Det blev ju bra till sist

Tva jobbdagar på raken, som av olika anledningar bara genererade frustration. Jag skällde av mig hos en kollega men på programmet stod sedan en himla massa backintervaller. Proppfull av ilska och frustration gav jag mig iväg mot min backe, som inte riktigt var isfri än, men nästan.

Första vändan var som vanligt tung, men sen släppte det. Benen trummade på och på ungefär intervall fem hände det, det där som händer så sällan, känslan av att kunna trycka på hur mycket som helst. Steget som träffar exakt rätt, frånskjutet som gör att man flyger iväg. De tunna sommarskorna som fick asfalt under sulan. Endorfinerna bara exploderade i mig och allt blev plötsligt begripligt. Alla passen i mörkret, tidiga morgnar på gymmet. Löpning är fanken svaret på allt.

Framåt intervall 25 ifrågasatte jag den där euforin rätt starkt och konstaterade att jag nog varit tillfälligt förvirrad. Efter 10 korta, 10 långa, 10 korta backar satt jag utmattad och lätt illamående i bilen och jobbproblemen var som bortblåsta. Löpning ÄR lösningen på allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s