Idag började den, den riktiga träningen inför London. Pelle, min massör/coach/allmänna bollplank, har en ambitiös plan för mig, som just nu innefattar en himla massa styrka i olika former, gympass och backintervaller. Gudarna ska veta att det behövs, så det ska bli spännande att se om det ger resultat.

Såklart bjuder jobbet på en rätt galen vecka så det blir morgonjoggar ett par dagar. Jag ställde klockan himla tidigt och tog bilen till jobbet, för att dra nytta av att det faktiskt finns gatubelysning i stan. När jag svänger in på jobbparkeringen, iförd min löparstass passerar tre andra tjejer, lysande vackra i reflexer högt och lågt, på väg ut på sin morgonrunda. Jag vill nästan kasta mig ut ur bilen och vinka och säga hej, morgonjoggar ni också, åååhhhh vad kul med fler! men hejdar mig. Det hade kanske uppfattats lite knäppt…Jag ger mig iväg, lugn runda på 5 km och njuter av morgonen.

När jag sedan kommer in i jobbgymets omklädningsrum står de där, reflextjejerna. Då lyckas jag inte hejda mig mer utan pladdrar lyckligt på om hur glad jag blev att se dem och hur skönt det är att hinna springa innan jobbet. Jag har aldrig sett personerna förr, ska väl tilläggas, och den ena ser mycket skeptisk ut, den andra ler faktiskt. När jag står i duschen hör jag att de pratar om ”efter maratonet” och mer prat hitar att slippa ur min glappa käft, men jag hejdar mig, den ena tittar fortfarande lite skrämt på mig.

Jag blir ju så himla glad att hitta andra löpare, men kände mig lite som i lågstadiet när man såg att nån annan lekte en så himla kul lek men inte vågade fråga om man fick vara med. Nu hoppas jag de springer fler morgnar, då ska jag minsann prata maraton tror jag 🙂