Det var dags för vår lilla löpargrupp idag. Luften var ljum och vägarna var torra. Vi trippade iväg med ganska förväntansfulla steg, barmarken känns fortfarande ny och lite lyxig, nästan. En sorts intervalltrappa väntade, med 3-2-2-2-1-1-1-1-1-2minuters löpning. Som vanligt gav deltagarna allt och lite till och det var just den där kämpaglöden som drev mig runt de riktigt elaka 600ingarna jag gjorde igår. Tanken på hur detta gänget ger alt gav mig kraften att trycka på lite, lite till.
Lagom till de sista tre intervallerna ikväll bröt fullmånen fram och vägen badade i månljus, man behövde inte ens pannlampa.  Väl färdiga lallade vi tillbaka, nöjda och skrattande; E utbrast helt spontant ”Åh, nu får jag ett såntdär endorfinrus, jag blir bara så lycklig!” Exakt så var det. Man blev bara så lycklig. Jag är så oerhört tacksam att den hör uppgiften kom in i mitt liv.