Jag fick åka hem från jobbet innan lunch då juniorjunior ringde från skolan och var sjuk. Han somnade tvärt när vi kom hem och jag landade framför vedspisen som sprakade, en god kopp kaffe som sällskap. Sen gick det igång.

”Åh, underbart. Vila är bra grejor”
”Men det står backe på programmet”
”Gott kaffe. Stackars sonen är ju sjuk. Kanske jag skulle skippa backen”
”London, London, London”
”Hittar inte klockan. Jag kan ju inte springa utan klocka”
”Fan. Där var den. Vad ska jag skylla på nu?”

Jag kom iväg. Till backen, som leder upp till en populär förskola. klockan 16

”Vad gör alla bilar här? Och var hittar de alla barnen när de kör ner igen?”
”Ah…förskolan. Alla slutar nog kl 16”
”Jävla skitfäste. Man kan inte springa på det här”
”Nej, just det. Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens, Jag hatar kommunens snöröjningskompetens!”
”24 jäkla gånger uppför backen? Jag är ju dum i huvudet!”
”Har de inte hämtat alla barnen snart, hur många kan det finnas liksom? Jag vill inte hoppa i diket fler gånger nu”
”Jag älskar vinter, jag älskar vinter, jag älskar vinter”
”Nerför kryper jag. Jag vill ju inte slå ihjäl mig”
”VEM springer upp och nerför en ishalkig snömoddbacke i över en timme? På riktigt?”
”London, London, London”

”Sista backen. Fyfan vad bra jag är. Det var ju inte så farligt. Fast jag hatar kommunens snöröjningskompetens. De måste ha valt fel jobb”