopp.

Långpass och kortpass

Veckan har varit full av livet, möten, födelsedagar, och en släng av nåt sorts virus som gjorde mig sliten och huvudvärk. Kroppen var lite sargad efter lördagens långpass också, i slask och snö, så det fick vara en lugn vecka. LIte gym, några återhämtningspass och nu börjar äntligen benen kännas som om de inte är döda i alla fall

Jag tog en återhämtningsjogg idag, kom iväg lite senare än jag tänkt, men ändå så vad faktiskt dagslljuset där. Ljusblå skymningshimmel när klockan närmade sig 17. Våra grusvägar var blankis och vatten, men ute på den lite större tittade faktiskt lite asfalt fram. Några hjulspår, i kanske hundra meter. Det var alldeles, alldeles magiskt. En glimt av ljumma rundor med torr asfalt och lätta skor, utan att hela tiden se var jag sätter fötterna. Det är länge dit, till våren, men jag älskar närheten till årstiderna som löpningen ger. Jag är där och ser de första gröna knopparna, de piskade sommarregnen och känner den första frosten bita i kinderna. Allt det där som jag inte skulle uppleva i soffan.

0KHrFiHZTIWeyLaNYX3uZA
Det ljusnar, även i skymningstimman.

När de underbara asfaltsmetrarna var över återgick jag till att tänka på hur stark slasksnölöpningen skulle göra mig.