Brorsdottern, sex år är hos oss på sportlov. (Jo, hennes pappa, min lillebror är också här) Precis som det ska vara med en sexåring så bubblar en strid ström av frågor om allt mellan himmel och jord ur henne och igår, efter kvällssagan, låg hon och tittade på alla mina nummerlappar som är upptejpade på gästrumsväggen. Jag förklarade vad de var och hur långt ett maraton var och hur lång tid det tog.
Stor förundran sken i hennes lilla ansikte.
”Men alltså faster, varför ska du springa så långt?”
”ja, för att jag tycker det är så kul att springa”
”Men det är ju lika kul att springa runt huset?”
Här tog mina svar slut, för hur skulle jag för en sexåring beskriva känslan av total trötthet och lycka och glädje och stolthet och smärta, all den den blandningen som ör maratonlöpning?
Vi pratade vidare, jag berättade om mina springkompisar och löparresor och hur det kändes att komma i mål. Hon blev inte helt övertygad, men nånstans kanske en gnista tändes. Nånstans kanske jag genom mitt föredöme kan visa hur underbart det är att vara en sån som springer