Det heter visst så, har jag hört, de här veckorna mellan julhelgerna och påsk. Många vardagar, lite kallt, lite mörkt, lite enahanda, lång till nästa högtid och ledighet.

Det är också nu all den där grundträningen inför vårens bravader ska in, distanser ska tuggas, backar ska besegras. Det är kanske inte så himla spännande att skriva om, även om det faktiskt känns som en seger varenda gång jag inte slår ihjäl mig när jag springer, för det är kass underlag. Ännu större seger är det varje gång jagtar mig upp på löpbandet för intervaller, idag INNAN jobbet. Jag som aldrig kunnat springa kvalitet på morgonen. Knäppt nöjd.

Det är inte spännande, det är lite långtråkigt ibland och lite slitigt, men kroppen håller. Den gör det jag säger åt den och klagar inte, lite ömmande vänsterfot, men ändå. Det känns tryggt och bra. London kommer närmare.

Vardagen slog en liksom med väldig kraft, helt plötsligt var man igång med hela jobb-handling-skjutsning-tvätt-karusellen. På ett sätt tungt, men ändå lite skönt på nåt vis, lite ordning i tillvaron.

Jag kämpar på med mina pass, London börjar snart kännas nära. Vädret ger en onekligen lite utmaningar just nu, men blankis på varenda vägsnutt i hela Mälardalen, men jag tog mig ut på ett långpass i helgen, det första sedan jag var sjuk. Motivationen var verkligen inte med mig och det var extremt tufft att ta sig ut, men vilken lön för mödan jag fick! Strålande sol, gnistrande snö och is och den där underbara långpasskänslan i kroppen efteråt. Viruset har släppt taget om mig och det känns som om jag kan träna fullt nu. Äntligen!

Som kontrast så är resten av mina pass just nu kolmörka, det finns bara tid kvällstid och jag och min pannlampa tassar på i mörkret, emellanåt kanske nån liten gatubelysning. Visst längtar jag efter ljumma vårkvällar och sol, men ändå, det är nåt speciellt det där, att vara omsluten av mörkret och bara ha sin egen löpning att tänka på.

En massa liv och logistik gjorde att långpasset komigång senare än jag tänkt och kroppen var verkligen inte på minsta sätt upplagd. Det sägs ju att det svåraste är att ta första steget, men idag var startsträckan enormt lång, typ en mil, minst. På programmet stod också naturliga intervaller, dvs fartökning i backe och jag tryckte på, men inte fick jag minsta lilla svar inte.

Efter dryga milen blev det faktiskt lite bättre. Det gick inte snabbare, men det kändes inte konstant som ett straff att behöva springa, det var till och med lite mysigt. Eftersom starten blev sen hann mörkret ifatt mig och sista biten blev i en usel pannlampas sken. Jag kom på att jag nog gillar  mörkret, det är liksom som att det runtom försvinner, och farten slutar spela roll. (Fast visst, farten blir ju förstås också omöjlig eftersom man inte ser var man sätter fötterna…)

KLockade in på 20 långsamma kilometrar, och man ångrar ju faktiskt aldrig ett pass.