Framrutan

Så var det dags då, att se fram emot löparåret 2019. Och som jag ser fram emot det, jag har så många roliga saker framför mig.

Loppen

Jag fortsätter odla vänskaperna från New York och sista helgen i april drar, jag, Malin och Kattis till London för nummer två i Marathon Majorserien (nr 3 för Malin). Jag ser fram emot många skratt, massor av mat och kanske en ganska snabb maratontid

l5tt4IrDRoakEm9hbFDGnw.jpg
Jag testar målrakan i London på min tripp dit i våras

I juni väntar nästa galenskap, Ragnar Relay Lake Mälaren, också den med en massa NYvänner. Tio personer, ett dygns löpning uppdelat på tre sträckor var. Det här blir en helt ny grej för mig, och det ska bli så kul att dela de vedermödor som jag tror det innebär-för att inte tala om alla knäppa situationer och minnen vi kommer få!

I september blir det en Marathon major till, Berlin, jag och Kattis denna gången. Målgångsölen i Berlin borde rimligen vara episk!

Träningen

Ska 2019 bli året då jag till sist gillar styrketräning? (Hahahahha) Men jag ska försöka. Jag har redan ganska långa distanser i kroppen men ska hålla i dem och snart är det dags för fartträning. Jag har några träningshelger planerade också och några kompisar har äntligen närmat sig maratondistansen och jag får sällis på långpassen!

Inspirationen

Det viktigaste av allt. Här intar nog Rytterne Runners en klar förstaplats. Jag ser fram emot skratt och kämpaglöd, gemenskap och den obändiga envisheten som vi tillsammans plockar fram.

Sammanfattningsvis borde allt detta bädda för ett grymt 2019

Saker jag hade förträngt sedan förra vintern

Jag älskar vintern i allmänhet och vinterlöpning i synnerhet. Trots detta så har senaste veckan visat mig att mitt minne uppenbarligen är rätt selektivt och jag bara kommer ihåg det som är bra med vinterlöpning. Det förträngda upptäckte jag idag

  • Lura dig aldrig att tänka att jamen bara nollgradigt, det är ju inte så kallt. Felfelfel!! Nollan är den värsta, fukten och kylan kryper rakt in i själen. Så var det idag
  • Jag får skavsår av mina icebugs. supersköna, men med en kant som skaverE15D6306-FD7B-4B9F-A0A9-46F36FCA19A1
  • Vinterväglag kan göra att det går knäppt långsamt, även om benen känns som om de kämpar stenhårt.
LV9Jd31aTYKZfQ0smf1FRw
Men ändå. Vinterlöpning är da shit. Här en -17runda på isvägen i Luleå förra nyår.

Möten i ett omklädningsrum

Idag började den, den riktiga träningen inför London. Pelle, min massör/coach/allmänna bollplank, har en ambitiös plan för mig, som just nu innefattar en himla massa styrka i olika former, gympass och backintervaller. Gudarna ska veta att det behövs, så det ska bli spännande att se om det ger resultat.

Såklart bjuder jobbet på en rätt galen vecka så det blir morgonjoggar ett par dagar. Jag ställde klockan himla tidigt och tog bilen till jobbet, för att dra nytta av att det faktiskt finns gatubelysning i stan. När jag svänger in på jobbparkeringen, iförd min löparstass passerar tre andra tjejer, lysande vackra i reflexer högt och lågt, på väg ut på sin morgonrunda. Jag vill nästan kasta mig ut ur bilen och vinka och säga hej, morgonjoggar ni också, åååhhhh vad kul med fler! men hejdar mig. Det hade kanske uppfattats lite knäppt…Jag ger mig iväg, lugn runda på 5 km och njuter av morgonen. J%2HGUaoT7+15M0S1dBt%w

När jag sedan kommer in i jobbgymets omklädningsrum står de där, reflextjejerna. Då lyckas jag inte hejda mig mer utan pladdrar lyckligt på om hur glad jag blev att se dem och hur skönt det är att hinna springa innan jobbet. Jag har aldrig sett personerna förr, ska väl tilläggas, och den ena ser mycket skeptisk ut, den andra ler faktiskt. När jag står i duschen hör jag att de pratar om ”efter maratonet” och mer prat hitar att slippa ur min glappa käft, men jag hejdar mig, den ena tittar fortfarande lite skrämt på mig.

