Semesterhjärna

Jag trodde att jag skulle ha oceaner av tid att äga åt bloggen när jag gick på semster. Och ännu mer när min dumma höft krånglade och uteslöt all form av distansträning. Ack så fel jag hade.

Istället har min hjärna gått in i lågaktivitet, jag har lallat runt i paradiset och gjort typ ingenting, och här hemma ganska lite. Texter har poppat upp men glömts bort igen. Och imorrn är det jobbdags. Men det blir fint, jag har världens bästa jobb, jag hoppas bara att ni inte glömt bort mig alldeles.

För jag har sprungit långpass!! Ett kort, 15 km långpass, men ändå, höften gick med på det!

kLlllGPbTOmUwDrKZrYMBQ
Här har jag också hängt väldigt mycket. Mitt utekök, kanske den finaste överraskning jag fått nån gång!

Ställen vi sprungit på

Jag tog en minisemester i semestern och åkte till Luleå, för att hänga lite med lillasyster, men allra mest för att springa en liten kort runda med Kattis, för äntligen lyckades vi vara i Luleå samtidigt!

Med rötterna djupt i den norrbottniska sandjorden som vi båda är travade vi lyckligt runt Höträsket och runt elljusspåret på Bergnäset längs mjuka, barrtäckta stigar. En och annan sandig backe kanske lockade fram lite gnäll från asfaltsprinsessorna, men så underbart det var!

PÅ bussen norrut mot paradiset igen kom alla våra rundor tillsammans fram i huvudet. Alla våra platser-det börjar bli ett gäng, vi har spritt ut dem över inte helt oansenliga delar av världen. Ganska coolt faktiskt! Ännu bättre är att snart blir det ett land till! 85 dagar till BerlinSkärmavbild 2019-07-06 kl. 14.54.00

Hur ser en löpare ut?

Då, för länge sen, innan löpningen var en del av mitt liv, hade jag en massa idéer om hur löpare såg ut. Långa ben, smala, lite seniga, sammanbitna. Lätta i kroppen. Jag började jogga omkring lite och tänkte att aldrig skulle jag dra på mig tights! Jag gömde mig i skogen och på ensliga vägar och tänkte att de där riktiga löparna inte skulle upptäcka mig där.

Sen anmälde jag mig till ett lopp, i fjällen, och insåg på startlinjen att det var ju jag och Sverigeeliten som skulle springa. Jag kom näst sist, slog av ett spinalutskott på korsbenet men har nog aldrig varit så stolt över en prestation. Alla utom jag såg ut som löpare, men jag hade kul ändå. Sen fortsatte jag springa lopp (lång historia, som förtjänar ett eget inlägg) och så sakteliga insåg jag att löpare, de ser ju ut som mig. Och som dig. Och som min gaselliknande vän och den lyckliga 75åringen jag korsade mållinjen med ett lopp. Mina Rytterne Runners kommer i alla former, åldrar och farter och vi är löpare varendaste en av oss.

Jag önskar så att fler kunde förstå det. Att de kunde få uppleva njutningen i ansträngningen, meditationen i steget och känslan av att se ut som en löpare.

Semester

Semester i paradiset Sandsjärv, ett par mil ifrån polcirkeln. Midnattssol, mygg, lugn och vyer som funnits i mitt blickfång i hela min existens. Semester här brukar också betyda många och långa träningspass på vägar som tar fram det bästa i mig-men nä, jag är skadad igen.

Ragnar betydde löpning på ganska lutande landsväg och har gett mig en rejält överansträng gluteusmuskel på höger sida, sådär så det gjort onta tt gå, till och med. Jag fick till ett jättebra backpass i söndags, men sen var det stopp. Försökte mig på lugn jogg i måndags, men det funkade i 500 m….

Löpförbud en vecka och en massa styrketräning, har ett TRXband som jag umgås intensivt med. och tittar längtande på älsklingsvägarna, men tänker ändå att varenda ond muskelfiber offrar jag gärna för en upplevelse som Ragnar. För Ragnar alltså. Vilken grej det var

Jag är en Ragnarian!!

