Och nu kom hösten

img_3415

Inte utomhus egentligen, det är fortfarande ljummet och skönt, men kroppen tyckte att nu är det dags för höstförkylning! Näsan rinner, det killar och skär i halsen och huvudet är fyllt av bomull. Låter som en hjärtsviktig tant när jag promenerar och tanken på att jag sprang ett maraton för en vecka sedan känns närmast skrattretande.

Förr (Finns det ett förr i min löpning? Inser med lite glädje att jo, nu har jag hållit på såpass länge att det nog gör det) smög sig alltid paniken på när förkylningarna kom. Panik om att all träning skulle gå om intet, att jag skulle behöva starta om från noll. Nu är känslan mest en frustration över att kroppen måste vara still, en rastlöshet i benen. Jag vet ju att visst, jag missar några pass, kanske får jag planera om lite eller ändra ett mål, men det går fler tåg. Bättre låta kroppen läka sig själv och vänta ut. Det kommer säker vara skitjobbigt att springa nästa gång, det kommer kännas tungt och gå långsamt, astman kommer härja. Det är då jag ska tänka på det där med att hitta ett hållbart sätt, att springa om 20 och 30 år också.

Just nu, däremot kan jag bara tänka på hur fanatiskt synd det är om mig som är förkyld.

En reaktion på ”Och nu kom hösten

  1. Pingback: Trååååkigt – Löparlisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s