Drivkraft och köttfärs

Den här träningsveckan visste jag redan från början skulle förvandla benen till köttfärs. Onsdagens backar visste var de tog, på riktigt, och mina vader har lajvat en tennisboll sedan dess och krampat så fort jag gått i trappor.

Jobbveckan full av frustration fortsatte i samma tecken och gårdagen blev ännu värre. Min hjärna behövde löpning, mina ben not so much. Men de ställde upp. Benen som knappt kunde gå trampade snällt iväg på nästan en halvmara. Det gick inte fort, vaderna krampade i backarna men vartefter klarnade tankarna och jag kunde gå in i helgen som en ny människa. Uppenbarligen är frustration en väldigt bra drivkraft.

Långpass och kortpass

Veckan har varit full av livet, möten, födelsedagar, och en släng av nåt sorts virus som gjorde mig sliten och huvudvärk. Kroppen var lite sargad efter lördagens långpass också, i slask och snö, så det fick vara en lugn vecka. LIte gym, några återhämtningspass och nu börjar äntligen benen kännas som om de inte är döda i alla fall

Jag tog en återhämtningsjogg idag, kom iväg lite senare än jag tänkt, men ändå så vad faktiskt dagslljuset där. Ljusblå skymningshimmel när klockan närmade sig 17. Våra grusvägar var blankis och vatten, men ute på den lite större tittade faktiskt lite asfalt fram. Några hjulspår, i kanske hundra meter. Det var alldeles, alldeles magiskt. En glimt av ljumma rundor med torr asfalt och lätta skor, utan att hela tiden se var jag sätter fötterna. Det är länge dit, till våren, men jag älskar närheten till årstiderna som löpningen ger. Jag är där och ser de första gröna knopparna, de piskade sommarregnen och känner den första frosten bita i kinderna. Allt det där som jag inte skulle uppleva i soffan.

0KHrFiHZTIWeyLaNYX3uZA
Det ljusnar, även i skymningstimman.

När de underbara asfaltsmetrarna var över återgick jag till att tänka på hur stark slasksnölöpningen skulle göra mig.

Njutomhus

Jag har inte tränat alls i helgen, inte i löparbemärkelse i alla fall-men jag har maxat varenda liten sekund jag kunnat av det underbara vintervädret vi haft!

tlbq3lf5sauenwudagkpuq
Jag och juniorjunior. Inte Darth Wader, som en hade kunnat tro

På fredag tog jag ju en härlig runda på isen, sen packade jag och grabbarna in oss i bilen och drog till Falun och backarna i Bjursås. Fantastiskt välpistade nedfarter, korta liftköer och vackra vyer. Frisk luft, det där bleka solskenet som bara finns i januari och en himmel som färgades rosa mot slutet av dagen. Vi tog första korgen upp och sista ner bägge dagarna, slöade på hotellet på kvällarna, surfade, tittade på varsin film och mös. Så himla bra sätt att samla familjen, som alla är nöjda med-jag skulle välja denna semesterformen över varenda solsemester i världen och det absolut bästa sättet att ladda batterierna.

dx83pkm3sg+m7ybh+896eg
Allra sista åket, månen höll oss sällskap. Bjursås är en väldigt vacker sak

 

Dessutom, slalom är rätt jäkla effektiv benträning 😉

Färgglad fredag!

Hela black Friday/Cyber monday/köpsakertillsduspyr-grejen står mig upp i halsen, så jag vägrade helt sonika att köpa något alls igår, inte ens mat. Eller jo, jag köpte glögg på bolaget, men de har smakfullt nog aldrig rea.

mFrReAJdT9WuaT8ABo1LuAVärlden verkade förstå min frustration och färgade allt i ett underbart gnistrande frosttäcke, några minusgrader och jag klädde mig som en färgglad michelingubbe och gav mig ut på ett långpass istället. 60 min zon 2, 90 min zon 3 var planen. Jag var jättetrött innan och lite oroad över känningar i vänster lår, möjligen en bristning som ligger och stör, så jag visste inte hur det skulle bli. Och det blev underbart! Bitande kinder, vackra vyer och en rätt bra pass, med ett lår som höll fint tills sista kvarten. Vinterlöpning alltså, bästa grejen!! Fast jag insåg att jag nog förträngt hur man klär sig för det, fick justera klädseln flera gånger under passet, men nu har jag hittat lagom. Och sen, lång varm dusch och den bästa återhämtningskombon; Chips och Pucko!

1qxCkbTWS%KOW3%lSP8cQA
Det finns nog inte nåt som är så gott efter långpass som chips och Pucko. Salt, snabba kolhydrater och vätska med lite protein i. Svårare än så behöver det inte vara

New Yorkbonanza. Loppet

För den lite mer känslomässiga beskrivningen av loppet finns min racereport här , nu kommer lite mer praktikaliteter

LR0HDkfcS2KQASW4VnXxeA
Minuter innan start

Banan
New York är ingen bana att sätta PB på, enligt de som kan det där med maratonbanor. Det är kuperat, dels i form av de fem broar som ska korsas dels det sega motlutet längs 5th Avenue kring 3o km följt av böljande vägar inne i Centralpark. De backarna kändes verkligen i benen, som redan var ganska trötta. Däremellan går det lite upp och ner, särskilt i Brooklyn. Mitt tips är att försöka spara sig lite första halvan, vilket är sjukt svårt med den här publiken…
De tre startgrupperna (grön, orange och blå) har olika sträckningar fram till 5 km och går sedan parallellt men inte ihop fram till 12,5km.
Jag upplevde att det inte var ngn särskild trängsel utom kanske precis i starten och att man kunde hålla sin egen takt väl.

