En dag att fira, onekligen! Men jag kan väl inte direkt påstå att det var feststämning på dagens långpass….

Jag hade stämt träff med finsällskapet M, hon som känner mig utan och innan men som jag springer alldeles för sällan med. Redan när jag slog upp ögonen på morgonen insåg jag att det här skulle bli en tung runda. Långpass med progression stod på schemat.

Hela kroppen var trött, redan första 90 min i ”prattempo” ficka jag slita och sen när farten skulle höjas var det som om nån hade amputerat benen på mig och ersatt dem med stockar. eller lerklumpar. flåset var okej, men pannbenet hade också semester.

Jag suckade och sprang och sen var det gjort. Muttrade på ett Instainlägg-och vips ringer världens bästa Pelle upp och peppar och säger att jag är stark och att allt går helt enligt plan. Att han har tryckt in mängd och intensitet en masse senaste tiden och att man måste träna ned sig för att kunna bygga upp. Jag blir lite lugnare.

Alla borde ha en Pelle.