Jag sprang långpass idag (ett hemskt ett, ett såntdär som bara bygger pannben) och hade podden Marathon talk i öronen. De pratade om en artikel i The Guardian, där författaren rapsoderar över tidiga maratonlopp och sedan hur liksom anseendet tappat lite, att det är något alla borde klara av till att det finns många som fuskar. (Många? Nja, skulle jag säga)

Det fick mig att tänka…ja, visst är det en enorm prestation att springa ett maraton. Det gör ont och är jobbigt och allt det där, men det går ändå över. Ligger ändå inte den riktigt prestationen i vägen dit? De där rundorna i regn och mörker, när tröskeln är flera hundra meter hög. Kontinuiteten, mil efter mil efter mil, när kroppen är seg och benen strejkar och livet och vardagen går i fullt ös. När en reser sig igen och igen när förkylningar och skavanker krånglar.

Där är nyckeln och där är prestationen. Loppet och målgången, det är bara belöningen.