Lagom är inte min grej. När jag gör saker, gör jag det ordentligt (utom yoga, det är jag slarvig med. Och styrketräning, det är tråkigt). Därför är det här att starta igång efter en infektion inte heller så lätt. Jag hade en alldeles magisk runda i måndags, och en lika skön igår i regnet. Idag gpirrade det i löparbenen när jobbet var klart, regnet vräkte ner och det var verkligen höst , sådär oktoberhöst. Jag längtade efter att ge mig ut och kriga lite mot elementen, komma hem kall och genomvåt och tina upp framför vedspisen.

”Men hallå” sa den där tråkrösten i bakhuvudet ”du har ju just varit rätt sjuk”

”Jaja” säger jag, ”men en liten runda”

”Du ska springa långpass på lördag”

”Men. Man blir inte sjuk av kyla, det blir man av virus!!”

”Sluta vara så dum!!!” ekar tråkrösten

Så jag stannade inne. Tände i både kakelugnen och vedspisen och kakelugnen och landade (eller strandade, välj själv) på yogamattan med ett kort corepass. Det var lite jobbigt och ganska skönt och mysigt, men inte gav det samma lyckorus som att kriga mot regnet inte. Mitt i den intsagrammiga idyllen med värmeljus och vedsprak så lyckades jag väl inte mer än vanligt hitta min inre frid utan funderade mest på att jag kanske borde köpa en ny yogamatta. Min har katterna använt som klösbräda och ena sonen burnat av däcken på den radiostyrda bilen på, så den är inte så mindful, mer hål-ful. Men jag höll mig i skinnet, var lagom och klok och sprang inte. Heja mig!