Men varför ska du springa så långt, faster?

Brorsdottern, sex år är hos oss på sportlov. (Jo, hennes pappa, min lillebror är också här) Precis som det ska vara med en sexåring så bubblar en strid ström av frågor om allt mellan himmel och jord ur henne och igår, efter kvällssagan, låg hon och tittade på alla mina nummerlappar som är upptejpade på gästrumsväggen. Jag förklarade vad de var och hur långt ett maraton var och hur lång tid det tog.
Stor förundran sken i hennes lilla ansikte.
”Men alltså faster, varför ska du springa så långt?”
”ja, för att jag tycker det är så kul att springa”
”Men det är ju lika kul att springa runt huset?”
Här tog mina svar slut, för hur skulle jag för en sexåring beskriva känslan av total trötthet och lycka och glädje och stolthet och smärta, all den den blandningen som ör maratonlöpning?
Vi pratade vidare, jag berättade om mina springkompisar och löparresor och hur det kändes att komma i mål. Hon blev inte helt övertygad, men nånstans kanske en gnista tändes. Nånstans kanske jag genom mitt föredöme kan visa hur underbart det är att vara en sån som springer

iBihH%I1RZSomuC5fe0Pkg
Om hon får leka kull på studsmattan kan även hon springa i timmar

”Åhh, nu får jag ett såntdär endorfinrus!!”

Det var dags för vår lilla löpargrupp idag. Luften var ljum och vägarna var torra. Vi trippade iväg med ganska förväntansfulla steg, barmarken känns fortfarande ny och lite lyxig, nästan. En sorts intervalltrappa väntade, med 3-2-2-2-1-1-1-1-1-2minuters löpning. Som vanligt gav deltagarna allt och lite till och det var just den där kämpaglöden som drev mig runt de riktigt elaka 600ingarna jag gjorde igår. Tanken på hur detta gänget ger alt gav mig kraften att trycka på lite, lite till.
Lagom till de sista tre intervallerna ikväll bröt fullmånen fram och vägen badade i månljus, man behövde inte ens pannlampa.  Väl färdiga lallade vi tillbaka, nöjda och skrattande; E utbrast helt spontant ”Åh, nu får jag ett såntdär endorfinrus, jag blir bara så lycklig!” Exakt så var det. Man blev bara så lycklig. Jag är så oerhört tacksam att den hör uppgiften kom in i mitt liv.

IMG_4884
Och faktiskt så fångade bilden exakt allt det där vackra. Så grymma vi var, så fint det var!

Det blev ju bra till sist

Tva jobbdagar på raken, som av olika anledningar bara genererade frustration. Jag skällde av mig hos en kollega men på programmet stod sedan en himla massa backintervaller. Proppfull av ilska och frustration gav jag mig iväg mot min backe, som inte riktigt var isfri än, men nästan.

Första vändan var som vanligt tung, men sen släppte det. Benen trummade på och på ungefär intervall fem hände det, det där som händer så sällan, känslan av att kunna trycka på hur mycket som helst. Steget som träffar exakt rätt, frånskjutet som gör att man flyger iväg. De tunna sommarskorna som fick asfalt under sulan. Endorfinerna bara exploderade i mig och allt blev plötsligt begripligt. Alla passen i mörkret, tidiga morgnar på gymmet. Löpning är fanken svaret på allt.

Framåt intervall 25 ifrågasatte jag den där euforin rätt starkt och konstaterade att jag nog varit tillfälligt förvirrad. Efter 10 korta, 10 långa, 10 korta backar satt jag utmattad och lätt illamående i bilen och jobbproblemen var som bortblåsta. Löpning ÄR lösningen på allt.

Is

Vädret har haft lite svårt att bestämma sig i veckan och mest betett sig som vår lokala tonåring; nya humör varje timme. I förrgår hade vi inom tio timmar först 15 cm kallsnö, sen regn , sen -8. Det har resulterat i att alla ytor som man möjligen kan springa på är täckta av knaggligt, genomfruset ex-snöslask. Fullständigt livsfarligt att springa på och man får rätt ont i fötterna. Det här hade ju kunnat få den mest inbitna vinterälskaren att börja vackla i sin kärlek, men idag hittade fötterna rätt och jag testade isvägen på Västeråsfjärden! Här hittade jag nästan slätt underlag, förvisso ren is, men mina icebugs fick fint bett och vips så hittade jag ännu ett skäl att älska vintern. kriihobbtrkpkp4gzy+0yq

Sen måste man ju, som norrbottning, raljera lite över snöröjarnas kompetens i Västerås, som tvingar ut löparna på sjöisen för att inte slå ihjäl sig

Framrutan

Så var det dags då, att se fram emot löparåret 2019. Och som jag ser fram emot det, jag har så många roliga saker framför mig.

