Konstigt, faktiskt

Det finns ganska många passioner i mitt liv, löpningen har hård konkurrens av matintresset-en kan ju tänka då att det är en ganska bra kombo eftersom all löpning ger lite mer svängrum kalorimässigt, så att säga. Vilket är sant, men det är liksom som att hungern aldrig är i takt med när jag borde ära mycket!
Idag väntar myslångpass med bästa vännen, solen skiner och luften är krispig. Jag eldar i vedspisen och äter långfrukost. Men jag är inte hungrig!! Är det alldeles för mycket begärt att när man väl SKA moffa massor av mat, så kan väl få njuta av det inte bara äta för att man måste?

VSXJOCohS9ODTLXxtxMfpQ
En annan frukost, när jag kunde äta i oändlighet. Och inte skulle springa sen…