Vilken helg vi hade i Göteborg, Malin, Kattis och jag. Vi sprang, pratade, skrattade. Åt. Drömde om London.

Väl hemma drabbades jag av nån sorts totaltrötthet, det har varit enormt segt att komma upp på morgonen och tröskeln för träningen har varit flera mil hög. Lite oklart varför egentligen, jag känner mig ganska stark och pepp inför våren, men förlamande trött-kanske har hjärnan kommit på att jag ju är ledig hela nästa vecka och redan checkat ut? Idag hängde dimman tung när jag skulle ut efter jobbet och lika mycket dimma var det i mitt huvud. Världens bästa coach Pelle läste mellan raderna i mina mess och ringde och överöste mig med pepp och beröm och jag kom iväg till sist. Och det var grått och det var lite tungt. Men sen, som alltid, det vänder ju. Fötterna trampar på, huvudet klarnar. Sista kilometern så kom jag på att det där med dimma, det är ju rätt vackert det med.