Loppen

Jag fortsätter odla vänskaperna från New York och sista helgen i april drar, jag, Malin och Kattis till London för nummer två i Marathon Majorserien (nr 3 för Malin). Jag ser fram emot många skratt, massor av mat och kanske en ganska snabb maratontid

l5tt4IrDRoakEm9hbFDGnw.jpg
Jag testar målrakan i London på min tripp dit i våras

I juni väntar nästa galenskap, Ragnar Relay Lake Mälaren, också den med en massa NYvänner. Tio personer, ett dygns löpning uppdelat på tre sträckor var. Det här blir en helt ny grej för mig, och det ska bli så kul att dela de vedermödor som jag tror det innebär-för att inte tala om alla knäppa situationer och minnen vi kommer få!

I september blir det en Marathon major till, Berlin, jag och Kattis denna gången. Målgångsölen i Berlin borde rimligen vara episk!

Träningen

Ska 2019 bli året då jag till sist gillar styrketräning? (Hahahahha) Men jag ska försöka. Jag har redan ganska långa distanser i kroppen men ska hålla i dem och snart är det dags för fartträning. Jag har några träningshelger planerade också och några kompisar har äntligen närmat sig maratondistansen och jag får sällis på långpassen!

Inspirationen

Det viktigaste av allt. Här intar nog Rytterne Runners en klar förstaplats. Jag ser fram emot skratt och kämpaglöd, gemenskap och den obändiga envisheten som vi tillsammans plockar fram.

Sammanfattningsvis borde allt detta bädda för ett grymt 2019

Saker jag hade förträngt sedan förra vintern

Jag älskar vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet. Trots detta så har senaste veckan visat mig att mitt minne uppenbarligen är rätt selektivt och jag bara kommer ihåg det som är bra med vinterlöpning. Det förträngda upptäckte jag idag

  • Lura dig aldrig att tänka att jamen bara nollgradigt, det är ju inte så kallt. Felfelfel!! Nollan är den värsta, fukten och kylan kryper rakt in i själen. Så var det idag
  • Jag får skavsår av mina icebugs. supersköna, men med en kant som skaverE15D6306-FD7B-4B9F-A0A9-46F36FCA19A1
  • Vinterväglag kan göra att det går knäppt långsamt, även om benen känns som om de kämpar stenhårt.
LV9Jd31aTYKZfQ0smf1FRw
Men ändå. Vinterlöpning är da shit. Här en -17runda på isvägen i Luleå förra nyår.

Möten i ett omklädningsrum

Idag började den, den riktiga träningen inför London. Pelle, min massör/coach/allmänna bollplank, har en ambitiös plan för mig, som just nu innefattar en himla massa styrka i olika former, gympass och backintervaller. Gudarna ska veta att det behövs, så det ska bli spännande att se om det ger resultat.

Såklart bjuder jobbet på en rätt galen vecka så det blir morgonjoggar ett par dagar. Jag ställde klockan himla tidigt och tog bilen till jobbet, för att dra nytta av att det faktiskt finns gatubelysning i stan. När jag svänger in på jobbparkeringen, iförd min löparstass passerar tre andra tjejer, lysande vackra i reflexer högt och lågt, på väg ut på sin morgonrunda. Jag vill nästan kasta mig ut ur bilen och vinka och säga hej, morgonjoggar ni också, åååhhhh vad kul med fler! men hejdar mig. Det hade kanske uppfattats lite knäppt…Jag ger mig iväg, lugn runda på 5 km och njuter av morgonen. J%2HGUaoT7+15M0S1dBt%w

När jag sedan kommer in i jobbgymets omklädningsrum står de där, reflextjejerna. Då lyckas jag inte hejda mig mer utan pladdrar lyckligt på om hur glad jag blev att se dem och hur skönt det är att hinna springa innan jobbet. Jag har aldrig sett personerna förr, ska väl tilläggas, och den ena ser mycket skeptisk ut, den andra ler faktiskt. När jag står i duschen hör jag att de pratar om ”efter maratonet” och mer prat hitar att slippa ur min glappa käft, men jag hejdar mig, den ena tittar fortfarande lite skrämt på mig.

Jag blir ju så himla glad att hitta andra löpare, men kände mig lite som i lågstadiet när man såg att nån annan lekte en så himla kul lek men inte vågade fråga om man fick vara med. Nu hoppas jag de springer fler morgnar, då ska jag minsann prata maraton tror jag 🙂