Det blev påsk. Jag kröp ner i en överslag på nattåget och på långfredagsmorgonen landade jag i vårt paradis Sandsjärv, en liten by strax söder om polcirkeln där mina gener kommer ifrån.
Själen fylls med ro och och det går ganska lätt att koppla bort det där höftonda. Promenad på isen, skoter, pimpling och en sol som strålar från klarblå himmel. En värld så extremt långt bort från storstadsmyllret i London.
Foamrollern är med och idag så känns det nästan inte alls i höften. 7 dagar. 
Sprang med löpargruppen, som vanligt hög av endorfiner. Drar det inte lite i höften? Vaknar sedan på natten och kan verkligen inte hitta enställning som jag kan ligga skönt i. Höften stramar, det molar i rumpan och strålar ner mot benet.
Vaknar. Haltar och får inte riktigt med mig vänsterbenet när jag ska gå nerför trappan. PANIK är ett svagt ord att beskriva känslan som väller upp i mig, 11 dagar till London också händer det här nu??? Och vad är det här ens? Ont i en jäkla höft? Jag har ju inte fått artros över natten, liksom.
Bombarderar alla jag känner med panikslagna sms. Surar. Yogar och utvecklar en väldigt nära relation till min foamroller och hittar ett väldigt ömt hamstringsfäste och en lårmuskel som tycker att livet är trist. Jobbar en natt och har ont hela natten.
Så, som vanligt, kommer räddaren Pelle. Tvingar ut mig på en testjogg som faktiskt går okej, om än långsamt, men efteråt kommer ontet igen. Får en massage som väl mest kan jämställas med misshandel men efteråt känns det faktiskt som om nåt släppt lite. Får strikta förhållningsregler om triggerboll och foamroller och ett hopp om att jo, det kanske ska gå att lite på benen igen. Om 9 dagar och 21 timmar. I London.
Jag är i Falun på jobb, men hade lite sovmorgon, så jag klämde in en runda längs nya stigar. Och som Falun levererade! Fina gångvägar längs Faluån och runt en för mig namnlös liten sjö. Frostbett i kinden, solen som sken, fåglarna som kvittrat.
Det är bara 16 dagar kvar nu, till London och dags att börja mentalt gå in i maratonbubblan. Jag laddar med peppigaste tröjorna på varje pass, från NY eller Helsingborg eller Stockholm och låter hörlurarna vara hemma. Vänjer mig vid ljudet av mina steg och längtar efter publikljuden. Snart!
Idag var det sista riktigt långa passet inför London. Jag hade nästan racekänsla i magen när jag packade iväg mig för att möta upp Pelle som skulle vara support. 28 km, n ganska stadig motvind, rejäla stigningar men ändå-en fart som jag faktiskt aldrig hållit över så lång distans förr, inte ens på träning. Kroppen håller, lite lätta känningar i en vad bara. Det kan bli kul det här.
De har inte sopat alla vägar i Västerås än. Och idag blåste det supermycket. Typ 18 sekundmeter i byarna. Kombon sand och motvind gav förutom de extra fräknarna på näsan (solen sken) en oväntad spa-effekt i form av mycket effektiv peeling. Allt i ett, liksom.
Mina hamstrings däremot har ingen spafeeling alls och tycker att de senaste veckornas ganska tuffa mängd är ett jättedumt tilltag. Jag foamrollar och yogar men de blir bara kortare. Mot slutet av passet gav jag mig dessutom in i ett område som är lite som Bermudatriangeln för mig; jag springer ALLTID vilse, trots att jag springer där rätt ofta. Gatorna liksom svänger lite omärkligt och sen är man nån helt annan stans än man trott. Idag blev dock vilsespringningen bara nån kilometer och en sträcka över många fotbollsplaner. Nästa gång kanske jag hittar! 
För mig! Jag fyller 42 år idag och förmånen att få lägga ytterligare ett år till de man haft är en förmån som man ska glädjas över-den är inte alla förunnad!
Det var ett par år när jag faktiskt inte firade min födelsedag. Det hade ingenting att göra med åldersnoja eller så, utan det var bara det att på min 34e födelsedag somnade min älskade mamma in i mina armar för allra sista gången. Jag fyllde 34 men helt plötsligt var jag ett moderlöst litet barn. Födelsedagar blev konstiga efter det. Det gick nåt år eller tre och trots att saknade aldrig försvann (det har den fortfarande inte gjort) började tanken i mig spira att det här var ju bara att trampa på hennes minne. Hon tog mig in i den här världen, hon ville inget annat än att jag skulle omfamna världen och njuta av den till fullo. Så nu gör jag det, jag firar varendaste nytt år precis som den gåva det är hon gett mig-jag finns!
Snön börjar försvinna nu, den lilla som fanns, och tjälen tinar så sakteliga. Det låter förståss hoppfullt och naturromatiskt, men ärligt talat så är den här delen av året rätt ful. Lera och en hel del skräp som legat gömt tinar fram. Så även en massa halvruttet gräs, diverse djurspillning och saker som inte luktar hallon alls-så löprundorna är inte så himla väldoftande direkt ibland. Men vissa saker är lite av det bästa som finns, som igår, när rad efter rad av nysågat timmer låg länds vägen. Kåda, trä och liv, på nåt sätt. 
Jag kollade mitt eget instaflöde idag, det var verkligen påfallande färglöst och ganska mörkt om man bara tittade på bilderna lite snabbt. Min bild av min löparvinter är inte alls färlös, det minsta lilla, jag ser skrattfyllda måndagskvällar, sköna rundor och starka intervallpass. Reflexer och snö. Men visst, det har varit lite mörkt och grått på marken. Och visst längtar jag efter att få hitta bilder fulla av spirande grönska och vårsol också. Men vem lurar jag, det man kommer se mest är väl mina likbleka ben 😉
Jag stämplade ut från jobbet och in på en tio dagar lång ledighet. Jag såg framför mig en eftermiddag med lite barmark och vår i luften, men vädret ville annorlunda. Jätteannorlunda.
Jag trippade iväg och till en början var det mest lite grått och ett skönt duggregn. Benen var lite trötta men traskade på. Sen kom vinden. och mer regn och min jacka klistrade sig mot armarna. Jag pausade i lä ibland för att få lite respit men det blev jag ju bara kallare av. Med 10 km kvar blev regnet rejält snöblandat också. Mina ötter var dyngsura och kalla och började domna.
Tja, ni fattar. Idag var inte en glamorös löpardag, det var inga vackra steg eller snygga skor eller fin utsikt. Det var bara pannben. Det kommer jag ha nytta av i London
Mars har kommit, ljuset har återvänt och allt det där jag längtat efter börjar komma närmare!
Det första är faktiskt redan här, jag sitter på tåget mot Göteborg. Där väntar en helg med Kattis och Malin, vi ska skratta, springa och peppa inför London. Jag är som ett barn 23e december, det pirrar i hela kroppen och det ska bli så himla kul!!
Sen radar roligheterna upp sig som ett pärlband; löpgruppen startar upp, ljusa rundor o vårsolen, London, Ragnar, springbadande. Det är nu belöningen för slitet i snöslask och mörker kommer.
Löparlisa 