Det börjar närma sig nu, London. 34 dagar är inte så många dagar och med inte så många dagar kvar börjar maratonnerverna krypa inpå.

Det började med maratondröm, jag drömmer alltid superkonstiga saker innan lopp, men nu började det tidigare än nånsin förut. Jag sprang precis hela natten i torsdags och banan var jättekonstig. På ett ställe sprang man genom ett gigantiskt sjukhus där det var jätteotydligt skyltat, sedan genom en massa byggplast upp på en provisorisk gångbro där man bara kunde springa en åt gången. Till sist uppför en jättelång och brant trapp för att sedan åka ner igen på en brandmansstång i en stor nättunnel. Jag la väldigt mycket energi på att fundera över ifall även elitlöparna sprang den konstiga banan eller om det bara var för oss vanliga dödliga.