Jag blir ju så himla glad att hitta andra löpare, men kände mig lite som i lågstadiet när man såg att nån annan lekte en så himla kul lek men inte vågade fråga om man fick vara med. Nu hoppas jag de springer fler morgnar, då ska jag minsann prata maraton tror jag 🙂

 

New Yorkbonanza; Medal Monday

Just i New York förtjänar även dagen efter loppet ett eget inlägg! Till skillnad från oss svenskar, som smyger ner medaljen i fickan redan på väg hem från målgången, bär de amerikanska maratonlöparna stolt sin medalj hela måndagen. Missa för guds skull inte att göra det du med! Man får glada tillrop var än man går ”Good job!” ”Congratulations” mm, så himla kul att dela sin maratonbubbla med fler.

KRM44JiqTymk9RJfRhqusA
Kattis på alldeles grym kaffebar precis bredvid hotellet (Mille-Feuille. Missa inte! )

Hela måndagen (7-17 i alla fall) håller Marathon Pavilion i Central Park öppet. Där kan man gravera sin medalj (om man orkar stå i den superlånga kön), hitta sitt namn på den gigantiska väggen med alla finishers namn och shoppa Finisherkollektionen från New Balance. Superfina kläder och det är väl värt att spara några av sina slantar för jag lovar att du kommer vilja köpa en tröja eller två.

Vif3I1wrTlCe4rP7bXz3EQ
Bästa gänget, som jag lärde känna på resan allihop.

Det nästan allra finaste minnet har jag från kvällen på medal monday. (Som om jag skulle kunna gradera alla minnena, men fint var det i alla fall) Jag gick med min medalj runt halsen, på väg över gatan vid Colombus Circle, där jag ska ta tunnelbanan några stationer. Vid trafikljuset på andra sidan gatan står en man, några år äldre än jag, i kostym och med portfölj. Efter en stund nickar han lite åt mig samtidigt som han smyger upp en medalj ur sin kavajficka och ler med hela ansiktet. Vi delade så många känslor där och då, den lilla mannen och jag.

 

New Yorkbonanza; Raceday!

Nu är det dags! Du har ätit din pasta, tränata alla långa mil och till sist är morgonen här!

Klockan ringde 445. Jag och Kattis var redan vakna, fulla av racenerver och lite av att faktiskt medvetet inte ha ställt om dygnet, just för att vi skulle vakna så tidigt.

Vi bodde på Beacon Hotel, där varje rum har ett litet pentry och vi hade dagen innan fyllt upp kylen med frukost. Yougurt, banan, bagels med philadephiaost och sylt och kaffe. Superskönt att inte behöva trängas vid en frukostbuffe.

eTF18kySREexFGauu7QpNw
Snygg preraceoutfit

0530 gick bussen från hotellet, det var himla praktiskt att slippa köa till färjan vid StatenIsland (min kompis Malin gjorde det, funkade finfint, men det blev nästan lite stressigt innan start). Efter en 40 min busstur, bland annat över Verrazano Narrows Bridge, där starten skulle gå klev vi av vid vår Start village. Säkerhetskontroller liknande dem på flyget, de var supernoga med att man bara fick ha saker som var i de plastpåsar man fick i nummerlappsutdelningen, sen gick man en kort sväng mot sin Start Village. Bron tornade upp sig ovanför oss, fortfarande med lamporna på och ingav en med ganska mycket vördnad inför dagens uppgift. Vi var ett gäng på fem från gruppen Marathontjejer på Facebook som hittade en liten gräsplätt där vi hängde, gott och väl i fyra timmar innan vår start gick, jag startade 1040. Vi hade supertrevligt, delade nojor, strategier, maratonminnen och skrattade och tiden bara flög iväg. Alla hade packat med sig lite matsäck, vi picknickade på bananer och mackor och juice, lite kaffe från Dunkin Donutsvagnen. Hela området såg lite ut som en blandning mellan Roskilde dag tre och ett flyktingläger, med alla löpare klädda i diverse konstiga outfits som skulle skänkas till välgörenhet sedan.

