Jag och maken tog bilen till vallokalen, hjärtat klappar alltid lite extra och det känns lite högtidligt att gå in och få sina kuvert. Och sen en klump i magen när jag ser att det lagts en rejäl hög röstsedlar för det där partiet som kidnappat bilden av Sverige inne i själva valbåsen. Bara från dem, inte från några andra partier. Mitt Sverige!

Knyter skorna extra bra och ger mig sen iväg på den planerade löpturen hem. Först med Sagan om is och eld i lurarna. Blod, död, hämnd. Klumpen i magen bara växer, så jag stannar upp och tänker nej, en omstart! Tar fram löparspellistan. Tassar vidare genom det som det där partiet säger är det svenskaste av svenska, böljande fält, dignande äppelträd, röda stugor.

Efter solsken kommer värsta regnet

Det är inget hinder för jag glider genom stormen

Det är bara hat, fortsätta prata

Finns ingenting som kan trycka ner mig, ej

Panetoz poppar och det sjunker in. De har rätt. Jag rätar på ryggen och tänker att jamen i mitt Sverige, där får inte hatet plats. Där får alla plats.

Vi ska ta över världen

Vi ska bli stora

Vi ska bli mäktiga ha, ha

Och vi ska göra jorden hel

Ja vi ska göra vattnet rent

Och vi ska aldrig skada

varandra mer

Laleh och barnen tar över ljudbilden i mina öron. Steget studsar lite extra, löpningen helar och hittar framtidstron igen. Kroppen ler och känner att maratonbenen börjar bli pigga snart. 9 km senare landar jag hemma och på valdagskvällen vankas valdagskaka, för det är så fint och värt att firas att vi har fria val. Även om det där partiet får röster.

När jag ställer mig i duschen väcks tanken; Om man fick alla i det där partiet att börja springa, skulle de kanske börja gilla alla sorters människor bättre då?