Jag har en vecka ledigt, så extremt välbehövligt! Det har känts senaste veckorna som om jag balanserat precis på randen av vad kroppen tycker är okej, det gör ont lite häråvar, långpassen känns tunga. Jobbet och vardagen gör sitt till, februarivirser, massor med annat på jobb.

Jobbigt och grått, javisst, men ändå, ganska spännande-att lyckas ligga sådär på gränsen, pressa kroppen lite extra men ändå inte för mycket. En liten kurs i att känna sig kropp, liksom. Nu säger kroppen att den vill ha en veka med hundpromenader, hemmaslöande, en kortare tur till fjälls och sömn. Och löpning

Jag kallar ju mig själv så, för det är ju min grej, att vara glad när jag springer-det är ju mitt varför!

Ett tips ledde teamet bakom Stockholm marathon till mig, och vips hamnade jag i en intervju på loppets hemsida med några andra stories som de ville lyfta fram.

Det känns fint, på nåt sätt, och lite konstigt. Vem är jag, kryper upp igen…Men ändå, så jäkla rätt! Jag tycker att min röst och tanke är värd att höras, om löparvännerna, upplevelsena, hur glädjen ska vara ledstjärnan. Att nån annan än de som tränar för en riktigt snabb tid syns..

Gå in själv och läs, vetja!

 

Jag var på gymmet i morse och i vanlig ordning är det alltid intressant att titta på folk, denna gången i omklädningsrummet. (Okej, det där lät creepy, men jag menar på att mer sociologiskt sätt. Typ)

Jag har, enligt gängse norm, en rätt avslappnad syn på det här med kroppen och nakenhet, jag tänker att råkar nån se nåt de inte sett innan så är det väl deras problem. Gemensam bastu gör man naken, så det så, och bad i skogssjöar. Gå omkring på stranden i bikini däremot kan jag känna mig oerhört obekväm med, konstigt nog.

Hursomhelst, imorse, tjejernas omklädningsrum, fyra personer där. Fyra sätt att klä om. Jag som står naken och smörjer in mig, andra ändan av spektrat tejejn som har en gigantisk handduk, tar på sig underkläderna och tröjan utanpå den, och sen tröja innan handduken ryker. I ett rum med tjejer. Jagundrar så varför? Kära vän, ville jag säga, din kropp har precis tagit dig igenom ett träningspass astidigt en morgon, älska den! Jag önskar så att kroppen kunde få vara just det den är, ett verktyg att göra stora och bra saker med, inte att dölja och skämmas för, varken i bikini p åstranden eller i omklädningsrummet.

Hahahaha. Den här veckan ska vara lite lugnare träningsmässigt, men nog ligger det ett tretimmarspass på programmet ändå….förvisso utan progression, men well.

Trött som en överkörd grävling lufsade jag ut efter bakjour, i ett strålande vinterväder. Det där vintervädret jag inte fått ha på hela vintern…men dess frånvaro har uppenbarligen gjort att jag förträngt vad man behöver för vinterlöpning, nämligen icke-hala skor. Mina nya Paradigm faller verkligen inte in under den kategorin.

Dagen var fantastisk, men kombon ishalka och exakt inget grepp alls gjorde att ett redan trött pannben klarade 90 minuter men sen var det klart. Jag tog en lång dusck, handlade mat och tog med mig sonen på pizzalunch istället. Det var inte halkigt där.

En dag att fira, onekligen! Men jag kan väl inte direkt påstå att det var feststämning på dagens långpass….

Jag hade stämt träff med finsällskapet M, hon som känner mig utan och innan men som jag springer alldeles för sällan med. Redan när jag slog upp ögonen på morgonen insåg jag att det här skulle bli en tung runda. Långpass med progression stod på schemat.

Hela kroppen var trött, redan första 90 min i ”prattempo” ficka jag slita och sen när farten skulle höjas var det som om nån hade amputerat benen på mig och ersatt dem med stockar. eller lerklumpar. flåset var okej, men pannbenet hade också semester.

Jag suckade och sprang och sen var det gjort. Muttrade på ett Instainlägg-och vips ringer världens bästa Pelle upp och peppar och säger att jag är stark och att allt går helt enligt plan. Att han har tryckt in mängd och intensitet en masse senaste tiden och att man måste träna ned sig för att kunna bygga upp. Jag blir lite lugnare.

Alla borde ha en Pelle.

Jag sprang långpass idag (ett hemskt ett, ett såntdär som bara bygger pannben) och hade podden Marathon talk i öronen. De pratade om en artikel i The Guardian, där författaren rapsoderar över tidiga maratonlopp och sedan hur liksom anseendet tappat lite, att det är något alla borde klara av till att det finns många som fuskar. (Många? Nja, skulle jag säga)

Det fick mig att tänka…ja, visst är det en enorm prestation att springa ett maraton. Det gör ont och är jobbigt och allt det där, men det går ändå över. Ligger ändå inte den riktigt prestationen i vägen dit? De där rundorna i regn och mörker, när tröskeln är flera hundra meter hög. Kontinuiteten, mil efter mil efter mil, när kroppen är seg och benen strejkar och livet och vardagen går i fullt ös. När en reser sig igen och igen när förkylningar och skavanker krånglar.