%VqGYxCoRxOCjU3TAUWzvg
Rockfestival eller maraton?

Bajamajor fanns det gott om och det fanns stora skyltar som räknade ner inför varje startgrupp (wave). När det sedan var dags för vår grupp slussades man in mot starten, där man fått en corrall (startled) baserad på ens troliga sluttid. Allt var välorganiserat och lättfattligt, inget att oroa sig för. Själva loppet och starten kommer i nästa inlägg.

yokEyahsTc6fCS1ywyEmVw

Så, som avslutning, mina bästa tips inför timmarna innan start

  • Ta med varma kläder! Jag hade engångsöverdragskläder från jobbet (jag jobbar på operation) , en windstopperfleecejacka, buff och en engångsplastponcho. samt, det bästa av allt, en fleecefilt som jag hade lite runt benen, lite runt mig själv ibland, delade lite med kompisar. Flera gick omkring i fleecemorgonrockar, verkade vara ett skitbra plagg att ta med. Alla kläder man kastade skänktes sedan till välgörenhet. Temperaturen när jag sprang var ca 8 grader när vi anlände, ca 14 vid start.
  • Något att sitta på. Jag tog med en bunt tidningar i påsen som jag sedan satt på, funkade finfint
  • Matsäck. Det kan bli ganska många timmar mellan frukost och start, ta med något att äta på under väntetiden, även lite vätska
  • Sällskap. Försök, om möjligt, hitta någon som också ska starta med dig, kanske via researrangören, eller något socalt medium, det gör att tiden rinner iväg så himla mycket snabbare.
  • Njut. Väntan är en del av upplevelsen, och upplevelsen är stor.

New Yorkbonanza; resan dit

Jag valde att åka med Springtime till NY, något jag var skeptisk till men som jag tidigare skrivit, visade sig vara superkul!

Jag valde att åka till NY så sent som fredagen, loppet är på söndag, för att inte hinna ställa om dygnet så mkt innan loppet, man skulle ju ändå gå upp supertidigt. Som alltid när man åker transatlantiskt var det förmiddagsavgång från Arlanda. Mina tips för flygresan;

  1. Stödstrumpor!! Man blir tung i benen av så långt stillasittande och två dagar innan ett maraton vill man verkligen inte det! gå också upp och gå lite i gången med jämna mellanrum eller gör ett sånt där pausjympaprogram. En lite triggerpunktsboll att rulla på lite olika ställen av stela ben också
  2. Matsäck! Så tätt inpå ett maraton vill man inte hamna i att bli alldeles tom på energi, ju, och flygplansmat är oftast mkt sparsam och inte alltid så kul. Jag hade en rejäl vattenflaska, lite smoothie, chips och kex med mig i handbagaget. (fick förståss köpa en del på Arlanda efter säkerhetskontrollen, man får ju inte ta med vadsom helst)
  3. Ät ordetligt innan. Se ovan
  4. Egentligen är ju sju timmars inaktivitet perfekt två dagar innan ett lopp. Njut av att det är bra för dig att göra ingenting, och spara dina ben.
  5. Packa det viktigaste i god tid. Jag var helt förvirrad innan avresan.
  6. Njut och gå in i bubblan. Du är på väg till en fantastisk upplevelse.

KSUUaLl5Rnqin9MfwcmHQQ

Bjuder återigen på en tillbakablick om hur det faktiskt var;

Den väldigt långa berättelsen om Lisas maratonresa.
Del 1: Lite resfeber kanske?

