Jag brukar ibland få lägga band på mig när jag umgås med ”vanliga” människor, för att inte lajva ett Jehovas vittne som knackat på, fast som vill frälsa en med löpning, istället. Vanliga människor kan liksom nästan få ett skrämt uttryck i ansiktet när jag säger att det är underbart att springa i hällregn. Det eller den där huvudskakningen och det stela leendet och ”Eh, jag, det låter….härligt, hehe” när jag pratar om sista kilometern på ett maraton.

Men nu, sen i våras, har jag gått och blivit ledare för en löpargrupp i all enkelhet-byns lilla idrottsförening behövde fler medlemmar och eftersm jag alltid ses rännande runt på vägarna frågade de mig och en tjej till om jag ville testa. Livrädd (Hej igen, Jante, gamla vän! ) tackade jag ja efter en miljard meningar av typen ”men jag är ju så långsam” ”Men inte ska väl jag” ”Jag kan ju ingenting om löpning” och det är det bästa beslut jag tagit på länge!! Vi är ett gäng med helt blandad nivå allt, från att knappt kunna springa 400 m till ganska vältränad men inte just löparvan, som träffas en gång i veckan och gör ett gemensamt träningspass, som sedan följs av två frivilliga hemläxepass. Ibland träffas vi lite spontant och tar ett extrapass när andan faller på.

Att få hänga med dessa varenda måndag har gett mig en helt ny drive i löpningen, om jag har det lite tufft nån gång plockar jag bara fram allas fightingface från minnet och hittar lite extra klipp i steget. Det blir så himla mycket värt att på nåt litet sätt få dela med sig av det löpningen har gett till mig, att kanske få någon fler att hitta lugnet och lockelsen. Jag och Marita springer omkring med våra visselpipor och hojtar och peppar och tjatar och de andra sliter och kämpar och ger verkligen allt och lite till. Ibland vill de nog slå oss när vi pratar men vi får alltid, alltid ett leende efteråt. När M klarade sina första 5 km i sträck kunde jag inte ens hålla tillbaka tårarna, när gänget sprang Stadsloppsstafetten och ägde den pladdrade jag av stolthet om det i flera dagar.

Och sen kommer det här på sociala medier. Jag bryr mig inte ens om att torka bort glädjetårarna och tänker att nu kan jag dö nöjd. Vi har lyckats och världen har några löpare till.