Kommer ni ihåg att jag väldigt stöddigt skrev att jag inte blir stressad av sjukdom längre. Well, jag är inte lika stöddig nu.

Viruset byggde ett stort näste i mig och jag har varit däckad i en dryg vecka och mest liknat en gammal hjärtsviktig människa när jag rört mig i mer än sengångarfart. Legat i soffan under en filt och ynkat. Kaxig tänkte jag i morse att i eftermiddag ska jag testa att jogga lite. Höstsolen skiner från en blå himmel, utanför fönstret är luften sådär underbart klar som jag har längtat efter hela sommaren.  Det finns ett tidshål på två timmar, perfekt för lite kravlös mysjogg.

Sen gick jag i trappen på jobbet. Första gången gick bra. Andra vändan är jag skullehämta några papper gick ganska bra. Tredje vändan en timme senare blev jag andfådd och hostade första halvan av medarbetarsamtalet.

Så det verkar som att jag inte ska jogga idag heller utan snällt tråna efter lyckan i löparskorna. Jag är så knäppt uttråkad och vill BARA springa. Jag ska aldrig nånsin sucka över att ta mig ut på ett pass mer, utan glatt skutta över tröskeln med stjärnglans i ögonen. Jag ska hålla tanken på det stora målet. Det går skitdåligt.