Jag har primadonnafötter. Eller nån sorts genetisk svaghet i huden kanske, för jag kan inte titta på ett par skor utan att få skav. Jag har fått skav av väl insprugna favoritskor, av nya skor, av sandaler, allt! Jag gick ett par mil på skidor på Helagsfjället utan hud över huvud taget på hälarna för ett par år sedan när jag hade hyrda pjäxor. (Det var inte kul. Nu har jag köpt nya). Jag har heller aldrig en komplett uppsättning tånaglar.
Jag har också en tendens att så snart nåt krånglar sätter det onda sig i foten-plantarfasciit avverkades för ngt år sedan, en hallux valgus som är rätt ful har jag, lite konstiga fotledsbesvär.

Så, åren har lärt mig att i en rätt rung träningsperiod som jag har nu gäller det att ta hand om sina fötter! Jämt. Här kommer mina bästa tips!

• Foamroller eller boll. Jag har en lite rulle och en liten boll från Blackroll, som jag bär med mig överallt, och knådar ut diverse ömma punkter på fotsulan med. Närhelst tillfälle ges, typ på jobbet vid skrivbordet, framför tvn.
• Rituals Ritual of Dao soothing night balm. Egentligen en riktigt fet handkräm men det är den enda fotsalva som biter ordentligt på mina torratorra fötter. VARJE kväll. (Men, ett tips, sätt på strumpor efteråt, går man omkring blir det typ permanenta fettspår på golven. Och min iPhone har permanenta fetthinnor på skärmen 😉 )
• Tejp. Bäst är Leukoplast, finns på Apoteket. Så fort jag börjar känna minsta lilla tendens till ömhet längs hålfoten (typ plantarfasciitvarning) slår jag in hela oten i en sorts tejppjäxa en vecka eller så
• Sportslick. Silikonbaserat triatletantiskavsalva. Smörjs exakt överallt inför långpassen, har hjälpt jättebra mot många skav

Jag älskar jul och advent! Maten, ljusen, musiken, alltihop-men konceptet med ju i gråmulet i två plusgrader och dimma är verkligen inte min grej. Idag stod tre timmar långpass på schemat, men gråvädret hade satt sig på motivationen, tröskeln var gigantisk.

Men frukostladdning i form av chokladtårta och en spännande ljudbok gjorde att jag tog mig ut.

Gråmulet och en känsla av att det liksom aldrig ljusnade, men 27km senare känns det helt okej faktiskt

Jag lyckades, trots vardagliga utmaningar genomföra varendaste pass förra vecka. Sen toppade jag det med heldag med mina fantastiska löpare i löpargruppen. Vi sprang långpass i två timmar, fikade, skrattade, yogade och njöt av tröttheten. Alla överträffade sig själv och lite till och hela jag blev så lycklig av löparglädje att det var nästan fånigt.

Såklart kom lite eftersläng efter en sån maxning, så nu är jag väldigt trött denna veckan och har dessutom tagit influensavaccin som jag regaerat lite på. Men jag harvar på, 90minuterspass igår, styrka idag, (Fast jag skyllde på vaccinarmen och skippade armhävningarna. ) Imorrn Pelledate igen, blir spännande se vad för elände vi ska göra nu…

Jag har höstlov och inleder det på bästa möjliga vis; vänner, krispig höstluft, god mat, bastu och en badbrygga.

Bastu och ett dopp i sjön är nog det bästa som finns tror jag, man blir liksom ren inifrån. Visst är det lite ångestfyllt att gå ut ur värmen med andedräkten som ett rökmoln ur munnen och man halkar lire på isen som frusit på bryggan, men sen! Huden sticker lite och hjärnan blir klarvaken. Är ni badare eller badkrukor?

Jag älskar att resa, har alltid gjort. Backpackat i Asien, tågluffat i Europa, bott i Centralamerika. Såklart har familjelivet gjort att resorna förändrats lite, men lusten finns kvar. Sedan löpningen tog plats i mitt liv har ju onekligen en helt ny värld av resande öppnat sig!

Gardaresan med Bubbelklubben närmar sig, och jag börjar hitta väldigt många roliga ersättningar till loppet. Kanske en linbanetur upp på berget och springa hem? Långrunda långs stranden?

Mailen bjöd på ännu fler roligheter; dags att boka boende och annat till London marathon! Jag kommer åka med Springtime, för att få startplats, men jag tror att hela grejen blir kul. Jag åkte ju med Springtime även till NYCM och var vansinnigt skeptisk till hela gruppresegrejen. Det visade sig att det var verkligen superkul-jag hamnade i samma rum som Kattis, vi fann varann direkt, nu har vi sprungit Helsingborg ihop och åker till London. Hittade Yvonne och Monica som jag varit på egenkomponerad löparhelg i Grisslehamn med på flyget dit, Louise och Carina mötte jag på bussen till hotellet. Alla håller vi kontakten fortfarande.

Kanske blir det några löparresor till i år…vem vet😀

Jag morgonsprang inte imorse. När jag satte mig i bilen till jobbet insåg jag att det var fel beslut. Borde det inte finnas en smartphonefunktion som automatiskt väcker en när det är såna där magiska förhållanden? Eller Garmin kanske!?! Varsego Garmin, Apple, vem det nu är, ni får låna min finfina ide!

Inte utomhus egentligen, det är fortfarande ljummet och skönt, men kroppen tyckte att nu är det dags för höstförkylning! Näsan rinner, det killar och skär i halsen och huvudet är fyllt av bomull. Låter som en hjärtsviktig tant när jag promenerar och tanken på att jag sprang ett maraton för en vecka sedan känns närmast skrattretande.

Förr (Finns det ett förr i min löpning? Inser med lite glädje att jo, nu har jag hållit på såpass länge att det nog gör det) smög sig alltid paniken på när förkylningarna kom. Panik om att all träning skulle gå om intet, att jag skulle behöva starta om från noll. Nu är känslan mest en frustration över att kroppen måste vara still, en rastlöshet i benen. Jag vet ju att visst, jag missar några pass, kanske får jag planera om lite eller ändra ett mål, men det går fler tåg. Bättre låta kroppen läka sig själv och vänta ut. Det kommer säker vara skitjobbigt att springa nästa gång, det kommer kännas tungt och gå långsamt, astman kommer härja. Det är då jag ska tänka på det där med att hitta ett hållbart sätt, att springa om 20 och 30 år också.

Just nu, däremot kan jag bara tänka på hur fanatiskt synd det är om mig som är förkyld.