Vägen tillbaka

Nu var vilan över. Jag startade veckan med ett evighetslångt styrkepass på gymmet igår, som starten på vägen mot att ha två fungerande ben i Berlin. Styrketräning alltså, så oerhört endorfinfattig träning. Visst, jag blev både trött och svettig, men aldrig kom den där sköna njutarkänslan som löpningen ger, inget fantastiskt välbefinnande efteråt utan bara tung kropp och ett lätt illamående. Ingen vind i håret eller sol som skiner eller hällregn i nacken. Hur står folk ut med att bara träna såhär? Och innan nån protesterar; nog var det ett rejält pass alltid. Jag sa kaxigt imorse att nä, jag har inte så mycket träningsvärk, men sen…på programmet stod 6 km lugn jogg och den triggade nån sorts explosion av träningsvärk i rumpa och lår och nu vill jag helst ligga helt still. Det blir inte så kul imorrn tror jag.

Dagens pass då? Det var inte utan nervositet jag trippade iväg, vad skulle vänsterbenet säga? Det var ganska tyst faktiskt, efter några kilometer kom det där välbekanta trycket i låret, men annars kändes det fint. Pulsen däremot stack iväg lite som den ville ibland, kan det möjligen vara så att jag har nåt påslag av allergin som spökar? Oavsett, så skönt att vara tillbaka!

 

11 sekunder

Två bilder efter ett sprunget maraton. 11 sekunder skiljde det i totaltid mellan loppen, men kontinenter dem emellan i fråga om hur jag kände mig och tänkte om loppet.

I Helsingborg, där bara sprutade endorfinerna ur mig, målgången var en sån triumf och seger och jag var så oerhört nöjd med min prestation. Jag kände mig stark och oövervinnelig och längtade efter nästa lopp.

I London, där fötterna knappt lyfte från marken, leendet är stelt och exakt allt gjorde ont. Jag sprang nästan en kilometer extra och tittar man bara på uppmätt distans sprang jag mitt snabbaste maraton, men ändå har jag inte riktigt lyckats vara nöjd över min prestation. Det gjorde ont och det mentala var så svårt. Jag vek ner mig och njöt inte.

Varför är det så, är förståss den stora frågan. Varför är skillnaden i känsla så milsvid-det beror ju knappast på de där 11 sekunderna! Såklart ligger väldigt mycket i målsättninge; innan Hgbm hade jag inga förväntningar alls, jag hade knappt orkat träna i den tropiska sommaren och hade stukat foten tre veckor innan.  Varenda steg var en seger och jag njöt så av människor och bana och loppet. Nu hade jag ett ganska tufft men ändå nästan realistiskt mål och blundade nog lite för att kroppen faktiskt inte var i fas de där sista dagarna. Mördarpollenattacken i London, det onda vänsterbenet, en seg känsla i kroppen. Tittar man lite mer på mina värden från loppet (tack Pelle för att du faktiskt satt och visade mig!) så ligger jag konstant en zon högre i puls än vad jag gjort i samma farter under våren. Nåt var lite off, onekligen. Den insikten tänker jag ta med mig.

Jag tänker också ta med mig vetskapen om att med detta ”off”, ett pajat ben och rejält missat vätskeintag sprang jag ett för mig ganska snabbt maraton och jag är med råge på den övre halvan av resultatlistan i både min åldersklass och totalt. Min kropp och ännu mer mitt pannben ställde upp, bet ihop och gjorde det jag bad den om. Nu tittar vi framåt, kroppen och jag!

London Marathon 2019

Klockan ringde skittidigt, men som vanligt var vi redan klarvakna. Den där pirriga förväntansfulla maratonkänslan var inte riktigt där, jag kände mig mer tung och svullen och täppt i näsan av nån sorts engelskt superpollen som bombarderat oss dagen innan.

Vi tog oss igenom den vanliga proceduren, flätade hår, åt mat vi inte ville ha, åkte buss. Satt i startområdet som var välorganiserat och bra men återigen, känslan var lite obekant. Obekväm. Jag hade ett ganska ambitiöst tidsmål och dessutom en annan startgrupp än Kattis och Malin, så jag klämde in mig i min fålla. Glada löpare att prata med, nervositeten släppte lite.

Starten gick och då började faktiskt magin! Leendet exploderade på mina läppar och benen trippade lätt iväg, i exakt rätt tempo. Det här blir kul! Det var ganska trångt och redan nu blev det en del sicksackande, det var uppenbarligen inte bara 4:15löpare i denna fållan. Banan gick genom fina bostadsområden, kroppen kändes stark och benen trummade på. Vid 10 km, vid Cutty Sark, var det så mycket folk att dånet var öronbedövande. Överfulla pubar, en sliten uteliggare utan tänder som hejade för full hals. Barn som ropade lyckligt Go, swedish Lisa när de känt igen flaggan på min tröja. Här började det också bli riktigt trångt och kilometertiderna sackade lite, kroppen var stark, men jag började vara hungrig, så jag började äta mina shotbloks oftare.