Torsdag 2/11. Lisa är på jobbet och administrerar. Uppmärksamhetsspannet är ungefär 10 sekunder. Skickar Mail till fel personer. Lyckas radera en viktig fil. Åker hem.
Handlar mat men får gå tillbaka tre gånger för att jag glömt saker, kassörskan fnissar åt mig.
När hon kommer hem går hon in i förnekelse och glor på Netflix istället för att packa. Vid 22 blir hon lite stressad och slänger ner lite random saker i en väska. Blir spännande att öppna väskan sen.
Fredag 3/11
Hur tidigt kan man gå upp? Försöker göra en espresso men glömmer att ställa koppen under maskinen. Tackar gudarna för att jag klev upp tidigt och sanerar espressoimpregnerat kök.
Får panik ungefär var tredjeminut när jag tittar på ugnsklockan. ”Helvete, jag har försovit mig, flygbussen går om en kvart” och efter 15 SEK panik kommer jag på att den klockan går på sommartid. Lugn i tre minuter. ”Helvete, jag har försovit mig, flygbussen går om en kvart” and repeat…
Tappar bort telefonen. På köksbordet.
Lyckas i alla fall köra rätt väg till stan och har fått kaffe som är i en mugg denna gången.
Fortsättning följer

New Yorkbonanza

Första söndagen i november närmar sig och med den, New York Marathon-ett alldeles magiskt lopp. För alla de som börjar ladda och gå in i marabubblan och för alla oss som suckar avundssjukt åt dem tänkte jag ha lite NYtema, med tips och tricks å sånt. Vi börjar med race report, som jag ju skrivit på andra ställen förr, men det var oneklligen en dag att minnas

Den långa berättelsen om resan genom New York.

Alltså, jag måste få det här ur mig och det blir så knäppt att stå i Central Park och skrika rakt ut….

Klockan ringde, tidigt, 0445…Vi var redan vakna, min rumskompis Katarina och jag. Den där välbekanta racemorgonkänslan infann sig,springa? Känns ju knäppt faktiskt.
Bussen ut mot starten, full av nervös förväntan, säkerhetskontroller, bombhundar, poliser, poliser, poliser.
Och där var den: Verrazanobron, så stor och mäktig, med upplysta pelare mot den fortfarande mörka himlen. Gåshud och tårar vällde upp på en gång, det är verkligen dags nu!
Green start Village full av löpare i de mest märkliga outfits; morgonrockar, overaller och framförallt, den obligatoriska Dunkin Donutsmössan! Själv snajdade jag runt i engångsoperationskläder, en fleecefilt och en plastponcho…
Många bajamajabesök, skratt och struntprat med fem andra svenska marathontjejer och fyra timmar senare står vi där på startlinjen,. Kanonen avfyras och jag gråter, igen.

Så börjar vi sakta röra oss framåt. Jag har redan innan start bestämt att hålla ihop med Malin Baeza Roos, den här upplevelsen vill jag dela med nån. Bron är faktiskt kortare än jag trott, och vi rullar på och fortsätter in på Brooklyn genom fina bostadskvarter och efter några kilometer början galenskapen. Det känns som om hela New York är ute på gatorna! Ett bitvis helt öronbedövande vrål omsluter oss. Vi vinkar, highfivear, skrattar högt. Benen känns pigga och raska, det enda som gör ont är ansiktsmusklerna för att jag ler så mycket. Här nånstans bestämmer jag mig för att det där med sluttid är helt sekundärt, det här vill jag bara njuta av! Dansar mig fram genom gatorna.
Vid 20 börjar betonggatorna ta ut sin rätt. Låren skriker, nästan bortdomnade och där kommer Queensbourogh bridge. Knäpptyst utan publik, lång, betonghård och seg. Malin är urstark och drar mig upp, jag säger att hon får springa iväg om hon vill men hon bara peppar. Jag vill dö lite. Varför ska jag hålla på med det här för? Det är ju skitjobbigt och skithemskt.

Vid brofästet gör vi en skarp sväng in på First Avenue, och där står de, männen i mitt liv! Energin bara väller upp i mig, jag skuttar och kramas och springer nästan omkull en polis på väg till dem. Några hundra meter senare kommer tårarna igen, jag blir rörd av tanken att de stått där i timmar i regnet och väntat.

Första halvan av First Avenue är lätt nerför och livet leker. Framåt 30km börjar Malins knä krångla och nu är det min tur att vara stark. Vi krigar oss genom Bronx och Harlem, i spanska delen till ett taktfast ”Si, se puede!” från åskådarna. Betong och sega motlut bjuder benen på hård kamp, nu är det pannbenet som jobbar med stadigt stöd av publiken, som bara blir fler och fler. Trots ont överallt så är det här en nästan överjordiskt rolig dag.

