Jag och finaste vännen drog till Stockholm ett dygn. Shoppade lite, fikade, pratade och gick på en fantastisk konsert med First Aid Kit som fyllde Globen med sång från himlen. Hon ska begå maratonpremiär i år, så vi passade såklart på att springa en sväng till Västerbron.

Efter långfrukost, mer fika och en resa på ett överfullt tåg tog verkligheten vid och det var barn som skulle skjutsas, mat som skulle handlas och lagas, och sen landade jag i sofförnet, med filten. Det var varmt och skönt och extremt avslappnande.

Men det stod 45 min lugn jogg på programmet. Filten höll mig i stadigt grepp, men jag slet mig upp. Gav mig ut i ganska vass snö och vind och det var ganska fint ändå. Hade jag inte haft det där målet, hade jag inte haft programmet, hade jag suttit kvar under filten.

Löparåret 2018 började lida mot sitt slut och egentligen började säsongen 2019 redan i november. Det första stora målet är London marathon, redan i april och Pelle har ambitiös plan. Jag springer backar, långa pass och styrketränar och benen muttrar. Sura och trötta.

Som avslutning på året ordnar jag och Marita en heldag för Rytterne Runners. Långpass med mysfika i en vägkorsning, där varendaste en slår distansrekord. Mackor och skratt, yoga för fnissiga långpassben och dagen lämnade mig med så mycket glädje att jag trodde att jag skulle spricka. Gänget ser alldeles tvärsäkra ut när de på vägen ut säger; men vi slutar väl inte med måndagarna nu!?!?Eh. Nä, okej då

Till sist kommer äntligen vintern igen. RytterneRunners krigar på och en kolmörk måndag i december kommer ännu fler medlemmar. Jag bestämmer mig för att jag kan dö lycklig nu.

På julafton tar vi en runda och möter upp några av dem; tänk att i min by har jag en massa löparkompisar nu!

Årets sista vecka bjuder på elakaste viruset, men jag hinner en kort tur där löparåret började, på isvägen. Nu blickar vi framåt!!

Hösten

Eller nja, värmen bara fortsatte, men nu på en nivå som även en exilnorrbottning uppskattade.

1a september. Årets andra maraton och mina förvirrade inlägg på Facebook blev starten till bloggen. Jag hade inte tränat som jag skulle, jag hade en nyss stukad fot och inte en aning om hur det skulle bli. Det blev alldeles fantastiskt. Lite för mycket grus, men underbara människor och en målgång to die for. Benen bar mig till min näst bästa maratontid! Jag kommer igen, Helsingborg!

Väl hemma slog höstförkylningen till. Länge. Jag snorade och surade men njöt av måndagarna med Rytterne runners-vi sprang Coopertest i marschallsken, reflexbana i skogen och barfota på fotbollsplan.

Italiensk byråkrati slog till och Bubbelklubben blev utan lopp. Gardasjön levererade magisk löpning med backträning ändå.

Sommaren

Den tydligaste bilden är värmen. Konstant och obeveklig. Jag flydde in på löpbandet men dog en smula ändå, försökte springa på morgnar och nätter men distanserna blev korta och farterna uteblev. Helsingborg maraton kom så himla nära, så fort!

I augusti flög vi ut i Padjelanta för en veckas fjällmagi. Inga löpsteg, men jag njöt av hur kroppen bara accepterade min tunga packning och uppförsbackarna och inte blev sliten alls. I denallra sista nerförslutet, i hällregn och hal blockterräng fastnade jag med foten, stöp och kände hur det brände till i benet. Helsingborg!! Första tanken var mitt nästa lopp. Med tårarna strömmande klev jag upp, knöt kängan så hårt jag kunde och stegade iväg. Pratade inte med någon och kände inte efter. Gick och gick och rasade ihop på Vaisalouktastugans trapp.

En båtfärd senare, i Ritsem, knöt jag av mig skon. Foten var öm och blå, fick ett stadigt förband, men höll. Drömmen om Helsingborg vaknade till liv igen.