Strax innan 20 km kom Tower Bridge, lite som att springa in i ett sagoslott. I det lilla lilla uppförslutet mot bron kändes ett litet hugg i låret. Inget skarpt, inget jätteont och det försvann snabbt. Försökte tänka bort det och tittade på folk istället.

21 km. Nån drar åt ett band runt hela vänsterbenet. Det blir stumt och gör mer och mer ont för varje steg. Jag sliter på, halvmaran passeras på 2:07, min snabbaste split nånsin, men jag inser att det kommer bli riktigt tufft att hålla det här. Vid 26 km går det inte längre, jag måste gå en bit. Värken i låret domnar av lite och efter ett par hundra meter kan jag springa igen. Ny strategi, ny målfart. Det håller i nån kilometer, sen blir det gång igen. Jag försöker tänka att jag vet att km 27-35 alltid är de värsta för mig, att det vänder snart, men jag blir så rädd att det ska bli ännu värre i benet, att jag ska behöva gå hela vägen in i mål. Vågar inte trycka på och tiden går så fort och kilometrarna går så långsamt. Jag gräver djupt i sinnet efter alla de strategier jag tänkt att jag ska ha när det blir tufft, försöker hitta de där grispassen jag skullehämta styrka ifrån, men allt är som bortblåst. Det finns bara jag, smärtan och en maratonbana som aldrig verkar ta slut. Publiken vrålar men jag kan inte riktigt ta styrka från den.

Jag blir besviken på mig själv. Inte för tiden, utan för att det är inte såhär jag springer. Jag älskar ju maraton, jag är gladast, jag pratar med medlöpare och peppar dem. Den här gången gör jag inget av det. Jävla jag.

Törstig. Försöker hålla utkik efter vattenstationerna men missar flera stycken, helt plötsligt ser jag bara en massa flaskor som ligger på marken, tomma, utan att jag sett nån som delar ut dem. Känner att jag ligger rejält back vätskemässigt också. ”Jaha, det blir ju kul att få njursvikt också, hinner jag tänka” Springer framåt i en fart som inte alls är den jag tänkt mig

Nånstans vid 32 börjar jag ändå tänka att jamen nu, nedräkning. Klockan visar nästan en kilometer mer än skyltarna och jag inser att jag kryssat runt, massor. Jag lyckas aldrig räkna ut hur långt det är kvar, jag räknar tider och farter men förstår aldrig vad jag kan vänta mig. Det börjar bli tungt med andningen också, hade behövt min astmaspray

Vid Blackfriars är publiken som galen och jag orkar faktiskt njuta av det lite. Några kilometer kvar bara. Tycker mig kunna räkna ut att perstid är uteslutet så jag slår av lite på takten och tittar på folk.. Vägrar gå. Vänsterbenet är som en bultande stock, ungefär och känns inte riktigt som det går att helt lite på, viker sig lite ibland.

Strax innan Buckingham Palace passerar jag faktiskt maradistansen enligt klockan, på en rejält putsad tid, men det räknas ju inte riktigt. På målrakan springer jag tillsammans med en kvinna som ropar att vi är awesome, vi går i mål ihop.

Mållinjen kommer som en befrielse. 4:26:59. Med ett trasigt ben. Jag hade förhoppningar om mer, men det var inte min dag idag. Så fort jag stannar får jag vansinnigt ont i hela korsryggen och ljumskarna, det känns som om nån monterat isär hela bäckenet på mig.

Stapplar framåt, får en recovery bag med en flaska vatten som försvinner alldeles för snabbt. Jag är panikslaget törstig. Hittar en svensk man som är alldeles yr och leder in honom till sjukvårdarna. Hämtar mina överdragskläder och måste be funktionären om hjälp att öppna påsen, för jag begriper inte hur man ska göra.

Det gör ont och jag är så trött, men jag hittar en plätt att vila på. Börjar fundera och väntar på Kattis och Malin. Jävla skitben. Jag orkar inte ens tänka på att ta mig till hotellet.  Det blir en väldigt lång resa tillbaka, med trappor och tunnelbanor och köer, men tillslut är vi där, alla tre. Väldigt slitna.

Middag med Springtimegänget, och då börjar ändå maratonglädjen komma tillbaka. Stolta löpare med medaljer, berättelser om loppet, skratt. Planer för nästa. Ett vänsterben som dunkar (trots Alvedon) och viker sig i trappor.fullsizeoutput_1c74

Redan nu börjar tankarna. Hur ska jag göra för att inte hamna här igen? Det finns nån nyckel nånstans jag inte hittat än…för i september ska det ligga en åttonde medalj bredvid dessa skönheter