Jag la upp denhär bilden på Insta häromdagen-jag hade hängt på gymmet en tidig morgon innan jobbet och var lite mallig och försökte ta en bild där jag hängde lite snyggt eller nåt på en stång. (Heter det så? Jag är inte så hemma i gym-tugget)

Jag fick en del likes, och sen kom ett dm, från en internetbekant. ”Tur du hade rakat dig i armhålan” följt av en sånär Skriet-emoi.

ehh…jaha? Och vad svarar man på en sån kommentar? Och vad i hela friden MENAR människan, som jag förvrigt sett som en klok och balanserad kille. Nåja, han är triatlet, så någorlunda balanserad i alla fall.

För vem var det tur att jag rakat mig? Och varför i hela friden var det viktigt att kommentera det? Inte att jag var stark eller bra som tagit mig till gymmet, utan att jag hade rakat armhålorna??

Såklart handlar det om normer. Om normen att inte ha kroppshår, men också om normen som tränande kvinna. Jag är tämligen säker på att väldigt få av mina manliga löparvänner fått väldigt få liknande kommentarer. Jag går liksom och inbillar mig att jag hittat en arena där prestationen eller aktiviteten var i fokus även för oss kvinnor-men när jag tänker lite till så nej, så är det ju inte. Visst, du sprang 200 mil, men vad hade du på dig?

Jag hade kunnat sura ihop och bli riktigt desillusionerad och lite sur på mannen ifråga. Men nej, jag säger istället TACK! Tack för att du påminde mig om att kampen för inte. Vi fortsätter det som Katharina Switzer började; många löpsteg fram till den dag vi deltar på samma villkor , oavsett kön. Tack för att jag nu tänker låta bli att lägga tid på att raka armhålorna ett tag.

Jag hamnade i en tråd om hur man förhåller sig med kost och alkohol i förhållande till ens maratonlöpning. Trådstartaren hade två fester inplanerade och avstår då helt alkohol pga ett träningsprogram som innebar långpass dagen efter. Hon hade också en vad hon kallade strikt kosthållning under veckorna och såg hellre att vågen gick ner än upp, för då gick löpningen fortare.

Till att börja med, vill jag bara klargöra att alla blir salig på sin fason, och nej, man måste inte dricka alkohol bara för att det är fest, man kan ha precis lika roligt ändå.

Inlägget fick mig ändå att fundera på vad man tycker att det är värt att offra för löpningen.

Jag tror att det handlar om vad som är ens varför? Varför springer man?

Jag springer för att jag mår bra av det, både i kropp och knopp. Tankarna blir redigare, kroppen blir lugnare. Jag springer för att det ger mig så många nya vänner och upplevelser. Jag har mål med träningen, inte alltid en tid, och följer ett träningsprogram, men vill i slutändan mest fortsätta hitta glädjen i det som gör att jag ska fortsätta många, många år till.  Jag älskar också god mat och gott vin, jag gillar att umgås ed vänner och prata halva natten lång. Jag älskar söta saker och chips och skulle säkert kunna tappa ett par kilon. Jag missar ett träningspass eller två ibland för att sängen är så skön, men inte så ofta.

Allt detta sammantaget gör att jag har nästan alltid jättekul när jag springer, jag är har starka ben och är uthållig men inte särskilt snabb. Jag älskar löpningen som en stor del av mitt liv, men den är inget som jag tänker sätta resten av mitt liv på undantag för. (Utom städning, möjligen, den är på undantag)

Om ens varför ar att man vill springa en viss tid på ett visst lopp, så är det väl fullt rimligt att kapa bort en massa annat, men hur hållbart är det i längden? Jag är motionslöpare, inte elitidrottare. Viktnedgång är såklart nåt som behövs för många, men ska inte den motiveras av välmående, inte löpfart? Det skulle kunna bli ett farligt sluttande plan om man tänker att bara ett kilo till, så kommer jag nog under gränsen.

Om jag skulle formulera ett råd till nån så skulle jag nog säga nåt i stil med; Gör det du mår bra av, offra det du vill, men fundera ordentligt över vad det är värt och hur det faktiskt bidrar till att göra att du gillar löpningen i längden!

