Veckan har varit full av livet, möten, födelsedagar, och en släng av nåt sorts virus som gjorde mig sliten och huvudvärk. Kroppen var lite sargad efter lördagens långpass också, i slask och snö, så det fick vara en lugn vecka. LIte gym, några återhämtningspass och nu börjar äntligen benen kännas som om de inte är döda i alla fall

Jag tog en återhämtningsjogg idag, kom iväg lite senare än jag tänkt, men ändå så vad faktiskt dagslljuset där. Ljusblå skymningshimmel när klockan närmade sig 17. Våra grusvägar var blankis och vatten, men ute på den lite större tittade faktiskt lite asfalt fram. Några hjulspår, i kanske hundra meter. Det var alldeles, alldeles magiskt. En glimt av ljumma rundor med torr asfalt och lätta skor, utan att hela tiden se var jag sätter fötterna. Det är länge dit, till våren, men jag älskar närheten till årstiderna som löpningen ger. Jag är där och ser de första gröna knopparna, de piskade sommarregnen och känner den första frosten bita i kinderna. Allt det där som jag inte skulle uppleva i soffan.

När de underbara asfaltsmetrarna var över återgick jag till att tänka på hur stark slasksnölöpningen skulle göra mig.