Underlaget
Jag hade läst på tusen olika ställen om hur hårt det skulle vara att springa på betong men tänkte kanske lite innerst inne att jamen hur mycket hårdare än asfalt kan det va, liksom. Jättemycket hårdare, visade det sig. Man fick verkligen inte en millimeter extra studs av underlaget och låren blev alldeles sönderslagna, tidigt. Strax efter halvmarapasseringen kändes det som om låren helt hade domnat bort, den känslan brukar ju inte komma förrän kanske precis på slutet. Nu är det ju inte så mycket man kan göra åt just underlaget, annat än att mentalt förbereda sig och se till att inte ta de allra minimalistiskaste tävlingsskorna.

Vätska och energi
Vätskekontroller kanske typ överallt, varje till varannan mile, så det led man inte brist på. Energi, däremot fanns det lite ont om, sportdryck serverades vid varannan kontroll, men inte förrän vid 30 km fanns banan, och sen fanns inget mer. Jag bär ju alltid med mig mina shotbloks, så för mig gjorde det inget, men Malin hade det tufft och hann bli riktigt hungrig. Det fanns bajamajor vid de flesta vätskestatioenrna men jag har fått höra att det var ganska mkt kö vid dem.

Målgången
Vad ska man säga. Helt magiskt. En stor maffig medalj hängs runt en hals, sen slussas man framåt längs vägen. Man får en foliefilt och en recovery bag med ett äpple (ungefär det godaste äpple jag nånsin ätit) vatten, sportdryck, pretzels och ngt mer jag inte kommer ihåg. Efter ungefär 150 meter delar man upp sig utifrån om man valt att skicka väska med kläder eller inte, jag hade valt No Bag och vek av ut från parken här, fick en underbart gosig och varm poncho att vagga hemåt i. Den är fortfarande ett av mina finaste plagg, värmer fint vid grillkvällar. Man kommer ut ur parken vid 72a gatan (om jag inte kommer ihåg fel) och det var rätt lätt att hitta sina anhöriga där)
De som lämnat in väska får gå en bra bit till och kommer ut ur parken nästan vid norra änden.

Publiken
Publiken förtjänar en egen rad. Eller tusen. För de är det allra starkaste minnet. Det känns som om hela New York är ute på gatorna och de hejar på exakt alla, även oss som kommer i de senare startleden, det är party från du sätter foten i Brooklyn till målgången. Vi hade Sverigetröjor med våra namn på och fick så enorm mkt hejarop längs hela banan. Jag dansade med en polis, highfiveade väl tusentals barn, blev rörd över krokiga tanter som stod och bjöd på frukt, skolklasser som gjort fina skyltar till sina lärare vid sin skola, körer, trummor, you name it. Om jag skulle ge ett enda tips inför New York så är det nog att strunta i tiden och njut av galenskapen-det är inte ofta man får känna sig som en superstar!

WhatsApp Image 2017-11-05 at 19.47.27

När benen får bestämma

Långpasset igår blev fantastiskt! Finaste vännen, vackraste dagen, bästa vädret å allt det där. Fast den där frukosten som blev för liten gjorde sitt avtryck och efter 16 km av rejält kuperad stiglöpning sa benen bestämt ifrån att nejtack, det här går vi inte med på. Vi slet ihop 18 km tillslut och jag landade vid kompisens köksbord och inhalerade macka och juice. Sen åkte vi och handlade och då blev jag tvungen att panikköpa en chipspåse…EJp0XlnYTImZBrQTAs+ZCQ

Idag långfrukost och efter lite barnhämtning och handling och långkoksstart av gulasch lockade höstsolen för mycket. Jag som skulle yoga och göra ett corepass drog på mig skorna och trippade iväg på ett myspass runt byn. Halvvägs drog dramatiska molm in och sista halvkilometerna fick jag njuta av motvind och regn-precis det där jag längtade efter tidigare i veckan. Kom hem och tinade upp framför vedpsisen. Ibland är det ganska bra att koppla bort huvudet och låta benen bestämma.

img_3726
Höstsolen sken, men löftet om regn infriades nästan hemma.

Lagom är…lite tråkigt!

Lagom är inte min grej. När jag gör saker, gör jag det ordentligt (utom yoga, det är jag slarvig med. Och styrketräning, det är tråkigt). Därför är det här att starta igång efter en infektion inte heller så lätt. Jag hade en alldeles magisk runda i måndags, och en lika skön igår i regnet. Idag gpirrade det i löparbenen när jobbet var klart, regnet vräkte ner och det var verkligen höst , sådär oktoberhöst. Jag längtade efter att ge mig ut och kriga lite mot elementen, komma hem kall och genomvåt och tina upp framför vedspisen.

”Men hallå” sa den där tråkrösten i bakhuvudet ”du har ju just varit rätt sjuk”

”Jaja” säger jag, ”men en liten runda”

”Du ska springa långpass på lördag”

”Men. Man blir inte sjuk av kyla, det blir man av virus!!”

”Sluta vara så dum!!!” ekar tråkrösten

Så jag stannade inne. Tände i både kakelugnen och vedspisen och kakelugnen och landade (eller strandade, välj själv) på yogamattan med ett kort corepass. Det var lite jobbigt och ganska skönt och mysigt, men inte gav det samma lyckorus som att kriga mot regnet inte. Mitt i den intsagrammiga idyllen med värmeljus och vedsprak så lyckades jag väl inte mer än vanligt hitta min inre frid utan funderade mest på att jag kanske borde köpa en ny yogamatta. Min har katterna använt som klösbräda och ena sonen burnat av däcken på den radiostyrda bilen på, så den är inte så mindful, mer hål-ful. Men jag höll mig i skinnet, var lagom och klok och sprang inte. Heja mig!

yFucu40pSFeVjqnre253YA
En hålful yogamatta