Ställen vi sprungit på

Jag tog en minisemester i semestern och åkte till Luleå, för att hänga lite med lillasyster, men allra mest för att springa en liten kort runda med Kattis, för äntligen lyckades vi vara i Luleå samtidigt!

Med rötterna djupt i den norrbottniska sandjorden som vi båda är travade vi lyckligt runt Höträsket och runt elljusspåret på Bergnäset längs mjuka, barrtäckta stigar. En och annan sandig backe kanske lockade fram lite gnäll från asfaltsprinsessorna, men så underbart det var!

PÅ bussen norrut mot paradiset igen kom alla våra rundor tillsammans fram i huvudet. Alla våra platser-det börjar bli ett gäng, vi har spritt ut dem över inte helt oansenliga delar av världen. Ganska coolt faktiskt! Ännu bättre är att snart blir det ett land till! 85 dagar till BerlinSkärmavbild 2019-07-06 kl. 14.54.00

Jag är en Ragnarian!!

Jag, som nästan aldrig får slut på ord, kan inte riktigt beskriva det jag varit med om i helgen. Ragnar Relay Lake Mälaren, det kanske vackraste ordet jag vet just nu.
Vi, tio löpare, en chaufför och en allmän alltiallo har sprungit från Mariefred till Drottningholm. Och jag har hittat så många nya varför till min löpning. Löpningen var i centrum, men ändå så perifer.

I 26 timmar har någon av oss sprungit konstant. Vi bott i våra minibussar, vi har överlevt på bananer, chips, smoothie, mackor, kexchoklan, en pizza och väldigt mycket resorb. Vi har hejat och langat vatten(och resorb!) och delat allt detta med drygt 2000 till. Vägarna har fyllts av löpare och dekorerade minibussar, växlingarna har skötts exemplariskt av mängder av funktionärer. Mitt lag har slitit och täckt sträckor för varann, vi har varit lite skadade och sjuka, men aldrig, aldrig sura. Leendena har gått från öra till öra.

Jag har lärt mig massor, som att sömn är nåt man inte alls behöver för att springa fort, helt plötsligt känns det fullständigt rimligt att springa kl 04 på natten för hujedamig så vackert det var. Jag har än en gång lärt mig att löpare är fantastiska människor som inte bangar för att dansa på en nattlig växlingsplats och som med glädje ger bort allt sitt vatten till nån som ser varm ut.Jag har lärt mig att Ragnar, det är ett annat universum där allt är möjligt.

fullsizeoutput_1e63
Ett av mina varför; För att löpningen tar mig till en landsväg där jag kan fuldansa i soluppgången med en medlöpare jag aldrig sett förr

11 sekunder

Två bilder efter ett sprunget maraton. 11 sekunder skiljde det i totaltid mellan loppen, men kontinenter dem emellan i fråga om hur jag kände mig och tänkte om loppet.

I Helsingborg, där bara sprutade endorfinerna ur mig, målgången var en sån triumf och seger och jag var så oerhört nöjd med min prestation. Jag kände mig stark och oövervinnelig och längtade efter nästa lopp.

I London, där fötterna knappt lyfte från marken, leendet är stelt och exakt allt gjorde ont. Jag sprang nästan en kilometer extra och tittar man bara på uppmätt distans sprang jag mitt snabbaste maraton, men ändå har jag inte riktigt lyckats vara nöjd över min prestation. Det gjorde ont och det mentala var så svårt. Jag vek ner mig och njöt inte.

Varför är det så, är förståss den stora frågan. Varför är skillnaden i känsla så milsvid-det beror ju knappast på de där 11 sekunderna! Såklart ligger väldigt mycket i målsättninge; innan Hgbm hade jag inga förväntningar alls, jag hade knappt orkat träna i den tropiska sommaren och hade stukat foten tre veckor innan.  Varenda steg var en seger och jag njöt så av människor och bana och loppet. Nu hade jag ett ganska tufft men ändå nästan realistiskt mål och blundade nog lite för att kroppen faktiskt inte var i fas de där sista dagarna. Mördarpollenattacken i London, det onda vänsterbenet, en seg känsla i kroppen. Tittar man lite mer på mina värden från loppet (tack Pelle för att du faktiskt satt och visade mig!) så ligger jag konstant en zon högre i puls än vad jag gjort i samma farter under våren. Nåt var lite off, onekligen. Den insikten tänker jag ta med mig.

