Projekt ”11 dagar är ganska många rehabdagar” del 2

Det blev påsk. Jag kröp ner i en överslag på nattåget och på långfredagsmorgonen landade jag i vårt paradis Sandsjärv, en liten by strax söder om polcirkeln där mina gener kommer ifrån.

Själen fylls med ro och och det går ganska lätt att koppla bort det där höftonda. Promenad på isen, skoter, pimpling och en sol som strålar från klarblå himmel. En värld så extremt långt bort från storstadsmyllret i London.

Foamrollern är med och idag så känns det nästan inte alls i höften. 7 dagar.

Projektet ”11 dagar är ganska många rehabdagar” del 1

Sprang med löpargruppen, som vanligt hög av endorfiner. Drar det inte lite i höften? Vaknar sedan på natten och kan verkligen inte hitta enställning som jag kan ligga skönt i. Höften stramar, det molar i rumpan och strålar ner mot benet.

Vaknar. Haltar och får inte riktigt med mig vänsterbenet när jag ska gå nerför trappan. PANIK är ett svagt ord att beskriva känslan som väller upp i mig, 11 dagar till London också händer det här nu??? Och vad är det här ens? Ont i en jäkla höft? Jag har ju inte fått artros över natten, liksom.

Bombarderar alla jag känner med panikslagna sms. Surar. Yogar och utvecklar en väldigt nära relation till min foamroller och hittar ett väldigt ömt hamstringsfäste och en lårmuskel som tycker att livet är trist. Jobbar en natt och har ont hela natten.

Så, som vanligt, kommer räddaren Pelle. Tvingar ut mig på en testjogg som faktiskt går okej, om än långsamt, men efteråt kommer ontet igen. Får en massage som väl mest kan jämställas med misshandel men efteråt känns det faktiskt som om nåt släppt lite. Får strikta förhållningsregler om triggerboll och foamroller och ett hopp om att jo, det kanske ska gå att lite på benen igen. Om 9 dagar och 21 timmar. I London.

Vivian Cheiuyot och jag kommer springa över samma mållinje snart

Morgonjogg

Jag är i Falun på jobb, men hade lite sovmorgon, så jag klämde in en runda längs nya stigar. Och som Falun levererade! Fina gångvägar längs Faluån och runt en för mig namnlös liten sjö. Frostbett i kinden, solen som sken, fåglarna som kvittrat.

Det är bara 16 dagar kvar nu, till London och dags att börja mentalt gå in i maratonbubblan. Jag laddar med peppigaste tröjorna på varje pass, från NY eller Helsingborg eller Stockholm och låter hörlurarna vara hemma. Vänjer mig vid ljudet av mina steg och längtar efter publikljuden. Snart!ABMRtyM+TQqO6lSMc1asOA.jpg

Trött och nöjd

Idag var det sista riktigt långa passet inför London. Jag hade nästan racekänsla i magen när jag packade iväg mig för att möta upp Pelle som skulle vara support. 28 km, n ganska stadig motvind, rejäla stigningar men ändå-en fart som jag faktiskt aldrig hållit över så lång distans förr, inte ens på träning. Kroppen håller, lite lätta känningar i en vad bara. Det kan bli kul det här.

69707

Det är jag det. Om 22 dagar och 13 timmar står vi där jag och ganska många andra, på startlinjen till London marathon. Idag kom startbeviset, med det där numret som säger att jag har en plats. Att jag kommer få stå där och känna pirret i maggropen och det lätta nervositetsillamåendet och den dallrande förväntan som ligger i luften. Jag ska få dela Londons gator i smärta, glädje, envishet och stolthet med andra lyckliga löparsjälar. Det kommer bli tungt. Det kommer bli fint.

Skärmavbild 2019-04-05 kl. 18.30.49

Premiär

Nu var det dags, startskottet för den riktiga vårsäsongen med löpargruppen. Tio glada löpare, några nya, några gamla bekanta. Vi sprang distansrunda, nötte teknik, skrattade och njöt av vårsolen. Det här gör mig så lycklig, en helt osannolik blandning av människor som springer tillsammans. Och ni ser ju. Min lilla by är nästan fånigt idyllisk55901901_805479983148227_4638962166018342912_n

Spalöpning

De har inte sopat alla vägar i Västerås än. Och idag blåste det supermycket. Typ 18 sekundmeter i byarna. Kombon sand och motvind gav förutom de extra fräknarna på näsan (solen sken) en oväntad spa-effekt i form av mycket effektiv peeling. Allt i ett, liksom.

Mina hamstrings däremot har ingen spafeeling alls och tycker att de senaste veckornas ganska tuffa mängd är ett jättedumt tilltag. Jag foamrollar och yogar men de blir bara kortare. Mot slutet av passet gav jag mig dessutom in i ett område som är lite som Bermudatriangeln för mig; jag springer ALLTID vilse, trots att jag springer där rätt ofta. Gatorna liksom svänger lite omärkligt och sen är man nån helt annan stans än man trott. Idag blev dock vilsespringningen bara nån kilometer och en sträcka över många fotbollsplaner. Nästa gång kanske jag hittar!

Men shortspremiär! Och tussilago.