Första söndagen i november närmar sig och med den, New York Marathon-ett alldeles magiskt lopp. För alla de som börjar ladda och gå in i marabubblan och för alla oss som suckar avundssjukt åt dem tänkte jag ha lite NYtema, med tips och tricks å sånt. Vi börjar med race report, som jag ju skrivit på andra ställen förr, men det var oneklligen en dag att minnas

Den långa berättelsen om resan genom New York.

Alltså, jag måste få det här ur mig och det blir så knäppt att stå i Central Park och skrika rakt ut….

Klockan ringde, tidigt, 0445…Vi var redan vakna, min rumskompis Katarina och jag. Den där välbekanta racemorgonkänslan infann sig,springa? Känns ju knäppt faktiskt.
Bussen ut mot starten, full av nervös förväntan, säkerhetskontroller, bombhundar, poliser, poliser, poliser.
Och där var den: Verrazanobron, så stor och mäktig, med upplysta pelare mot den fortfarande mörka himlen. Gåshud och tårar vällde upp på en gång, det är verkligen dags nu!
Green start Village full av löpare i de mest märkliga outfits; morgonrockar, overaller och framförallt, den obligatoriska Dunkin Donutsmössan! Själv snajdade jag runt i engångsoperationskläder, en fleecefilt och en plastponcho…
Många bajamajabesök, skratt och struntprat med fem andra svenska marathontjejer och fyra timmar senare står vi där på startlinjen,. Kanonen avfyras och jag gråter, igen.

Så börjar vi sakta röra oss framåt. Jag har redan innan start bestämt att hålla ihop med Malin Baeza Roos, den här upplevelsen vill jag dela med nån. Bron är faktiskt kortare än jag trott, och vi rullar på och fortsätter in på Brooklyn genom fina bostadskvarter och efter några kilometer början galenskapen. Det känns som om hela New York är ute på gatorna! Ett bitvis helt öronbedövande vrål omsluter oss. Vi vinkar, highfivear, skrattar högt. Benen känns pigga och raska, det enda som gör ont är ansiktsmusklerna för att jag ler så mycket. Här nånstans bestämmer jag mig för att det där med sluttid är helt sekundärt, det här vill jag bara njuta av! Dansar mig fram genom gatorna.
Vid 20 börjar betonggatorna ta ut sin rätt. Låren skriker, nästan bortdomnade och där kommer Queensbourogh bridge. Knäpptyst utan publik, lång, betonghård och seg. Malin är urstark och drar mig upp, jag säger att hon får springa iväg om hon vill men hon bara peppar. Jag vill dö lite. Varför ska jag hålla på med det här för? Det är ju skitjobbigt och skithemskt.

Vid brofästet gör vi en skarp sväng in på First Avenue, och där står de, männen i mitt liv! Energin bara väller upp i mig, jag skuttar och kramas och springer nästan omkull en polis på väg till dem. Några hundra meter senare kommer tårarna igen, jag blir rörd av tanken att de stått där i timmar i regnet och väntat.

Första halvan av First Avenue är lätt nerför och livet leker. Framåt 30km börjar Malins knä krångla och nu är det min tur att vara stark. Vi krigar oss genom Bronx och Harlem, i spanska delen till ett taktfast ”Si, se puede!” från åskådarna. Betong och sega motlut bjuder benen på hård kamp, nu är det pannbenet som jobbar med stadigt stöd av publiken, som bara blir fler och fler. Trots ont överallt så är det här en nästan överjordiskt rolig dag.

Tillbaka på Manhattan kommer Central Park och ÄNNU FLER BACKAR, de tar liksom aldrig slut.
Med 800m hör jag vrål strax bakom mig, där står Remahlmännen igen! Pussar, kramar och fler rörda tårar från mig.
Så svänger vi in där vid Columbus Circle, uppför den där sista elaka knixen, och där är det, målet! Jag vill egentligen inte att det ska ta slut, jag vill springa en gång till (men helst med någon annans ben).
Den eftertraktade medaljen hängs runt min hals. Jag är omgiven av vaggande människor med en blandning av eufori och frånvaro i blicken när vi stapplar ut från parke och får vår väldigt sköna poncho. Äventyret är över, nu är det bara semestern kvar. Hela kroppen värker, jag fryser och mår lite illa samtidigt som jag inte kan sluta le. Undra var jag ska springa nästa gång?