Jag, som nästan aldrig får slut på ord, kan inte riktigt beskriva det jag varit med om i helgen. Ragnar Relay Lake Mälaren, det kanske vackraste ordet jag vet just nu.
Vi, tio löpare, en chaufför och en allmän alltiallo har sprungit från Mariefred till Drottningholm. Och jag har hittat så många nya varför till min löpning. Löpningen var i centrum, men ändå så perifer.

I 26 timmar har någon av oss sprungit konstant. Vi bott i våra minibussar, vi har överlevt på bananer, chips, smoothie, mackor, kexchoklan, en pizza och väldigt mycket resorb. Vi har hejat och langat vatten(och resorb!) och delat allt detta med drygt 2000 till. Vägarna har fyllts av löpare och dekorerade minibussar, växlingarna har skötts exemplariskt av mängder av funktionärer. Mitt lag har slitit och täckt sträckor för varann, vi har varit lite skadade och sjuka, men aldrig, aldrig sura. Leendena har gått från öra till öra.

Jag har lärt mig massor, som att sömn är nåt man inte alls behöver för att springa fort, helt plötsligt känns det fullständigt rimligt att springa kl 04 på natten för hujedamig så vackert det var. Jag har än en gång lärt mig att löpare är fantastiska människor som inte bangar för att dansa på en nattlig växlingsplats och som med glädje ger bort allt sitt vatten till nån som ser varm ut.Jag har lärt mig att Ragnar, det är ett annat universum där allt är möjligt.

fullsizeoutput_1e63
Ett av mina varför; För att löpningen tar mig till en landsväg där jag kan fuldansa i soluppgången med en medlöpare jag aldrig sett förr

Saker att fundera på under morgonjoggen

Jag drog på jobbkonferens och reste söderut med tåg-det innebar en natt i Malmö på vägen och jag har hört att Ribban är the place to be för morgonjogg.
Sagt och gjort, jag drog iväg och Malmö välkomnade mig med underbart väder och hav. Och en extremt spikrak gångväg, så jag hann fundera en del

  • Inlinesåkaren med handleds- och knäskydd, men inte hjälm, hur tänkte hon? Om jag kraschar måste jag kunna använda handen, men det är okej om jag får hjärnskador?
  • Jag sprang i klänning och tights. Varför dog inte hon som sprang i dunjacka värmedöden?
  • Så himla många som var ute och myspromenerade (härligt!) men varför är de klädda i träningskläder? Om man inte ens blir svettig

Men ändå. Morgonjogg med havsutsikt. Bra grejIMG_5587

Vägen tillbaka

Nu var vilan över. Jag startade veckan med ett evighetslångt styrkepass på gymmet igår, som starten på vägen mot att ha två fungerande ben i Berlin. Styrketräning alltså, så oerhört endorfinfattig träning. Visst, jag blev både trött och svettig, men aldrig kom den där sköna njutarkänslan som löpningen ger, inget fantastiskt välbefinnande efteråt utan bara tung kropp och ett lätt illamående. Ingen vind i håret eller sol som skiner eller hällregn i nacken. Hur står folk ut med att bara träna såhär? Och innan nån protesterar; nog var det ett rejält pass alltid. Jag sa kaxigt imorse att nä, jag har inte så mycket träningsvärk, men sen…på programmet stod 6 km lugn jogg och den triggade nån sorts explosion av träningsvärk i rumpa och lår och nu vill jag helst ligga helt still. Det blir inte så kul imorrn tror jag.

Dagens pass då? Det var inte utan nervositet jag trippade iväg, vad skulle vänsterbenet säga? Det var ganska tyst faktiskt, efter några kilometer kom det där välbekanta trycket i låret, men annars kändes det fint. Pulsen däremot stack iväg lite som den ville ibland, kan det möjligen vara så att jag har nåt påslag av allergin som spökar? Oavsett, så skönt att vara tillbaka!