 

Det har ju varit lite tunt med inlägg ett tag, så en kanske ska summera året? Det får bli i form av en lista

• Årets lopp: Ragnar, lätt! En sån oförglömligt magisk upplevelse, att få ha löpningen som lagsport.
• Årets inspiration; Rytterne Runners. Alltid. Glädjen och käpaglöden och skratten Och vännerna
• Årets mest oväntade: Att jag skulle bli ultralöpare, helt spontant en helg. Backyard är onekligen fina grejor.
• Årets prestation: 200 mil!
• Årets resa: Berlin. Det kommer ett inlägg, men kortfattat; att åka Löpartåget, träffa nya vänner, uppleva. Fantastiskt
• Årets kärleksbomb: Musikhjälpen. 56 km runt ett torg, kärlek från så många människor, #tantersomspringer
• Årets arrangemang: Rytterne run. Vi gjorde det, vi hade vårt lopp och det blev så magiskt fint
• Årets nya uppgift: Ultra-support. Jag tycker tydligen att det är det roligaste som finns att vara support på ultralopp.
• Årets bakslag. Vänsterbenet. 11 dagar innan London, och 20 km in i loppet.
• Årets revansch: Berlin. Att besegra alla hjärnspöken från London, att återuppleva maratonmagin.

 

Och nu är det 2020

Hösten slog till med makalös kraft och en storm av jobb och resor och lopp och roligheter.

Återigen har löparskorna gett mig upplevelser utöver det vanliga; vårt egna lopp, Rytterne Run, Berlin marathon och ett finfint PB, halvmara i Marbella, ultrasupport på BRR, ett magiskt dygn med löpning runt Musikhjälpenburen, löpning och skratt vid en lägereld med Rytterne Runners.

Nu har vi packat in oss i bilen, fyllt den med mat och underställ och är snart i Paradiset Sandsjärv. Snö, eld, lugn. Jag har ett litet mål också, som jag inte visste var uppnåeligt, men jag har tio dagar på mig. 200 mil på ett år vore fint va?

Efter semesterhjärnan vaknade faktiskt löparbenen till lite. Och höften stillade sig. Sen jobbade jäg jättejättemycket, (i mitt jobb blir det så på sommaren) och sen kom en semstervecka till. Och då liksom bara råkade det finnas ett Säfsen sommarbackyard inom dagsavstånd. Helt oförberedd, utan uppladdning, med alldeles för lite sömn drog jag iväg.

Och det blev alldeles fantastiskt. Jag tassade runt där, i en i mina ögon lite väl trailig bana och njöt av sällskapet och skogen. Drack smoothie och cola, pratade med medlöpare som satsade på tre eller trettio varv. Och blev ultralöpare! efter 7 varv, 46972 menligt kartan men 48200 enligt garmin klev jag av som stolt och glad. Jag tror att jag hade kunat klämma ur kroppen ett par varv till, men det fick räcka så, medan jag fortfarande hade kul och höften mådde bra. Tog ett dopp i en vacker skogstjärn och åkte hem.

Jag är så himla stolt över mitt lopp! Och min kropp! Jag kunde dra av ett nästan femmilapass helt spontant och efteråt var kroppen riktigt pigg bara efter nån dag. Berlin kan säkert bli tufft och kanske inte så snabbt som jag tänkt, men hallå! Jag är en Ultrababe!

Jag trodde att jag skulle ha oceaner av tid att äga åt bloggen när jag gick på semster. Och ännu mer när min dumma höft krånglade och uteslöt all form av distansträning. Ack så fel jag hade.

Istället har min hjärna gått in i lågaktivitet, jag har lallat runt i paradiset och gjort typ ingenting, och här hemma ganska lite. Texter har poppat upp men glömts bort igen. Och imorrn är det jobbdags. Men det blir fint, jag har världens bästa jobb, jag hoppas bara att ni inte glömt bort mig alldeles.

För jag har sprungit långpass!! Ett kort, 15 km långpass, men ändå, höften gick med på det!

Då, för länge sen, innan löpningen var en del av mitt liv, hade jag en massa idéer om hur löpare såg ut. Långa ben, smala, lite seniga, sammanbitna. Lätta i kroppen. Jag började jogga omkring lite och tänkte att aldrig skulle jag dra på mig tights! Jag gömde mig i skogen och på ensliga vägar och tänkte att de där riktiga löparna inte skulle upptäcka mig där.

Sen anmälde jag mig till ett lopp, i fjällen, och insåg på startlinjen att det var ju jag och Sverigeeliten som skulle springa. Jag kom näst sist, slog av ett spinalutskott på korsbenet men har nog aldrig varit så stolt över en prestation. Alla utom jag såg ut som löpare, men jag hade kul ändå. Sen fortsatte jag springa lopp (lång historia, som förtjänar ett eget inlägg) och så sakteliga insåg jag att löpare, de ser ju ut som mig. Och som dig. Och som min gaselliknande vän och den lyckliga 75åringen jag korsade mållinjen med ett lopp. Mina Rytterne Runners kommer i alla former, åldrar och farter och vi är löpare varendaste en av oss.

Jag önskar så att fler kunde förstå det. Att de kunde få uppleva njutningen i ansträngningen, meditationen i steget och känslan av att se ut som en löpare.