Vardagen slog en liksom med väldig kraft, helt plötsligt var man igång med hela jobb-handling-skjutsning-tvätt-karusellen. På ett sätt tungt, men ändå lite skönt på nåt vis, lite ordning i tillvaron.

Jag kämpar på med mina pass, London börjar snart kännas nära. Vädret ger en onekligen lite utmaningar just nu, men blankis på varenda vägsnutt i hela Mälardalen, men jag tog mig ut på ett långpass i helgen, det första sedan jag var sjuk. Motivationen var verkligen inte med mig och det var extremt tufft att ta sig ut, men vilken lön för mödan jag fick! Strålande sol, gnistrande snö och is och den där underbara långpasskänslan i kroppen efteråt. Viruset har släppt taget om mig och det känns som om jag kan träna fullt nu. Äntligen!

Som kontrast så är resten av mina pass just nu kolmörka, det finns bara tid kvällstid och jag och min pannlampa tassar på i mörkret, emellanåt kanske nån liten gatubelysning. Visst längtar jag efter ljumma vårkvällar och sol, men ändå, det är nåt speciellt det där, att vara omsluten av mörkret och bara ha sin egen löpning att tänka på.