Där är nyckeln och där är prestationen. Loppet och målgången, det är bara belöningen.

Det var en alldeles underbar löpardag igår. Sol, några plusgrader och nästan vårkänsla i luften. Människor som promenerade och njöt. Jag sprang distanspass och visst var det härligt att känna en försmak av den lättkläddare löparsäsongen.

Men ändå, så dubbelt det är; det är fortfarande januari, och jag längtar ändå efter vinterlöpningen och snös och bettet i kinderna. Det är så lätt att vaggas in i att det här är ju enkelt och skönt, en bra löparvinter, men nä, det är ju inte nån vinter alls egentligen. Och vinter vill vi ju ha..

Vi var två som började. Eller, en som började om och jag som började på riktigt.

Jag och fina vännen, efter varsin andra barnafödsel. Vi lufsade och lunkade, två gånger i veckan, samma rundor, men det började så sakteliga kännas bra. Målet var Blodomloppet 5 km och vi gjorde det! Tillsammans och på upploppet sprang vi om en av de manliga arbetskamraterna. Stolta och lyckliga. Ett par veckor senare satt min vän i rullstol. MS som slog till från ingenstans. Vi satt på balkongen på sjukhusets tak och grät. Skovet gick över, i mitt liv fanns löpningen kvar. I hennes liv var det en seger att gå uppför trappan. Vi har sprungit ihop igen, flera gånger. Sjukdomen fick ett annat namn och skräcken för kommande handikapp har minskats.

Redan från allra första början var löpningen för mig förknippad med så många känslor, så många segrar och framförallt, med vänner. Det skulle fortsätta så.

Anna hade ett så roligt blogginlägg, som jag var tvungen att kopiera…här är mina svar

…Gps-klockan är urladdad?
Laddar hem Runkeeper och påminns hela tiden under rundan hur glad jag är att jag sluppit den och har klocka numer.

…du glömt löparskor…?
Suckar djupt, åker hem och springer om jag hinner. Eller tar en runda på gymmet, där tränar jag ofta barfota. Eller surar ihop och fikar.

…tiden springer iväg och av den planerade löptiden finns bara 15 minuter kvar att springa på.
Blir grinig resten av dagen och får gärna ett utbrott på familjen för att jag inte hann. Osmickrande men sant

… du glömt sport-bh?
Ställer in. Mina DDkupor tillåter inget annat än pansarliknande underkläder vid löpning.

…du glömt bälte till mobilen?
Eftersom jag alltid springer i klänning och alla mina har en ficka bak, så är det aldrig ett problem. Hatar för övrigt bälten

…SMHI varnar för åska?
Njuter! Älskar att springa i oväder

…du packat med löparkläder men råkar ha fått med säckiga långkalsonger med glasstrutar på, i stället för tights?
Springer ändå, så länge de sitter uppe rimligt väl. Fast jag äger bara merinoullskalsonger, så frågan är väldigt hypotetisk

… du har glömt vantar?
Hahaha. Jag använder oftast bara vantar om det 1-är minusgrader 2-första tio minutrarna. För den korta tiden funkar det att dra ner tröjan över händerna

..du råkar ut för akut toaläge?
Det händer jämt. Finns ganska få buskar vid mina favoritrundor jag inte besökt…

Jag la upp denhär bilden på Insta häromdagen-jag hade hängt på gymmet en tidig morgon innan jobbet och var lite mallig och försökte ta en bild där jag hängde lite snyggt eller nåt på en stång. (Heter det så? Jag är inte så hemma i gym-tugget)

Jag fick en del likes, och sen kom ett dm, från en internetbekant. ”Tur du hade rakat dig i armhålan” följt av en sånär Skriet-emoi.

ehh…jaha? Och vad svarar man på en sån kommentar? Och vad i hela friden MENAR människan, som jag förvrigt sett som en klok och balanserad kille. Nåja, han är triatlet, så någorlunda balanserad i alla fall.

För vem var det tur att jag rakat mig? Och varför i hela friden var det viktigt att kommentera det? Inte att jag var stark eller bra som tagit mig till gymmet, utan att jag hade rakat armhålorna??

Såklart handlar det om normer. Om normen att inte ha kroppshår, men också om normen som tränande kvinna. Jag är tämligen säker på att väldigt få av mina manliga löparvänner fått väldigt få liknande kommentarer. Jag går liksom och inbillar mig att jag hittat en arena där prestationen eller aktiviteten var i fokus även för oss kvinnor-men när jag tänker lite till så nej, så är det ju inte. Visst, du sprang 200 mil, men vad hade du på dig?

Jag hade kunnat sura ihop och bli riktigt desillusionerad och lite sur på mannen ifråga. Men nej, jag säger istället TACK! Tack för att du påminde mig om att kampen för inte. Vi fortsätter det som Katharina Switzer började; många löpsteg fram till den dag vi deltar på samma villkor , oavsett kön. Tack för att jag nu tänker låta bli att lägga tid på att raka armhålorna ett tag.