Två bilder efter ett sprunget maraton. 11 sekunder skiljde det i totaltid mellan loppen, men kontinenter dem emellan i fråga om hur jag kände mig och tänkte om loppet.
I Helsingborg, där bara sprutade endorfinerna ur mig, målgången var en sån triumf och seger och jag var så oerhört nöjd med min prestation. Jag kände mig stark och oövervinnelig och längtade efter nästa lopp.
I London, där fötterna knappt lyfte från marken, leendet är stelt och exakt allt gjorde ont. Jag sprang nästan en kilometer extra och tittar man bara på uppmätt distans sprang jag mitt snabbaste maraton, men ändå har jag inte riktigt lyckats vara nöjd över min prestation. Det gjorde ont och det mentala var så svårt. Jag vek ner mig och njöt inte.
Varför är det så, är förståss den stora frågan. Varför är skillnaden i känsla så milsvid-det beror ju knappast på de där 11 sekunderna! Såklart ligger väldigt mycket i målsättninge; innan Hgbm hade jag inga förväntningar alls, jag hade knappt orkat träna i den tropiska sommaren och hade stukat foten tre veckor innan. Varenda steg var en seger och jag njöt så av människor och bana och loppet. Nu hade jag ett ganska tufft men ändå nästan realistiskt mål och blundade nog lite för att kroppen faktiskt inte var i fas de där sista dagarna. Mördarpollenattacken i London, det onda vänsterbenet, en seg känsla i kroppen. Tittar man lite mer på mina värden från loppet (tack Pelle för att du faktiskt satt och visade mig!) så ligger jag konstant en zon högre i puls än vad jag gjort i samma farter under våren. Nåt var lite off, onekligen. Den insikten tänker jag ta med mig.
Jag tänker också ta med mig vetskapen om att med detta ”off”, ett pajat ben och rejält missat vätskeintag sprang jag ett för mig ganska snabbt maraton och jag är med råge på den övre halvan av resultatlistan i både min åldersklass och totalt. Min kropp och ännu mer mitt pannben ställde upp, bet ihop och gjorde det jag bad den om. Nu tittar vi framåt, kroppen och jag!
Världen verkade förstå min frustration och färgade allt i ett underbart gnistrande frosttäcke, några minusgrader och jag klädde mig som en färgglad michelingubbe och gav mig ut på ett långpass istället. 60 min zon 2, 90 min zon 3 var planen. Jag var jättetrött innan och lite oroad över känningar i vänster lår, möjligen en bristning som ligger och stör, så jag visste inte hur det skulle bli. Och det blev underbart! Bitande kinder, vackra vyer och en rätt bra pass, med ett lår som höll fint tills sista kvarten. Vinterlöpning alltså, bästa grejen!! Fast jag insåg att jag nog förträngt hur man klär sig för det, fick justera klädseln flera gånger under passet, men nu har jag hittat lagom. Och sen, lång varm dusch och den bästa återhämtningskombon; Chips och Pucko!
Löparlisa 