För den lite mer känslomässiga beskrivningen av loppet finns min racereport här , nu kommer lite mer praktikaliteter

Banan
New York är ingen bana att sätta PB på, enligt de som kan det där med maratonbanor. Det är kuperat, dels i form av de fem broar som ska korsas dels det sega motlutet längs 5th Avenue kring 3o km följt av böljande vägar inne i Centralpark. De backarna kändes verkligen i benen, som redan var ganska trötta. Däremellan går det lite upp och ner, särskilt i Brooklyn. Mitt tips är att försöka spara sig lite första halvan, vilket är sjukt svårt med den här publiken…
De tre startgrupperna (grön, orange och blå) har olika sträckningar fram till 5 km och går sedan parallellt men inte ihop fram till 12,5km.
Jag upplevde att det inte var ngn särskild trängsel utom kanske precis i starten och att man kunde hålla sin egen takt väl.

Underlaget
Jag hade läst på tusen olika ställen om hur hårt det skulle vara att springa på betong men tänkte kanske lite innerst inne att jamen hur mycket hårdare än asfalt kan det va, liksom. Jättemycket hårdare, visade det sig. Man fick verkligen inte en millimeter extra studs av underlaget och låren blev alldeles sönderslagna, tidigt. Strax efter halvmarapasseringen kändes det som om låren helt hade domnat bort, den känslan brukar ju inte komma förrän kanske precis på slutet. Nu är det ju inte så mycket man kan göra åt just underlaget, annat än att mentalt förbereda sig och se till att inte ta de allra minimalistiskaste tävlingsskorna.

Vätska och energi
Vätskekontroller kanske typ överallt, varje till varannan mile, så det led man inte brist på. Energi, däremot fanns det lite ont om, sportdryck serverades vid varannan kontroll, men inte förrän vid 30 km fanns banan, och sen fanns inget mer. Jag bär ju alltid med mig mina shotbloks, så för mig gjorde det inget, men Malin hade det tufft och hann bli riktigt hungrig. Det fanns bajamajor vid de flesta vätskestatioenrna men jag har fått höra att det var ganska mkt kö vid dem.

Målgången
Vad ska man säga. Helt magiskt. En stor maffig medalj hängs runt en hals, sen slussas man framåt längs vägen. Man får en foliefilt och en recovery bag med ett äpple (ungefär det godaste äpple jag nånsin ätit) vatten, sportdryck, pretzels och ngt mer jag inte kommer ihåg. Efter ungefär 150 meter delar man upp sig utifrån om man valt att skicka väska med kläder eller inte, jag hade valt No Bag och vek av ut från parken här, fick en underbart gosig och varm poncho att vagga hemåt i. Den är fortfarande ett av mina finaste plagg, värmer fint vid grillkvällar. Man kommer ut ur parken vid 72a gatan (om jag inte kommer ihåg fel) och det var rätt lätt att hitta sina anhöriga där)
De som lämnat in väska får gå en bra bit till och kommer ut ur parken nästan vid norra änden.

Publiken
Publiken förtjänar en egen rad. Eller tusen. För de är det allra starkaste minnet. Det känns som om hela New York är ute på gatorna och de hejar på exakt alla, även oss som kommer i de senare startleden, det är party från du sätter foten i Brooklyn till målgången. Vi hade Sverigetröjor med våra namn på och fick så enorm mkt hejarop längs hela banan. Jag dansade med en polis, highfiveade väl tusentals barn, blev rörd över krokiga tanter som stod och bjöd på frukt, skolklasser som gjort fina skyltar till sina lärare vid sin skola, körer, trummor, you name it. Om jag skulle ge ett enda tips inför New York så är det nog att strunta i tiden och njut av galenskapen-det är inte ofta man får känna sig som en superstar!