Jag tänker också ta med mig vetskapen om att med detta ”off”, ett pajat ben och rejält missat vätskeintag sprang jag ett för mig ganska snabbt maraton och jag är med råge på den övre halvan av resultatlistan i både min åldersklass och totalt. Min kropp och ännu mer mitt pannben ställde upp, bet ihop och gjorde det jag bad den om. Nu tittar vi framåt, kroppen och jag!

Morgonjogg

Jag är i Falun på jobb, men hade lite sovmorgon, så jag klämde in en runda längs nya stigar. Och som Falun levererade! Fina gångvägar längs Faluån och runt en för mig namnlös liten sjö. Frostbett i kinden, solen som sken, fåglarna som kvittrat.

Det är bara 16 dagar kvar nu, till London och dags att börja mentalt gå in i maratonbubblan. Jag laddar med peppigaste tröjorna på varje pass, från NY eller Helsingborg eller Stockholm och låter hörlurarna vara hemma. Vänjer mig vid ljudet av mina steg och längtar efter publikljuden. Snart!ABMRtyM+TQqO6lSMc1asOA.jpg

Premiär

Nu var det dags, startskottet för den riktiga vårsäsongen med löpargruppen. Tio glada löpare, några nya, några gamla bekanta. Vi sprang distansrunda, nötte teknik, skrattade och njöt av vårsolen. Det här gör mig så lycklig, en helt osannolik blandning av människor som springer tillsammans. Och ni ser ju. Min lilla by är nästan fånigt idyllisk55901901_805479983148227_4638962166018342912_n

Men varför ska du springa så långt, faster?

Brorsdottern, sex år är hos oss på sportlov. (Jo, hennes pappa, min lillebror är också här) Precis som det ska vara med en sexåring så bubblar en strid ström av frågor om allt mellan himmel och jord ur henne och igår, efter kvällssagan, låg hon och tittade på alla mina nummerlappar som är upptejpade på gästrumsväggen. Jag förklarade vad de var och hur långt ett maraton var och hur lång tid det tog.
Stor förundran sken i hennes lilla ansikte.
”Men alltså faster, varför ska du springa så långt?”
”ja, för att jag tycker det är så kul att springa”
”Men det är ju lika kul att springa runt huset?”
Här tog mina svar slut, för hur skulle jag för en sexåring beskriva känslan av total trötthet och lycka och glädje och stolthet och smärta, all den den blandningen som ör maratonlöpning?
Vi pratade vidare, jag berättade om mina springkompisar och löparresor och hur det kändes att komma i mål. Hon blev inte helt övertygad, men nånstans kanske en gnista tändes. Nånstans kanske jag genom mitt föredöme kan visa hur underbart det är att vara en sån som springer

iBihH%I1RZSomuC5fe0Pkg
Om hon får leka kull på studsmattan kan även hon springa i timmar

”Åhh, nu får jag ett såntdär endorfinrus!!”

Det var dags för vår lilla löpargrupp idag. Luften var ljum och vägarna var torra. Vi trippade iväg med ganska förväntansfulla steg, barmarken känns fortfarande ny och lite lyxig, nästan. En sorts intervalltrappa väntade, med 3-2-2-2-1-1-1-1-1-2minuters löpning. Som vanligt gav deltagarna allt och lite till och det var just den där kämpaglöden som drev mig runt de riktigt elaka 600ingarna jag gjorde igår. Tanken på hur detta gänget ger alt gav mig kraften att trycka på lite, lite till.
Lagom till de sista tre intervallerna ikväll bröt fullmånen fram och vägen badade i månljus, man behövde inte ens pannlampa.  Väl färdiga lallade vi tillbaka, nöjda och skrattande; E utbrast helt spontant ”Åh, nu får jag ett såntdär endorfinrus, jag blir bara så lycklig!” Exakt så var det. Man blev bara så lycklig. Jag är så oerhört tacksam att den hör uppgiften kom in i mitt liv.

IMG_4884
Och faktiskt så fångade bilden exakt allt det där vackra. Så grymma vi var, så fint det var!