Att börja

Vi var två som började. Eller, en som började om och jag som började på riktigt.

Jag och fina vännen, efter varsin andra barnafödsel. Vi lufsade och lunkade, två gånger i veckan, samma rundor, men det började så sakteliga kännas bra. Målet var Blodomloppet 5 km och vi gjorde det! Tillsammans och på upploppet sprang vi om en av de manliga arbetskamraterna. Stolta och lyckliga. Ett par veckor senare satt min vän i rullstol. MS som slog till från ingenstans. Vi satt på balkongen på sjukhusets tak och grät. Skovet gick över, i mitt liv fanns löpningen kvar. I hennes liv var det en seger att gå uppför trappan. Vi har sprungit ihop igen, flera gånger. Sjukdomen fick ett annat namn och skräcken för kommande handikapp har minskats.

Mitt allra första lopp, Åre Trail. Jag kom näst sist

Redan från allra första början var löpningen för mig förknippad med så många känslor, så många segrar och framförallt, med vänner. Det skulle fortsätta så.

Vad gör du när….

Anna hade ett så roligt blogginlägg, som jag var tvungen att kopiera…här är mina svar

…Gps-klockan är urladdad?
Laddar hem Runkeeper och påminns hela tiden under rundan hur glad jag är att jag sluppit den och har klocka numer.

…du glömt löparskor…?
Suckar djupt, åker hem och springer om jag hinner. Eller tar en runda på gymmet, där tränar jag ofta barfota. Eller surar ihop och fikar.

…tiden springer iväg och av den planerade löptiden finns bara 15 minuter kvar att springa på.
Blir grinig resten av dagen och får gärna ett utbrott på familjen för att jag inte hann. Osmickrande men sant

… du glömt sport-bh?
Ställer in. Mina DDkupor tillåter inget annat än pansarliknande underkläder vid löpning.

…du glömt bälte till mobilen?
Eftersom jag alltid springer i klänning och alla mina har en ficka bak, så är det aldrig ett problem. Hatar för övrigt bälten

…SMHI varnar för åska?
Njuter! Älskar att springa i oväder

…du packat med löparkläder men råkar ha fått med säckiga långkalsonger med glasstrutar på, i stället för tights?
Springer ändå, så länge de sitter uppe rimligt väl. Fast jag äger bara merinoullskalsonger, så frågan är väldigt hypotetisk

… du har glömt vantar?
Hahaha. Jag använder oftast bara vantar om det 1-är minusgrader 2-första tio minutrarna. För den korta tiden funkar det att dra ner tröjan över händerna

..du råkar ut för akut toaläge?
Det händer jämt. Finns ganska få buskar vid mina favoritrundor jag inte besökt…

Jag la upp denhär bilden på Insta häromdagen-jag hade hängt på gymmet en tidig morgon innan jobbet och var lite mallig och försökte ta en bild där jag hängde lite snyggt eller nåt på en stång. (Heter det så? Jag är inte så hemma i gym-tugget)

Jag fick en del likes, och sen kom ett dm, från en internetbekant. ”Tur du hade rakat dig i armhålan” följt av en sånär Skriet-emoi.

ehh…jaha? Och vad svarar man på en sån kommentar? Och vad i hela friden MENAR människan, som jag förvrigt sett som en klok och balanserad kille. Nåja, han är triatlet, så någorlunda balanserad i alla fall.

För vem var det tur att jag rakat mig? Och varför i hela friden var det viktigt att kommentera det? Inte att jag var stark eller bra som tagit mig till gymmet, utan att jag hade rakat armhålorna??

Såklart handlar det om normer. Om normen att inte ha kroppshår, men också om normen som tränande kvinna. Jag är tämligen säker på att väldigt få av mina manliga löparvänner fått väldigt få liknande kommentarer. Jag går liksom och inbillar mig att jag hittat en arena där prestationen eller aktiviteten var i fokus även för oss kvinnor-men när jag tänker lite till så nej, så är det ju inte. Visst, du sprang 200 mil, men vad hade du på dig?

Jag hade kunnat sura ihop och bli riktigt desillusionerad och lite sur på mannen ifråga. Men nej, jag säger istället TACK! Tack för att du påminde mig om att kampen för inte. Vi fortsätter det som Katharina Switzer började; många löpsteg fram till den dag vi deltar på samma villkor , oavsett kön. Tack för att jag nu tänker låta bli att lägga tid på att raka armhålorna ett tag.

Om varför och vad det är värt

Jag hamnade i en tråd om hur man förhåller sig med kost och alkohol i förhållande till ens maratonlöpning. Trådstartaren hade två fester inplanerade och avstår då helt alkohol pga ett träningsprogram som innebar långpass dagen efter. Hon hade också en vad hon kallade strikt kosthållning under veckorna och såg hellre att vågen gick ner än upp, för då gick löpningen fortare.

Till att börja med, vill jag bara klargöra att alla blir salig på sin fason, och nej, man måste inte dricka alkohol bara för att det är fest, man kan ha precis lika roligt ändå.

Inlägget fick mig ändå att fundera på vad man tycker att det är värt att offra för löpningen.

Jag tror att det handlar om vad som är ens varför? Varför springer man?

