Projektet ”11 dagar är ganska många rehabdagar” del 1

Sprang med löpargruppen, som vanligt hög av endorfiner. Drar det inte lite i höften? Vaknar sedan på natten och kan verkligen inte hitta enställning som jag kan ligga skönt i. Höften stramar, det molar i rumpan och strålar ner mot benet.

Vaknar. Haltar och får inte riktigt med mig vänsterbenet när jag ska gå nerför trappan. PANIK är ett svagt ord att beskriva känslan som väller upp i mig, 11 dagar till London också händer det här nu??? Och vad är det här ens? Ont i en jäkla höft? Jag har ju inte fått artros över natten, liksom.

Bombarderar alla jag känner med panikslagna sms. Surar. Yogar och utvecklar en väldigt nära relation till min foamroller och hittar ett väldigt ömt hamstringsfäste och en lårmuskel som tycker att livet är trist. Jobbar en natt och har ont hela natten.

Så, som vanligt, kommer räddaren Pelle. Tvingar ut mig på en testjogg som faktiskt går okej, om än långsamt, men efteråt kommer ontet igen. Får en massage som väl mest kan jämställas med misshandel men efteråt känns det faktiskt som om nåt släppt lite. Får strikta förhållningsregler om triggerboll och foamroller och ett hopp om att jo, det kanske ska gå att lite på benen igen. Om 9 dagar och 21 timmar. I London.

Vivian Cheiuyot och jag kommer springa över samma mållinje snart
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s