Tillbaka på Manhattan kommer Central Park och ÄNNU FLER BACKAR, de tar liksom aldrig slut.
Med 800m hör jag vrål strax bakom mig, där står Remahlmännen igen! Pussar, kramar och fler rörda tårar från mig.
Så svänger vi in där vid Columbus Circle, uppför den där sista elaka knixen, och där är det, målet! Jag vill egentligen inte att det ska ta slut, jag vill springa en gång till (men helst med någon annans ben).
Den eftertraktade medaljen hängs runt min hals. Jag är omgiven av vaggande människor med en blandning av eufori och frånvaro i blicken när vi stapplar ut från parke och får vår väldigt sköna poncho. Äventyret är över, nu är det bara semestern kvar. Hela kroppen värker, jag fryser och mår lite illa samtidigt som jag inte kan sluta le. Undra var jag ska springa nästa gång?

Återseenden

Under senaste året så har jag upptäckt nya rundor för min löpning, låtit slumpen styra fötterna och hittat såväl krokiga rundor i villaområden som nya vackra stråk längs vattnet inne i stan. Mycket fint. Idag skulle jag bege mig in mot stan för dels duscha (vi har lite vattenproblem hemma) dels springa lite och kunde inte riktigt komma på var jag skulle springa…inget lockade.

Men sen kom jag på att milspåret som jag jämt sprang förr, det var ju evigheter sedan jag besökt. Drog på mig fina orangea klänningen och gav mig ut i ett mjukt , höstvackert spår men alla de där backarna jag förträngt och de vackra träden, lite som att träffa en gammal vän igen. Jag ska nog återuppta bekanskapen lite tror jag.

När benen får bestämma

Långpasset igår blev fantastiskt! Finaste vännen, vackraste dagen, bästa vädret å allt det där. Fast den där frukosten som blev för liten gjorde sitt avtryck och efter 16 km av rejält kuperad stiglöpning sa benen bestämt ifrån att nejtack, det här går vi inte med på. Vi slet ihop 18 km tillslut och jag landade vid kompisens köksbord och inhalerade macka och juice. Sen åkte vi och handlade och då blev jag tvungen att panikköpa en chipspåse…EJp0XlnYTImZBrQTAs+ZCQ

Idag långfrukost och efter lite barnhämtning och handling och långkoksstart av gulasch lockade höstsolen för mycket. Jag som skulle yoga och göra ett corepass drog på mig skorna och trippade iväg på ett myspass runt byn. Halvvägs drog dramatiska molm in och sista halvkilometerna fick jag njuta av motvind och regn-precis det där jag längtade efter tidigare i veckan. Kom hem och tinade upp framför vedpsisen. Ibland är det ganska bra att koppla bort huvudet och låta benen bestämma.

img_3726
Höstsolen sken, men löftet om regn infriades nästan hemma.

Att det ska vara så svårt…

Nattjobbardag. Dags för att faktiskt testa springa ”på riktigt” efter förkylningen

0800 Hotellfrukostdate med fin vän. Dragit på mig träningskläderna redan, snart ska det ske!

0900 Mmm, våfflor. Sitter nog kvar ett tag till

0915 näe, jag har nog fortfarande onti halsen

0930 japp, det har jag.

1000 sällskapet åker hem. Fan, varför sa jag till henne att jag skulle springa? Nu måste jag ju?

1020. parkerar bilen. Drar på mig tröjan och klampar iväg. Jättejobbigt.

1025. Usch. Varför?

1027. Och jag kallar mig löpare, det är ju skrattretande. Jag fryser

1032. Solen skiner. Luften är ju faktiskt helt underbar!

1033Några gula löv. Mjukt motionsspår. Ler fånigt mot orienterande högstadieelev

1034 Steget vaknar. Lite backar, vad gör det! Det här känns lätt!

1035 Jag är tillbaka! Löparglädjen pirrar i benen och luften fyller lungorna. Hösten helar mig

1115. 9 km senare, fylld av böljande mjuk stig, vackra träd, och en kropp som är med mig igen. Äntligen! Kryper lycklig ner i sängen, sover inför nattjobb. Jag är fortfarande löpare, visade det sig.IMG_3544