Jag springer för att jag mår bra av det, både i kropp och knopp. Tankarna blir redigare, kroppen blir lugnare. Jag springer för att det ger mig så många nya vänner och upplevelser. Jag har mål med träningen, inte alltid en tid, och följer ett träningsprogram, men vill i slutändan mest fortsätta hitta glädjen i det som gör att jag ska fortsätta många, många år till.  Jag älskar också god mat och gott vin, jag gillar att umgås ed vänner och prata halva natten lång. Jag älskar söta saker och chips och skulle säkert kunna tappa ett par kilon. Jag missar ett träningspass eller två ibland för att sängen är så skön, men inte så ofta.

Allt detta sammantaget gör att jag har nästan alltid jättekul när jag springer, jag är har starka ben och är uthållig men inte särskilt snabb. Jag älskar löpningen som en stor del av mitt liv, men den är inget som jag tänker sätta resten av mitt liv på undantag för. (Utom städning, möjligen, den är på undantag)

Om ens varför ar att man vill springa en viss tid på ett visst lopp, så är det väl fullt rimligt att kapa bort en massa annat, men hur hållbart är det i längden? Jag är motionslöpare, inte elitidrottare. Viktnedgång är såklart nåt som behövs för många, men ska inte den motiveras av välmående, inte löpfart? Det skulle kunna bli ett farligt sluttande plan om man tänker att bara ett kilo till, så kommer jag nog under gränsen.

Om jag skulle formulera ett råd till nån så skulle jag nog säga nåt i stil med; Gör det du mår bra av, offra det du vill, men fundera ordentligt över vad det är värt och hur det faktiskt bidrar till att göra att du gillar löpningen i längden!

 

Backspegeln, 2019

Det har ju varit lite tunt med inlägg ett tag, så en kanske ska summera året? Det får bli i form av en lista

  • Årets lopp: Ragnar, lätt! En sån oförglömligt magisk upplevelse, att få ha löpningen som lagsport.
  • Årets inspiration; Rytterne Runners. Alltid. Glädjen och käpaglöden och skratten Och vännerna
  • Årets mest oväntade: Att jag skulle bli ultralöpare, helt spontant en helg. Backyard är onekligen fina grejor.
  • Årets prestation: 200 mil!
  • Årets resa: Berlin. Det kommer ett inlägg, men kortfattat; att åka Löpartåget, träffa nya vänner, uppleva. Fantastiskt
  • Årets kärleksbomb: Musikhjälpen. 56 km runt ett torg, kärlek från så många människor, #tantersomspringer
  • Årets arrangemang: Rytterne run. Vi gjorde det, vi hade vårt lopp och det blev så magiskt fint
  • Årets nya uppgift: Ultra-support. Jag tycker tydligen att det är det roligaste som finns att vara support på ultralopp.
  • Årets bakslag. Vänsterbenet. 11 dagar innan London, och 20 km in i loppet.
  • Årets revansch: Berlin. Att besegra alla hjärnspöken från London, att återuppleva maratonmagin.

 

Och nu är det 2020

Undra om det finns nån läsare kvar?

Hösten slog till med makalös kraft och en storm av jobb och resor och lopp och roligheter.

Återigen har löparskorna gett mig upplevelser utöver det vanliga; vårt egna lopp, Rytterne Run, Berlin marathon och ett finfint PB, halvmara i Marbella, ultrasupport på BRR, ett magiskt dygn med löpning runt Musikhjälpenburen, löpning och skratt vid en lägereld med Rytterne Runners.

Nu har vi packat in oss i bilen, fyllt den med mat och underställ och är snart i Paradiset Sandsjärv. Snö, eld, lugn. Jag har ett litet mål också, som jag inte visste var uppnåeligt, men jag har tio dagar på mig. 200 mil på ett år vore fint va?

Tro det eller ej, men jag finns

Efter semesterhjärnan vaknade faktiskt löparbenen till lite. Och höften stillade sig. Sen jobbade jäg jättejättemycket, (i mitt jobb blir det så på sommaren) och sen kom en semstervecka till. Och då liksom bara råkade det finnas ett Säfsen sommarbackyard inom dagsavstånd. Helt oförberedd, utan uppladdning, med alldeles för lite sömn drog jag iväg.

Och det blev alldeles fantastiskt. Jag tassade runt där, i en i mina ögon lite väl trailig bana och njöt av sällskapet och skogen. Drack smoothie och cola, pratade med medlöpare som satsade på tre eller trettio varv. Och blev ultralöpare! efter 7 varv, 46972 menligt kartan men 48200 enligt garmin klev jag av som stolt och glad. Jag tror att jag hade kunat klämma ur kroppen ett par varv till, men det fick räcka så, medan jag fortfarande hade kul och höften mådde bra. Tog ett dopp i en vacker skogstjärn och åkte hem.

Jag är så himla stolt över mitt lopp! Och min kropp! Jag kunde dra av ett nästan femmilapass helt spontant och efteråt var kroppen riktigt pigg bara efter nån dag. Berlin kan säkert bli tufft och kanske inte så snabbt som jag tänkt, men hallå! Jag är en Ultrababe!C8nL4QsBTvK4sI2rPUuWdw